Anis hör till de allra äldsta medicinalväxterna - den var känd redan i det forntida Egypten. Man vet också att den odlades mycket tidigt i Asien, men någon plats eller något område där den har varit vildväxande är inte känd.

Det är endast växtens torra frukter som kommer till användning. De är rika på protein och eterisk olja, och ur dem utvinner man genom destillation en olja som har aromatisk doft och behaglig, söt smak. Denna eteriska olja var en av beståndsdelarna i den beryktade absinten, och den ingår fortfarande i vissa aperitifer och likörer. Anisfrukterna används även som brödkrydda, antingen hela eller krossade.

I rätt avvägda doser är anis ett fullkomligt oskadligt läkemedel som bl.a. befrämjar matsmältningen. Det verkar kramplösande och har en lindrande effekt såväl på lätta nervösa besvär som på nervöst betingade störningar i mage och tarm och på kramptillstånd i andningsapparaten. Anis används också sedan länge till att mildra den oangenäma smaken på vissa läkemedelsberedningar och ingår i vissa bröstkarameller.

Förekomst: Hör sannolikt hemma i östra Medelhavsområdet, men har sedan gammalt odlats och spritts till stora delar av världen. Anis kan även odlas på skyddade ställen i södra Sverige.

Kännetecken: Anis är en ettårig ört med hjärtlikt rundade, oftast djupt treflikiga jordblad och treflikiga eller parflikiga stjälkblad med närmast jämnbreda flikar. De vita blommorna sitter i tämligen glesa flockar. Frukterna är aromatiska och består av två fast förenade delfrukter, som är tjockt äggformade, korthåriga och grågröna till färgen.

Använda växtdelar: Klyvfrukt.

Innehållsämnen: Eterolja (2-3 %) med huvudbeståndsdel anetol (80-90 %), dess isomer metylkavikol, små mängder anisaldehyd, anissyra och dianetol.

Medicinsk verkan: Slemlösande, hostdämpande, kramplösande, väderdelande, matsmältningsbefrämjande, mjölkdrivande.

Användning: Viktig ingrediens i hostmedel, smakförbättrande medel. Används mot väderspänning tillsammans med kummin och fänkål och för att öka mjölksekretionen hos ammande mödrar.

Dess goda anseende är inte oförtjänt, ty kliniska prov har visat att den befordrar gallsekretionen och verkar urindrivande, det franska namnet pissenlit, sängvätare, anspelar helt oförblommerat på denna egenskap. Till de åkommor som maskros använts mot i folkmedicinen hör lever- och gallbesvär och kroniska eksem; dessutom har den brukats som blodrenande och magstärkande medel. Maskrosens unga blad kan anrättas till en välsmakande sallad. Roten rostades förr för att användas som kaffesurrogat. Örten har även tillskrivits magiska krafter - man hängde upp den som skydd mot häxor och troll.

Förekomst: Allmän på ängar, i trädgårdar, på vägkanter och avfallsplatser över hela landet. Mångformig växt som uppdelats på ett stort antal småarter. Den grupp av småarter som här avses brukar kallas ogräsmaskrosor.

Kännetecken: En 10-35 cm hög, flerårig ört med grov pålrot. Blad i rosett vid basen, avlånga, mer eller mindre djupt parflikade. Blom korgar gula (april oktober), stora, ensamma i toppen på ihåliga, kala stjälkar. Endast tunglika blommor, dessa talrika, i korgar omgivna av gröna holkfjäll. Frukt vanligen gråbrun, försedd med en skaftad harpensel, paraplylik. Frön bildas utan föregående befruktning. Maskrosen innehåller mjölksaft. Smak bitter.

Använda växtdelar: Rot, färska blad.

Innehållsämnen: I roten inulin (intill 25%). I mjölksaften (latex) taraxerol, taraxsterol och harts, dessutom bitterämne. I bladen luteolinoch apigeninglykosider samt vitamin B och C.

Medicinsk verkan: Roten är urin-, bukspott- och galldrivande samt milt laxerande. Aptitstimulerande, antireumatisk effekt.

