Liten inledning, i ett erelaas någonstans på Khelataar, i biblioteket...

- Bra! ropade den gamle voldigonen. Du har förstått att man aldrig har kunskap nog! Du vill läsa mer än de grundläggande konsterna - det är utmärkt!
Mohn blev varm av berömmet - voldigonen var känd som en bister man som inte slösade beröm på yngoner som han själv.
- T-tack mästare, stammade han fram. S-så då får jag läsa i Laek Dronis stora verk, i bandet om träskfolket?
- Nej, sade voldigonen bestämt, och Mohn blev lång i ansiktet.
- Du ville ju veta mer om gudar, inte sant? Då är Dronis böcker näst intill värdelösa. Droni är en av Rationalisterna, och har i sina studier sällan brytt sig om religion och andetro och sådant. När han ansett sådant vara viktigt har han utgått från Awil Waanwile av Rahlbaklanen, digon i Andekännedom och senare den förste mondigonen i Främmande Teologi.
Voldigonen hade medan han pratat fått tag i en tunn grå volym i ett av de låsta skåpen.
- Här! Awil Waanwiles nedteckningar av träskfolkets legender, som de berättades för honom av shamanen Gasrad Yun.
Han gav boken till Mohn.
- Behandla den med vördnad. Det är den äldsta kopian, med kommentarer av Waanwiles son och lärjunge Udeinen Waanwile. Originalet, i Awil Waanwiles egen hand, finns förstås på Eria.
Mohn började läsa redan på väg ut i läsesalen, medan han gick. Det var knappt han hörde voldigonens röst bakom sig.
- Hej! Kom ihåg att boken skall vara tillbaka här innan skymningen, och du lämnar inte läsesalen! Du hör väl vad jag säger! Hej!
Mohn nickade bara och lät sig uppslukas av texten....

Beenhza: Vansinnets ande. Hon är en osynlig fluga, och hennes sting bringar vansinne, medan hennes (likaledes osynliga) larver växer sig feta och äter upp sitt offers ande. Shamaner kan "röka ut" Beenzhas larver, men också sända henne mot sina fiender. Hon älskar doften av fördärvad isthoz.

dhonga: Ett verktyg av ben och trä som fungerar som och i viss mån liknar en khelataarisk snickarbila, men som även kan användas som en skrapa, eller för att hugga sig fram som med en långkniv - den finns i olika storlekar. Den tillverkas numera även i järn av khelataarer och kharigaaner med kunder från nekothiana.

galoth: Rituell kannibalism. Människokött som fått jäsa anses vara den mäktigaste ghu (drog och/eller trolldom) som finns, men få vill eller vågar syssla med den - det är givetvis fullkomligt tabu, och den som överbevisas om galoth blir omedelbart dödad(1). Uttrycket "utöva svartkonst" heter på neekrak "äta sin broder".

Ghardu: Kallas även Ghardun. Antagligen densamme som bergsfolkets Khardin - namnlikheten är uppenbar, och som denne är han en mästerlig hantverkare. Skaparguden. Bara legendariska shamaner kan nå honom, men han uppfann alla hantverken och de bringar i sig människan välsignelse.

ghupat: Ordagrant "medicinpåse", en säck eller kalebass där en trollkunnig eller drogkunnig (nästan alltid detsamma hos träskfolket) förvarar droger, talismaner och andra magiska ingredienser. Ordet ghu betyder både "drog" och "besvärjelse".

Ginnin: Arapaiman, väktare av Underjorden, alla fiskars anfader, den visaste av alla gudar. Han åkallas i ceremonier som rör fiskar och vatten, och kan lära en shaman vägen till Världen Nedan, som går genom hyddans golvspjälor, men vars övriga sträckning inte kan beskrivas i ord. Arapaimans lever sägs ge profetiska krafter till den som äter den, och fiskens mjölke/rom ökar fruktsamheten hos både män och kvinnor.

Hittih: Klockgrodan, kothor för de slemmiga (amfibierna), sångarguden. Han åkallas i magi som rör musik och sång, och har gett namn åt hitiha, ett litet blåsinstrument som härmar hans klunkande läte. Hans skin används i mediciner mot diverse halsåkommor.

