Några begrepp i följande essä skapades under arbetet med magisystemet till Khelataar Ed 3, och det kanske är bäst att förklara dem:
Wor Weoci, Bestherrar, antas existera för varje vild djurart, och är mäktiga väsen som råder över artens väl och ve. 'Ormarnas Wor' handlar om en khelataarisk legend om en dylik Wor Weoci.
Weffali, Djurandar är djurens motsvarighet till mänskliga förfädersandar; de beskyddar inte hela arten, utan endast den lokala populationen.
En igon är en mystiker, en digon som sysslar med esoteriska ting som magi i syfte att uppnå en högre visdom bortom förnuftet. Det används också lite mer slarvigt för att beteckna en digon som sysslar med magi rent allmänt. Folk i gemen hyser ungefär samma vördnad och respekt för igoner som för vilken digon som helst, uppblandat med misstänksamhet - Brondival Rhaloffaan var en av dem, och igoner är kända för att vara enigmatiska och gåtfulla till sin läggning. Det skall tilläggas att de flesta khelataarer inte kan skilja den nya, vetenskapliga inriktning som uppstått under Upplysningstiden ifrån igonernas mysticism - bägge företeelserna är lika mystiska och ärligt talat meningslösa för dem.
En geelbraag är en 'hedge wizard', en yrkesmagiker som använder sina magiska kunskaper för att utföra praktiska saker (bota sjuka, spå, skydda mot olycka, driva bort oknytt och onda andar etc), oftast mot betalning. Geelbraager har ungefär samma status i det khelataariska samhället som vilken annan hederlig yrkesman som helst. En kvinnlig geelbraag kallas geeluur.Orden används ofta lite förolämpande i betydelsen 'klåpare' av igoner och andra digoner.

En central företeelse inom träskfolkets religion är totemismen. Enkelt uttryckt innebär detta att man står under en andes eller lägre gudomlighets beskydd, på så sätt att man räknas som "adopterad" av anden ifråga. Medlemmar av en familj som har till exempel har sumphägern som totemande anser sig faktiskt vara sumphägrar genom denna adoption. Dessa andar är oftast djurandar av det slag vi kallar wor weoci och weffali , men vissa totemandar är växtandar eller manifestationer av elementarkrafter eller andra kosmiska principer.

Man kan räkna med tre huvudtyper av totem: gudomligheter, familjetotem och personliga totem. En ande kan ha mer än en av dessa funktioner, ja till och med för samma person. Inom de tre grupperna finns olika undergrupper.

• Gudomligheterna är en grupp mäktiga andar, med alligatorguden Naghan som den allra viktigaste. Förutom att vara väktare av en viss djurart, växtart eller naturfenomen, representerar de även andra viktiga principer, och beteckningen "gudar" är därför lämplig, även om deras makt givetvis inte kan jämföras med våra gudars. Ginnin är till exempel lärare för shamaner och Yuwar är en krigets ande. Dyrkan av dessa gudar kan man återfinna överallt i Ægoor, och deras myter är i huvudsak densamma överallt. De återfinns ofta som familjetotem och personliga totem också, och att ha en av de stora andarna som sitt totem är som mycket statusfyllt.
  
• Familjetotem är beskyddare av en familjegrupp. En familj får ett totem på flera olika sätt. Det vanligaste är att det helt enkelt går i arv från generation till generation, men om en familj skulle förlora sitt totem eller en ny familjegrupp bildas av någon anledning finns det flera sätt att få ett nytt. För det första kan en ande uppenbara sig för familjens kothor och erbjuda sina tjänster, oftast i en dröm eller under isthozrus. För det andra kan man anordna ritualer i avsikt att så att säga "annonsera" om att man är "lediga", i hopp om att en ande självmant skall visa sig och erbjuda sig att adoptera familjen. Slutligen kan det visa sig att ingen ande uppenbarar sig. I sådana krissituationer ger sig en shaman ut i andeform för att försöka finna en villig kandidat. Familjer kan förlora ett totem om de bryter mäktiga tabun, eller om de till exempel skulle splittras av osämja eller decimeras av sjukdomar, krig och olyckor, i vilket fall deras totem kan överge dem. Om man drabbas av mycket otur är detta ett tecken på att ens totem är på dåligt humör, och man utför då olika riter i syfte att finna ut varför. Bland nekothiana är det sed att alltid gifta sig utanför sin familjegrupp för att undvika incest. En kvinna anses stå under både sitt ursprungliga familjetotems och sin makes familjetotems beskydd, om inte giftermålet anses misshaga någon av andarna. Detta är den enda situation där en person kan ha mer än ett familjetotem. Naghan fungerar aldrig som familjetotem. Det beror dels på att han ju är "fader" åt hela träskfolket, dels på grund av Naghans asociala natur. Av de andra stora andarna förekommer Nook och Ginnin relativt sällan som familjetotem.
  
