Det var i gryningen den tjugonionde mars nittonhundratjugonio. Jag en sjutton årig gänglig pojke iförd en blå ny overall och med trätofflor på fötterna, cyklande på en gammal Vasacykel vägen fram från den lilla byn Flinka mot huvudorten Örkelljunga.

Förväntansfull kanske lite spänd över vad dagen skulle komma att betyda i mitt, hittills ganska ofördärvade liv. I en ryggsäck hade mor packat ner en mjölkflaska en termos med kaffe samt ett paket med ett lämpligt antal smörgåsar. Det dröjde inte länge förrän de fem kilometrarna till samhället var avverkade och jag var framme vid målet, Sueciaverken eller som företaget mer korrekt kallades Sueciaverken Motoraktiebolag Örkelljunga.

Jag hade tidigare hört mig för om det fanns något lämpligt arbete på Sueciaverken och en dag fick jag besked om att jag kunde komma och diskutera en anställning som filarelärling. Jag befanns vara lämplig som filareaspirant och fick besked om att jag skulle infinna mig idag. Här var jag nu. Allting var nytt för mig både arbetet och arbetskamraterna. De senare skall Jag berätta efterhand om, en efter en. Den enda fil, som jag hittills hade sett, var möjligen den fil som smeden Enberg i Ringarp använde när han skodde fars hästar och den filen var en rasp.

Som sagt, jag var anställd som filarelärling, med en begynnelselön av 8 kronor och 68 öre i veckan. Arbetstiden omfattade i regel tiden mellan klockan 7.30 och klockan 5 med en timmes middagsrast. lördagar arbetade vi till klockan 1 och söndagar var vi fria. Arbetstiden blev 48 timmar i veckan och timpengen blev ungefär 18 öre. Ganska mycket övertid förekom och för denna fick man några ören mer i timmen. Hemma fick jag betala 8 kronor i veckan För egen del fick jag behålla 68 öre.

Mitt första uppdrag, var att anmäla mig för verkmästaren vid filare och maskinavdelningarna Otto Ohlsson (13). Denne tog först reda på om och i så fall när jag var född, jämte andra för honom viktiga uppgifter som erfordrades för att jag skulle bli införd under B i företagets personalförteckning.

När detta var gjort, fick jag följa med honom till verktygsförrådet, där jag måste kvittera ut ett antal verktyg. Av dessa var förutom slagghackan, filen det förnämsta verktyget. Verkmästare Ohlsson redogjorde ingående för filens historia samt mycket noga hur man, för att framdeles undvika obehag lämpligast skulle bete sig vid handhavandet av denna dyrgrip.

Man fick inte gunga med filen. Man måste dra den i långa jämna drag. Inte heller borde man spotta på filen och inte fick man fila av några ramrör. Det var enligt Otto Ohlsson rent av livsfarligt om det senare skulle hända. Ohlsson påstod bestämt och med skärpa, att man rent av kunde få sparken och aldrig mer komma inom Sueciaverkens portar.

Efter dessa förberedelser och varningar bar det iväg två trappor upp till filareavdelningen. På en lång arbetsbänk framför fönstren var ett tiotal skruvstycken uppsatta. Vid varje skruvstycke skulle en filarelärling stå och till att börja med gnida eller fila på ett vinkelbockat rörstycke som kallades för en motorcykelram. Jag blev placerad vid det tionde skruvstycket, lite längre fram i filareverkstan till höger i fanns en dörr. Innanför denna dörr fanns det allra heligaste kontoret och framför dörren stod en bunden folkilsken schäferhund och blängde.

I skruvstycket var en ny ofilad ram insatt. Ramen bestod av några stålrör vika var slaglödda och sammansatta med rörfästen av aducergods. Det var på de slaglödda ställena som vi filarelärlingar skulle visa våra färdigheter. Skarvarna skulle förhoppningsvis bli släta och fina utan att vi filade av rören. Det var inte så lätt att: fila bort det överflödiga gula lödmaterialet. Flera av svetsarna var nybörjare och trodde, att ju ner lödmaterial man lade på ju bättre och starkare blev fogen. Men så var det alls inte. Tvärtom.

Men efter en tids övning, gnisslade filarna på ramarna värre än stråkarna på tio ostämda fioler och i bakgrunden ylade bandhunden en klagande låt, och inte olikt nutida popmusik med försångare. Jag glömmer aldrig den olåten och kan ännu höra den i mina öron.

Efter ett idogt filande på motorcykelramen hela förmiddagen, blev den äntligen färdig. Ohlsson hade många gånger kommit och känt på ramen och slutligen blev den godkänd, alldeles lagom till middagsrasten.

Någon personalmatsal var inte ens påtänkt på den tiden. Det var bara, att släppa filen och kliva upp på arbetsbänken med mjölkflaska och matpaket.

Därifrån blev det även ett bra tillfälle till att titta lite närmare på de andra nio, arbetskamraterna

Där var Erik Ohlin (41), gossen med glimten i ögat, inte alls främmande för lite spektakel bara inte pappa Otto Ohlin (25) såg det. Göte Olofsson (17) från Skogen, den lille charmören, Gunnar Nilsson (38) från Fante håla mest kallad Petter, alltid pigg och glad.

Harald Ahlm (37), även han en charmör, men av större mått än Göte. Torsten Ohlandersson (42), inget ont om honom, alltid snäll och vänlig. Sture Karlsson (19) som kallades Åsljunga, trygg och säker både i tal och åthävor.

Åke Johansson (39) jag tror att hans hemort var Mörkahult men grabben var livad och glad. Axel Karlsson (43), en liten livlig krumelur.

Och så till sist Penry störst och starkast i Drakabygget där han av någon underlig anledning var född någon gång mellan jul och nyår. Rödhårig, fräknig med kort stubin. Tände ögonblickligen på alla cylindrarna om någon till äventyrs ifrågasatte sanningshalten i hans äventyrliga berättelser om allt vad han hade varit med om i sin hemort. Penry fick aldrig handskas med bensin, det var alltför farligt.

Dessa var de allra första arbetskamraterna på Sueciaverken. De verkade ju rätt så hyggliga vid ett första bedömande på middagsrasten.

Fortsättning på Minnen

 © SUECIA-KLUBBEN

Tillbaka