Nahgan: Människornas skapare, alla "bepansrade djurs" (dvs reptilers) anfader, den klyftigaste av alla, träskfolkets beskyddare. Hans totemdjur alligatorn omtalas försiktigtvis såsom "ne-koth", Den Gamle, och träskfolkets namn för dem själva är "nekothi-ana", Den Gamles Folk, alternativt "nekothri-ana", Det Äldsta Folket. Han är den som leder shamanen till Världen Mittemellan, och var den som lärde människan magi, medicin och många andra saker. Alligatorer får inte dödas annat än i självförsvar, annars drabbas man av Nekoths vrede. Han är på intet vis en upprätthållare av träskfolkets moralkodex i övrigt - tvärtom beter han sig ofta som man absolut inte får göra i de myter som beskriver honom(2).

Nook: Solfågeln, alla flygande väsens anfader. Han sägs likna en stork fast med en honungsfågels näbb - i motsats till många andra totemandar/gudar verkar han inte motsvara någon världslig djurart. Han bär solen över himlen. Han åkallas i ceremonier som rör fåglar och väder, och kan lära en shaman vägen till Världen Ovan, som går genom rökhålet i hyddan, men vars övriga sträckning inte kan beskrivas i ord. "Nooks folk" kan antingen betyda fåglarna, hans barn, eller kharigaanerna, som han sägs ha skapat. Det är i den första betydelsen uttrycket används i texten ovan.

reef: En berusande rot, inte på långa vägar så helig (eller så stark) som den som ger isthoz. Den kan tuggas, eller torkas och rökas. Den anses som ett fullgott alternativ till isthoz för gamla män med känslig mage, både för rituella och njutningsmässiga syften.

Tiy Tebahr: Kvicksanden, förräderiets ande. Han kan blidkas med offer av dyrbara ting (som knivar av järn, eller pärlsmycken) och illvilliga shamaner kan åkalla honom för att dränka motståndare.

Tschetsche: Fladdermusen, månguden. Rättfärdighetens beskyddare. Man svär i hans namn när man vill ge en riktigt helig ed, och det är något man ogärna gör. Den som bryter ett dylikt löfte riskerar att råka ut för Tschetsche nästa månlösa natt - av förklarliga skäl antas han visa sig som en enorm fladdermus. Shamaner kan också sända rättfärdiga förbannelser mot den som förorättat dem med hans hjälp.

Wathazt: Bäverkatten, kothor för de pälsklädda (däggdjuren). Ofta framställd i kontrast mot Nahgan som en rättskaffens, plikttrogen och hederlig genomsnittsman, medan Nahgan är en amoralisk äventyrare. Han åkallas för att ge jaktlycka, och innan man fångat en wathazt och visat att man är slugare och smidigare än honom, räknas man inte som vuxen bland träskfolket.

Yuwar: Hajen, krigets gud/ande och ofta Nahgans fiende i olika myter som vanligen slutar med att Nahgan drar Yuwar vid näsan. Han åkallas för att ge krigslycka, och man offrar åt honom för att hajar inte skall sluka fiskare. De av träskfolket som bor i själva träsket dyrkar honom sällan, men hans åkallan sägs vara vanligare bland de ö- och kustlevande nekothiana, om vilka vi inte vet mycket.

Hai mai! Detta är berättelsen om hur världen kom till, och om hur träsket kom till, och hur Nahgan blev andarnas äldste. Detta är vad min lärare, Ptigo Ghann, berättade för mig. Detta är vad hans lärare, Ghann Okraan, berättade för honom. Det har berättats med tungor, dansats till trummor, och skrivits på parpaag. Detta är vad vi vet(3).

I begynnelsen fanns en himmel av eld och under den ett stort hav av vatten, och havet var fullt med djur och himmelen var full av fåglar. Men inget land fanns att vila på, inget land fanns som gjorde vattnet fruktbart. Den himmelska elden svalkades aldrig av natt eller vinter, och vattnet förångades och gjorde luften kvav och olidlig att andas. Och alla var mycket olyckliga, utom den store Ghardu, som var så upptagen av sitt arbete att han inget märkte.

Så hände det sig att Ghardu tappade sin dhonga när han satt i den brinnande himlen och arbetade. Och Ghardu blev mycket olycklig.
- Hai mai! ropade han. Ack, min dhonga! Hur skall nu mitt arbete bli färdigt? Hur skall nu någon värld bli skapad?
Och han började att gråta. Men Nook hörde Ghardus gråt, och eftersom det är så oerhört långt mellan himlen och havet, så hann han flyga ner och fånga dhongan innan den sjönk i havet. Sedan flög han upp med den till den gråtande Ghardu.
- Här, Himmelsfader, Dundrande Skapare, här är din dhonga, sade Nook artigt.