• Personliga totem beskyddar en individ. Man har inte automatiskt ett personligt totem. Vanligast är att en person själv försöker kontakta en ande och försöker förmå honom att adoptera honom personligen. Detta är enklast om det gäller den ande som redan utgör personens familjetotem. Det är inget man gör utan orsak, och bara shamaner sysslar med det i större utsträckning. Ett personligt totem ställer större krav på en, men ger också mer i utbyte. Familjetotem som blir personliga totem ställer oftast krav på personens att han skall ta på sig särskilda plikter gentemot sin familj, och faktum är att de flesta kothorer, äldste, har sitt familjetotem som personligt totem. Ibland är det ett krav i den familjen att man skall ha skaffat sig familjetotemet som ett personligt totem för att bli kothor, ibland får varje ny kothor hjälp med att göra det av sin föregångare eller en shaman, och ibland söks varje nybliven kothor upp i sina drömmar av familjens totem. Det senare är ett exempel på att en ande själv söker upp en person och erbjuder sig att bli hans personliga totem. Det är annars rätt sällsynt, men ett annat exempel de oftast mycket farliga utstötta som utvalts av Naghan och har honom som sitt personliga totem. Naghan är ju inte någon upprätthållare av moraliska principer, och kan adoptera en laglös för att han gillar dennes "stake". När en laglös påstår något sådant skall man dock ta det med en nypa salt, eftersom alla laglösa tenderar att påstå sådant för att imponera. Det är fullt möjligt att ha mer än ett personligt totem. Det blir dock svårare att skaffa sig ett nytt totem ju fler man har, och dessutom riskerar man att ett tidigare totem överger en. Endast shamaner brukar ha mer än ett personligt totem. Liksom familjetotem kan man förlora personliga totem om man inte håller sina löften och tabun. Det händer också att en ande temporärt fungerar som ens totem, i vilket fall den ger sig av efter att en viss tid har passerat eller en viss sak blivit utförd.

Nekothiana har vissa tabu, heliga förbud, att iaktta gentemot sina totem, oavsett typ. Viktigast är att de inte får döda eller skada sitt totem annat än i självförsvar eller i rituella syften, till exempel för att tillverka medicin eller som offer. I vissa fall kan det råda tabun som säger att man under vissa omständigheter måste jaga djuret, äta dess kött, göra vissa verktyg av dess ben etc. Ett bra exempel är den nästan universella ceremonin som markerar övergången från barn till vuxen, under vilken barnet måste fånga en wathazt, och sedan gör en dräkt av dess skinn. Man verkar hålla extra hårt på denna sed just bland familjer som har Wathazt som sitt familjetotem.

I detta sammanhang skall man komma ihåg den djupa identifikation mellan arten ifråga och familjen som förekommer hos nekothiana. För en man som har sumphägern som sitt totem är sumphägern nästan mänsklig, och på samma sätt är han själv en sorts sumphäger. Att äta djuret betraktas som en handling på gränsen till kannibalism. Detta mildras i viss mån av den vitt spridda legend som säger att alla träskets innevånare gav de första människorna gåvor efter att Naghan skapat dem. Detta kan medföra att man får använda en del av djuret i vissa sammanhang, men inte annars. Samtidigt, eftersom rituell kannibalism anses som otroligt mäktig svartkonst bland nekothiana, kan vissa shamaner frestas att äta sitt totemdjur under förevändning att detta är en rituell handling, med tanke på den makt de anser sig kunna få på detta sätt.

Vissa totem har med sig andra tabun, ofta krav på att man skall försöka efterlikna anden eller djuret i vissa stycken. Ett bra exempel är en familj jag mötte som hade en fågel vars namn på mynilem snarast blir "rugguggla" som totem; de var förbjudna att någonsin tvätta eller borsta sitt hår, som följaktligen var mycket likt fågelns fjäderdräkt.

Å andra sidan bringar varje totem också sina mänskliga ättlingar välsignelser. Rent allmänt beskyddar alla totem oavsett typ sina ättlingar mot andra andars ränker och skänker dem allmän välgång i livet, men de flesta för också med sig specifika välsignelser. Wathazt-familjer anses till exempel vara skickligare jägare än andra, medan bara shamaner som har Ginnin som sitt personliga totem har möjlighet att finna vägen till Världen Nedan. Dessa exempel illustrerar också välsignelsernas olika natur. Vissa innebär en rent bokstavlig välsignelse. De som har anden som sitt totem har helt enkelt mer tur med sig inom vissa områden. I andra fall är välsignelsen till hjälp med att utföra vissa magiska handlingar, något som är centralt för nekothianas magi överhuvudtaget.