Användning: Beredningar på roten vid aptitlöshet samt vid kroniska reumatiska besvär som vårkur.

Rölleka ingick ofta i de vigda växtknippen som förr var vanliga i Sydtyskland. I folkmedicinen användes länge ett spritutdrag av rölleka, s.k. millefoliumbrännvin, invärtes och utvärtes mot en hel rad sjukdomar och krämpor. Röllekans torkade blomkorgar var tidigare officinella och användes som magstärkande medel. Växtens verkan beror huvudsakligen på att den innehåller en eterisk olja och bitterämnen.

I många länder har man för att öka hållbarheten hos vin brukat hänga en påse med röllekafrukter i vinfaten. Den besläktade nysörten, Achillea ptarmica, användes tidigare som läkeväxt; i Kina har den sedan tretusen år utnyttjats i spådomskonsten.

OBS! För stor dos ger yrsel och huvudvärk.

Förekomst: Allmän över hela landet, mest på kulturmark, vägrenar, gräsmattor På kulturmark även i fjällen.

Kännetecken: En 30-70 cm hög, flerårig ört med upprätt, styv, bladbärande stjälk. Blad 2-3 ggr parflikade, flikar många, håriga. Blommor vita eller rosa (juni-juli), i små korgar i platta kvastlika ställningar. Stralblommor korta, vita (eller rosa). Diskblommor gräddfärgade. Jordstam krypande. Smak bitter. Doft aromatisk.

Använda växtdelar: Blommande ovanjordiska delen av växten.

Innehållsämnen: Eterisk olja med azulen och eucalyptol. Flavonoiderna apigenin och luteolin, förenade med sockermolekyler. Seskviterpenlaktonerna miliefolid och acetylbalchanolid. De kvävehaltiga föreningarna betain, stachydrin och betonicin.

Medicinsk verkan: Kramplösande, antiinflammatorisk, aptitstimulerande, ökar utsöndringen av matsmältningsvätskorna. Hosthämmande. Adstringerande, sårläkande.

Användning: Invärtes vid kramp i mag-tarmkanalen, dysmenorré, aptitlöshet, hosta. Utvärtes till omslag och baddning av svårläkta sår. Ribes rubrum L.

Blåklintens blommor är vanligtvis azurblå, men man träffar stundom även på enstaka vita eller rosa blommor. Sådana former finner man ofta odlade i trädgårdarna. Genom den alltmer ökade användningen av ogräsbekämpningsmedel på åkrarna har blåklinten under senare år gått starkt tillbaka; än kan man dock hitta den utan större svårighet, framför allt på kalkfattiga, sandiga jordar.

På grund av den lysande blå färgen trodde man förr att blåklint hade en gynnsam inverkan på synförmågan, särskilt hos blåögda personer. Lika botar lika! Motsvarande egenskaper tillskrevs en besläktad art, bergklint, Centaurea montana, som hos oss förekommer odlad; även den har blå blommor.

I moderna, färdigblandade örtteer används ofta blåklint för att "försköna" blandningen. Ett slags naturkosmetik!

Förekomst: Tämligen allmän som ogräs i åkrar från Skåne till Värmland, Västmanland och Gästrikland, sparsammare norrut. Förekommer både på kalkfattiga och kalkrika jordar. Odlas även.

Kännetecken: Ettårig 30-80 cm hög ört. Stjälk styv, sträv och förgrenad, grågrön. Blad grågröna, de övre smalt lansettlika och oskaftade. Blommar i juli-september; blomkorgar med i regel blå stora trattlika kantblommor och holkfjäll med mörk kant och ljusa hår. Frukt ljus med en kort, rödaktig borstkrans. Rot spolformig, tunn. Bitter smak.

Använda växtdelar: Ovanjordiska delen av växten; blommor.

Innehållsämnen: Flavonoider och antocyaninpigment, acetylenföreningar. Garvämnen.

Medicinsk verkan: Antiinflammatorisk, adstringerande, urindrivande.

Användning: Utvärtes vid hornhinneinflammation. Invärtes som urindrivande medel. Huvudsakligen av kulturhistoriskt intresse.