Hai mai! Ghardu blev mycket lycklig, och han sade:
- Nook, ädle vippbeprydde, du skall få önska dig vad du vill!
Nook tänkte inte länge, utan svarade:
- Himmelsfader, bygg ett tak över världen, så att elden inte sveder våra fjädrar och gör luften kvav av ånga.
Ghardu nickade, och svarade:
- Så må det bli; världen skall få ett tak.
Och han hamrade och snidade och gjorde himlavalvet. Och himmelselden kunde inte längre sveda Nooks folk, och elden svedde inte längre deras ögon.

Först prisade Nooks folk honom, men snart började de klaga. Luften blev kall, och de såg inte mer i mörkret än de gjort i dimman. De började klaga, och hotade till slut Nook till livet. Nook flög bekymrat till Ghardu.
- Hai mai! Mina söner och brorsöner hota mig till livet! Hjälp mig, käre Himmelsfader, och ge dem något ljus och något värme.
Ghardu nickade, men hans panna var rynkad, och svarade:
- Du begär än mer av mig, som har en värld att skapa. Men du har gjort mig en stor tjänst, och därför skall jag ånyo göra som du begär. Jag skall borra hål i taket.
Och han borrade och snidade, och gjorde hål i himlavalvet, de hål vi kallar stjärnor. Och nu blev det ljusare och varmare, och Nooks folk prisade honom återigen.

Men när de fått mycket ville de ha mer, och började tycka att hålen i himlavalvet Nook skaffat dem var bra små.
- Nog kunde Ghardu gjort dem större, sade de.
De knorrade än mer, och åter måste Nook frukta för sitt liv, och åter flög han till Ghardu.
- Hai mai! Mina söner och brorsöner stå efter mitt liv! Hjälp mig, käre Himmelsfader, och ge dem mer värme och mera ljus.
Ghardu nickade, men hans panna var rynkad och hans blick var mörk, och han svarade:
- Nook, jag har en värld att skapa, och dina krav stör mig. Stjärnorna är mer än nog. Jag skall trots allt uppfylla din önskan, men den må också bli den sista jag uppfyller. Jag skall göra dem en lykta och ett fyrfat, men de får bli små, så det inte tar för mycket tid.
- Hai mai! ropade Nook. Blir de för små, kommer de inte att räcka till att lysa och värma hela världen. Himmelsfader som vi älskar, ge oss en stor lykta och ett stort fyrfat.
Ghardu nickade inte, utan istället fnös han eld och gnisslade tänder så det åskade.
- Hai mai! Du har tagit nog av min tid! Ni får flytta lyktan och fyrfatet, så att delar av världen får ljus och värme ibland, och andra ibland.
Och Ghardu gjorde solen och månen och gav dem till Nook.

Nook flög ned med solen och månen och samlade sin familj.
- Mitt kära folk, min stora familj! Ni vet att jag gjort mitt bästa för att ge er ljus och värme. Jag skall ånyo offra mig, och bära fyrfatet, men jag kan inte bära lyktan också. Någon av er måste bära lyktan - vilken av er, söner och brorsöner, sonsöner och brorsöners söner, vill bära lyktan och flyga med mig?
Och fåglarna hostade och skruvade på sig, men ingen ville bära lyktan. Till slut flög Tschetsche fram.
- Hai mai! Jag är svagast av mina bröder, och av oäkta börd, men jag kan inte lämna min fader i sticket. Jag skall bära lyktan, om ingen av er andra vågar.
Och Nook sjöng en välsignelse över Tschetsche, och så blev det. Nook bar solen och Tschetsche bar månen, men eftersom Tschetsche var så svag, blev han efter, och sedan dess följer inte solen och månen samma bana.

Nu var det så, att när Ghardu skulle knyta fast vindarna i himlavalvet, tappade han fotfästet och föll ner i urhavet. Han skrek på hjälp när han föll, men ingen fågel orkade bära honom.