Våra magiker utför ju sina underverk genom att utnyttja Urkraften via något av de fem gudomliga elementen. Nekothiana, som lever i okunskap om elementens gudar och världens grundläggande struktur över huvud taget, anropar istället i all sin magi olika andar. Ju närmare en ande man står (personliga totem är mer viktiga än familjetotem) och skickligare anden är inom området ifråga desto mäktigare magiska effekter kan man uppnå. Eftersom även de mäktigaste av deras totemandar är som ett gruskorn vid sidan av Ei Weir Menithi jämfört med de rena elementarkrafterna, försvagas deras magi både i omfång och styrka. Å andra sidan, eftersom även en ynka byshaman står lika nära sina totemandar som ruunigonen står de fem elementarkrafterna, är de inom sina specialområden minst lika mäktiga som våra igoner och geelbraager , och på vissa områden långt mäktigare. Eftersom de inte använder sig av elementens kraft direkt behöver de inte heller bry sig om de astrologiska och geomantiska hänsyn som är så viktiga för våra trollkarlar. De är medvetna om fullmånens och solståndens betydelse, men i övrigt helt okunniga om himlakropparnas inverkan, och även om de känner till att vissa platser är viktiga för vissa slags andar, har de inte ett spår av geomantiska kunskaper. Deras kännedom om andeväsen och olika växt- och djurdelars magiska aspekter överträffar dock vida vår, så man bör inte yvas allt för mycket över sin överlägsenhet gentemot träskfolkets shamaner och sejdkokare.

En tredje, rätt ovanlig form av välsignelse innebär att man kan strunta i ett tabu som gäller alla andra nekothiana. Till exempel anses många som har Naghan som sitt personliga totem kunna döda andra nekothiana utan att andarna vredgas på honom eller hans familj - vilket inte hindrar att den dräptes efterkommande, eller hans spöke, kan bli uppretade.

Nekothiana anser, att man bevarar sin identitet efter döden, och att ens ande (vilket inte skall förväxlas med elementet Ande; en döds ande består som bekant av andra element också, även om Ande är det som det finns mest av) vandrar ut i världen en tid för att sedan återfödas. Först måste alla andar färdas till Världen Nedan, som ligger djupt under jordens och vattnets yta, och av Ginnin, som råder över djupets andar, hänvisas till en plats och ibland ett uppdrag, och ofta vad deras nya liv skall bli. Den döde måste finna ett totem som är villigt att låta honom födas på nytt. Detta är oftast inget problem om han följt sitt totems tabun och hedrat det under livet, samt visat sin duglighet på de områden anden uppskattar (så den som har Yuwar som totem skall vara tapper och skicklig i att slåss). I sådana fall kommer han att återfödas som en medlem av sitt totems djurart (växtart, naturföreteelse) eller en familj under sitt totems beskydd. Har han tjänat sitt totem extra väl - något som ofta gäller kothorer eller shamaner - kan han upphöjas till en ande i totemets tjänst, ofta vad vi skulle kalla en weffali.

Den som inte tjänat sitt totem kan få vänta länge tills något annat totem finner honom värdig, och även de trogna kan räkna med en tids "köande". De flesta döda antas dock försöka imponera på sitt totem, i hopp om att snabbt återfödas, om de inte fått någon hedersfylld plats som nämndes ovan. Man skulle kunna tro att de skulle råda ett överskott på andar vars liv ägnats åt handlingar som för nekothiana i allmänhet framstår som vederstyggliga, men då skall man komma ihåg att det finns totemandar som uppskattar dylika handlingar. Till och med de som konsekvent svikit sina totem och brutit mot deras tabun, och således visat sig förrädiska, kan finna en skyddspatron i Tiy Teybar, Kvicksandens ande.

Tiy Teybars skyddslingar kallas taybara, förrädare. Dessa andar får oftast vänta länge på att återfödas (som ett sumphål eller kvicksandspöl - sådana antas "födas" när det skiftande deltats strömvirvlar formar dem, och "dö" när deltat utplånar dem igen), dels på grund av att "födslar" är sällsynta, dels på grund av sitt totems förrädiska natur. Tills dess ägnar de sig åt allehanda ofog. Om en man råkar illa ut finns det tre möjliga anledningar enligt nekothiana: han har brutit ett tabu och därmed retat ett av sina totem, en fientlig shaman har sänt en förbannelse över honom, eller en taybara är skyldig. Taybara kan "besätta" föremål och få dem att "förråda" sin ägare i kritiska ögonblick - t.ex. få ett rep att slinka ur någons fingrar när man drar upp honom ur ett sumphål. De kan också skapa synvillor, och försöker på detta sätt lura folk så att de går ned sig i sumphål och fastnar i kvicksand, för att på det viset hjälpa sina förkroppsligade anförvanter.

För mer om nekothianas religion, se artikeln 'Träskmyter'.

*Tillbaka till Khelataarsidan *Tillbaka till The Owl's Nest