Så föll han i vattnet med ett väldigt plask - så!(4) Ghardu trodde han skulle drunkna.
- Hai mai! ylade han. Att drunkna när så mycket av världen är oskapad!
Men Nahgan hörde honom. Han simmade upp under honom och lyfte honom över vattenytan.
- Välsignad vare du, alla Bepansrades fader! ropade Ghardu glatt.
- Himmelske fader, svarade Nahgan, att rädda en mans liv borde vara åtminstone lika mycket värt som att rädda hans dhonga.
- Sant, svarade honom Ghardu. Vad önskar du dig?
- Himmelske snidare, gör mig en plats där jag kan få vila, och där mina ägg kan kläckas.
Ghardu blev betänksam.
- Nahgan, sade han, av vad skall jag bygga dig en viloplats? Här finns ju inget annat än vatten?
- Hai mai! Jag skall ropa på de andra, svarade Nahgan.
Och han ropade, och Ginnin, Hittih och Wathazt dök upp.

- Vänner, sade Nahgan, nu kan vi få en plats att vila oss på, där våra barn kan leva. Men vi måste hitta Ghardu något att bygga den av. Finns det då inget att bygga med?
- Bepansrades fader, morrade Wathazt, jag dyker tills solens värme inte känns, och ser inte annat än fiskar och vatten.
- Bepansrades fader, kväkte Hittih, jag dyker tills solens ljus inte syns, och ser inte annat än fiskar och vatten.
- Bepansrades fader, bubblade Ginnin, jag dyker djupare än mörkret och kylan, och där finns något fastare än vatten. Kanske du, starkast av vattnets varelser, kan dyka ned och hämta det.
Men då blev Ghardu rädd.
- Hai mai! Dyker Nahgan, sjunker jag! skrek han.
Nahgan var tyst länge, men till sist sade han:
- Ginnin, ädle farfader, dyk så djupt du kan dyka och hämta något fast från botten. Bär det så långt du orkar. Hittih, mästersångare, dyk så djupt du orkar och ta Ginnins börda när han inte kan bära den längre. Bär det så långt du orkar. Wathazt, tappre jägare, dyk så djupt du orkar och ta Hittihs börda när han inte kan bära den längre. Bär det så långt du orkar, och det måste vara till ytan, för jag kan inte släppa Ghardu.
Och så gjorde de. Först dök Ginnin, och sedan Hittih, och till sist Wathazt. Det dröjde länge, men just när Nahgan var på väg att släppa Ghardu och ge upp, och gå för att skaffa en matbit istället, kom Wathazt utmattad upp till ytan, och i tassen höll han en mussla.

Av den musslan skapade Ghardu det torra landet. Skalet blev sten, och köttet jord. Nahgan och många av hans vänner och fränder följde honom upp på land. Vissa glömde snart Urhavet och vandrade bort från det, som antilopen. Andra blev avundsjuka på Nahgan, och av ren envishet vägrade de att någonsin gå upp på land, som Yuwar och hans gelikar. Men det straffade sig. De som vandrade för långt in glömde hur man lever i vatten. De som aldrig kom upp på land lärde sig aldrig att andas luft. Nahgan stannade i träsket, hälften vatten, hälften jord, en god balans som gynnar den som är vis nog att dra nytta av den. Och alla som kom att leva i träsket hyllade Nahgan som deras kothor.

Hai mai! Detta är berättelsen om hur vi kom till, och om hur isthoz blev vår heliga dryck, och hur människan blev andarnas äldste efter Nahgan. Detta är vad min lärare, Ptigo Ghann, berättade för mig. Detta är vad hans lärare, Ghann Okraan, berättade för honom. Det har berättats med tungor, dansats till trummor, och skrivits på parpaag. Detta är vad vi vet.

Hai mai! Människorna är gudarnas verktyg - människan skapades som vi skrapar ur en kalebass, vässar ett tuupa-spö till en kton eller torkar ett wathazt-skinn i solen. Det innebär att gudarna skapade människan till en särskild form för ett särskilt ändamål. Men det innebär också att det fanns något där av människan redan från början. Så är vi alla gjorda av något som inte formats av den gud som skapat oss, och därför är inte människan gudarnas slav. Det är samma sak med de verktyg vi gör. Den ande som finns i din kton lyder ju inte din vilja jämt. Ibland missar den sitt mål. Ibland träffar den din broders kanot. Ibland dödar den arapaiman vid första stöten.

Hai mai! Många är de väsen som skapat människor, men Nahgan var den som fann ut hur. Nahgan var herre över träsket, det första landet som skapats av en mussla av Ghardu. Först var Nahgan lycklig. Alla de bepansrade bugade sig för honom. De slemmiga sjöng honom till sömns. De fjälliga bjöd honom sina döttrar att äkta. De behårade bjöd honom sina söner att äta.

Men snart fann Nahgan att han som äldste och hövding hade många plikter. Han måste leda alla ceremonier och vara den som tillhandahöll alla offergåvor från sin egen fångst. Han måste brygga isthoz till alla fester, bjuda de gamla männen reef, och hålla sig själv nykter som anstår en kothor. Värst av allt, han måste tjäna som domare i alla tvister. Nahgan kunde aldrig hålla sig vaken medan en tvist presenterades. Ofta blev hans domar plötsliga eller orättvisa, eller så sade han:
- Ett svårt fall. Låt mig tänka på saken.
Och nästa dag var det glömt för alltid.

Nahgans folk började att knorra. Men då ingen var så stark och listig som Nahgan, vågade de inte säga honom att de önskade honom ur vägen, och ingen vågade utmana honom. Istället samlades de hemma hos Wathatz. Han bjöd de unga männen isthoz och de gamla reef, och så började de diskutera hur de skulle få en ny och bättre hövding. Till slut sade Tiy Tebahr:
- Hai mai! Nahgan är starkare än någon här, men han är inte starkare än oss alla tillsammans. Låt oss lägga oss i försåt för honom när han kommer till sin hydda om kvällen, och döda honom och välja en ny äldste.
Även om många skakade på huvudet och sade att det var ytterst dålig tur att döda en äldste, så de lade sig i försåt för Nahgan vid hans hydda.

Hai mai! De hade glömt något viktigt: Många män är starkare än en ensam man, men många män är inte med nödvändighet listigare än en ensam man. Och Nahgan var listigare än dem alla. Så när Nahgan kom hem, såg han genast tecknen på att ett överfall var nära förestående, och förberedde sig. När allt folket kastade sig över honom, gjorde han häxkonster så hans kropp blev som vatten. Han slingrade sig lätt ur deras grepp och bölade ursinnigt:
- Hai mai! Har ni alla blivit stungna av Beenhza? Skall ni mörda er äldste? Vad har jag gjort er, söner och sonsöner, svärsöner och brorsöner?
Alla darrade av skräck, men Wathazt, den Modige, klev fram.
- Nahgan, bepansrades fader, du är en usel kothor. Du glömmer de heliga ritualerna, du är berusad under dina fester, du bjuder omogen isthoz och för gammal reef. Värst av allt, du dömer orättvist.
Nahgan tystnade, och tänkte länge. Några trodde till och med att han somnat, och ämnade smyga iväg så att de skulle kunna fly innan han vaknade och det verkliga raseriutbrottet kom. Men då talade Nahgan och sade:
- Hai mai! Jag har sannerligen varit en dåre. Jag vill inte vara er kothor; ni vill inte ha mig som er kothor. Nå, vem av er vill bli min efterträdare?
Alla skruvade på sig. Ingen ville ha en äldstes plikter. Nahgan blev irriterad och sade:
- Hai mai! Är jag då inte en gud? Jag skall göra mig en efterträdare med trolldom, och jag skall göra honom exakt som ni vill ha honom, så han blir den bäste äldste man kan få. Jag måste hämta min ghupat. Under tiden får ni skaffa mig två rötter, en hanne och en hona.
Och medan Nahgan förberedde sig på den stora ritualen, hämtade man två stora rötter med förgreningar, från en hanplanta och en honplanta. Det var de rötter man gör isthoz av - nej, myrman, jag tänker inte berätta vilka de är. Men du förstår att heliga rötter krävs för den som skall utföra en stor ritual.

Så, när allt var klart, och Nahgan skulle börja ritualen, frågade han folket:
- Nå, hur vill ni ha er äldste?
Och folket började fulla av förväntan ropa i munnen på varandra:
- Han skall vara som en fågel! ropade sumphägern.
- Nej, skrek ghena-hjorten, han måste ha päls!
- Nej, han skall ha bart skinn, ropade Hittih.
Och alla skrek de ivrigt i munnen på varandra. Till slut blev Nahgan tvungen att be dem vara tysta eller börja sjunga med i Skapelsesången, som hör till sådan magi. Och Nahgan lät så bestämd att de lydde. Och Nahgan gjorde sin stora magi, och han skapade den första mannen och den första kvinnan.

När så Nahgan var klar, och vaknade ur sin trans, sade han till folket:
- Här har ni er nye äldste och hans hustru! Ge honom de gåvor en äldste förtjänar!
Nu blev det alldeles tyst. Till klev Wathazt fram igen och sade:
- Bepansrades fader, vi var på krigsstigen. Vi har inga gåvor med oss.
Nahgan blev mäkta irriterad.
- Ingen ger sig av härifrån innan han gett den ny äldsten eller hans hustru en gåva, eller han skall få smaka på min svans, mina tänder och mina förbannelser! bölade han.
Och folket vågade inte annat. Wathatz gav sin päls, Hittih sitt slem, sumphägern sina fötter, och så vidare, och alla sade vad man skulle använda dem till. Till slut klev isthoz-roten stolt fram, och sade:
- Barn, Nahgan är er far, men jag är er mor. I era fränders kött skall ni finna visdom, som är mer värd än alla andra gåvor.
Hai mai! Välsignade och förbannade vare de orden, ty de gav oss isthoz och reef, men också galoth, den svartaste av svartkonst. Efter detta tackade människorna folket, och gav sig iväg för att sova i den hydda pookah-trädet gett dem. Nahgan drog sig tillbaka till sin hydda för att äta sig proppfull och sova så länge han ville och dricka sig stupfull, och han var lycklig.

Ett tag var allt frid och fröjd i träsket, men en dag kom sumphägern till Nahgan där han låg och sov för att klaga.
- Vår nye äldste är en rövare! Han tog mina klor och gav dem till sin son.
Nahgan svarade halvsovande:
- Du fick som du ville. Han har två ben, som en fågel.
Ghena-hjorten kom och klagade.
- Vår nye äldste är en tjuv! Han tar de späda vasskotten och lämnar inga till mig.
Nahgan svarade nymornad:
- Du fick som du ville. Han har hår på huvudet.
Hittih kom och klagade.
- Vår nye äldste är en skälm! Han lockar mina fränder genom att härma deras sång, och sedan fångar han dem och äter dem.
Nahgan svarade klarvaken och förbannad:
- Du fick som du ville. Han är slät om ej slemmig. Vad klagar ni över? Ingen av er bad om barmhärtighet eller ärlighet eller rättvisa! Ni har fått vad ni bad om! Stör ni mig igen skall ni få se på annat!
Och folket fick finna sig i sin nya kothor. Men när de andra gudarna hörde om Nahgans dåd, härmade de honom, och skapade sig egna tjänare. Men - Hai mai! - Nahgan var först!

Udeinens Waanwiles kommentarer:

1, Det är med galoth som med formförändrare hos oss, och svartkonst i allmänhet - det viskas mycket om det, men det är sällan man kan bevisa något i verkligheten.

2, Stämmer exakt med mina erfarenheter: Nekothiana stöter snabbt ut asociala och aggressiva ynglingar, som då ofta bildar små band av "fredlösa". Samtidigt är de flesta av deras hjältar från sagor och sånger dylika banditer. Ofta finns en mytifiering av deras bakgrund, som säger att Nahgan var deras far, eller något dylikt.

3, Hela öppningsfrasen är rituell, och signalerar för lyssnaren att det man skall berätta är A, viktigt och B, sant. Gasrads lärare, en annan shaman, hade uppenbarligen lärts upp av sin far, vilket faktiskt är rätt ovanligt, eftersom shamantalanger inte nödvändigtvis går i arv. Detta märks på namnen - Ghann Okraan är uppenbarligen Ptigo Ghanns far.

4, Antagligen åstadkom Gasrad här ett "plask", även om min far inte noterat det. Nekothianas historieberättare är på det hela taget långt mer fysiska och gestikulerade än våra.

5, Således är vi skapade av myrornas anfader, Tiktik, om man får tro nekothiana. Vi är många, vi är krigiska, långt mer organiserade än nekothiana. Dessutom verkar vi lika ofta som myrorna bete oss som dårar, som när myran släpar ett barr fram och tillbaka, eller två myror drar åt varsitt håll i samma insekt.

Erik Sieurins kommentarer: Denna text publicerades ursprungligen i fanzinet Raritet nr 4. Den har genomgått mindre språkliga ändringar sedan dess.

*Tillbaka till Khelataarsidan *Tillbaka till The Owl's Nest