Ormar anses som heliga i Leamilem. Alla khelataarer har viss vördnad för ormar, men denna vördnad är extra stor i Legendernas Ätt. En leamilembo slår inte ihjäl en orm om han inte absolut måste. Hittar man en giftorm farligt nära ett bostads- eller fähus ber man den artigt om ursäkt, och kånkar sedan iväg den några kilometer hemifrån. Ormar anses nämligen vara budbärare från Mont. De bringar fruktbarhet och känner till saker som skall hända, speciellt födslar och dödsfall.

I synnerhet inom Ooratmiir-klanen är det vanligt med husormar. Dessa är vanligtvis av den art som kallas laasvilus, små icke-giftiga snokar med ljusgult huvud (till skillnad från den större vattensnoken, ævilus, som bara har två gula fläckar på bakhuvudet). De bor under husknuten och man brukar ge dem mjölk på ett fat. De sägs framförallt göra boskapen men också husfolket fruktsamma. Om någon skall dö på gården, kan man märka det på att laasvilusen tappat aptiten eller är retlig. På samma sätt tyder en matglad och hungrig laasvilus på att någon på gården - folk eller fä - skall föda. Många saarluhner har också husormar.

Det finns också giftiga ormar på Khelataar. Vanligast av dessa är i Leamilem den vanliga huggormen, thylabvilus, och den orm som kallas daggorm, besalævilus. Den senare gillar liksom vattensnoken fuktiga platser, och äter mest fisk och vattenråttor. En del säger att huggormar i själva verket är döda khelinner, som återkommit i ny skepnad. Man säger också att den som blivit biten av en giftorm har utsatts för en prövning eller ett straff av Mont. Detta har gett upphov till vissa intressanta seder.

Vid Ooratmiirs ting kan man bevisa sin oskuld genom att låta en orm bita sig. Dör man, var man skyldig. Överlevde man, var man oskyldig. Bland khelinner av Leamilem-ursprung finns det en kuslig form av duell, som spritt sig till många andra khelinner trots att flera höga befäl ogillar seden. Det går ur på att de två duellanterna skall fånga varsin giftig orm, helst en huggorm. Den som kan hålla sin orm längst utan att ha blivit biten eller släppa den ifrån sig har vunnit.

Utanför Leamilems gränser finns andra, mer underliga kräldjur. Ægoor har fjorton ormarter, inklusive den stora träskboan, weirsaavilus, som kan bli upp till fem meter lång, den giftiga vattenmockasinen, oonævilus, vars bett är dödligare än någon annan orms på Khelataar, och den mystiska orm som kallas tentakelorm, eller hyktaht på neekraak - den har inget khelataariskt namn.

Tentakelormen har två små utskott av hud på nosen, som många träskmän tror är dödligt giftiga. Tränade ghulokter kan dock berätta att även om ormens bett är giftigt, så är tentaklerna en sorts 'morrhår' som är helt ofarliga. Tentakelormen har en egendomlig förmåga: om den tror sig hotad spelar den död, med stor skicklighet. Den kan till och med simulera likstelhet. Trollkunniga träskmän som har tentakelormen som sitt totem sägs kunna upprepa konststycket.

Det är en allmän tro bland khelataarer att varje djurart har sin särskilda skyddsande, som kallas Wor Weoci, 'bestkonung'. Dessa andeväsen uppenbarar sig ytterst sällan för människor utan agerar endast via sina 'undersåtar', djuren av sin art. När de gör det, är det oftast i drömmar, men i synnerhet i Leamilem hävdar man att de kan dyka upp i jordisk gestalt, som ett magnifikt exemplar av sin art.

Något liknande tros ligga bakom det djur som kallas 'Vilusiz Wor', Ormarnas Wor. Han - för väsendet är av manligt kön - är en enorm orm av okänd art. Den exakta storleken varierar beroende på vem som berättar historien från så tjock som en mans arm och två manslängder lång, till lång och tjock som en fallen cypresstam. Denna orm är så giftig att dess blick kan förgifta en. Den har makt att rädda den som drabbats av dess gift, eller vilket annat gift som helst, för dess gift sägs vara det Första Giftet från vilket allt annat gift stammar. Den har också makt över alla ormar, och oftast återfinns den i sällskap med en mängd ormar av olika arter.

Ormarnas Wor kan enligt vissa historier tala människors språk. Vissa säger att allt den säger är profetior, för den är visst inte ormarnas Wor Weoci - den ser ju inte ut som någon särskild ormart som existerar - utan Monts stav, som tagit levande skepnad och kommit ned på jorden. Andra säger att dess ord har makt att förhäxa människor som inte aktar sig, och att den gärna förför unga ogifta flickor på detta sättet, av antydda men inte närmare specifierade anledningar. Den är ett så rättfärdigt djur att den inte försöker förföra gifta kvinnor.

De som berättar legenden om att Ormarnas Wor skulle vara Monts Stav som givits ormskepnad och sänts ned på jorden, tillägger också ofta att den gör detta för att ömsa skinn och föryngra sig själv, vilket den gör var sommarsolstånd. Om man skulle komma över detta ömsade skinn, skulle det ge en något av makten hos Ormarnas Wor - inte mycket, men tillräckligt för att locka vissa geelbraager att varje sommarsolstånd bevaka vissa platser där Ormarnas Wor sägs ha visat sig. Denna 'föryngring' motsvarar att världen föryngras på denna dag. Vissa hävdar att det avlagda skinnet är så nära knutet till det gångna året, att man av det kan läsa allt vad som hänt under detta år. På samma sätt skall man av ormens nya skinn kunna sia om det kommande året. Detta skall i mer urvattnad form gälla även för vanliga ormar.

På Eria finns ett nio meter långt ormskinn, som sägs komma från Ormarnas Wor. Det hänger på väggen i Erias stora bibliotek, i ett rum som sägs ha varit ett tempel till Mont innan man flyttade över Vishetens Sällskaps bibliotek hit efter Konflagrationen. Ingen vet hur länge det funnits där, men ormskinn bleks snabbt av ålder, så det är svårt att avgöra.

Digoner i zoologi inom den fraktion av Vishetens Sällskap som kallas Rationalisterna tvivlar på ande-förklaringen till Ormarnas Wor. Istället tror vissa av dem att det finns en enorm, okänd ormart någonstans i Khelatyyls vildmarker, hittills okänd för vetenskapen. De mystiska krafter andra tillskriver ormen betraktar man som vidskepelse, även om man är mycket nyfiken på dess möjliga existens. Vissa kopplar detta till sägnerna som berättas av kharigaanerna om enorma sjöormar i Saaræ Aali Weoci.

• En vän eller släkting till rollpersonerna, eller till någon som kan tänkas leja dem för ett uppdrag, har blivit förgiftad och är långsamt döende. Giftet kan inte identiferas, och således kan man inte ge något effektivt motgift. I ett desperat försök att rädda den bitnes liv sänds rollpersonerna tillsammans med den bitne - som måste bäras - till en plats i ödemarken. Det är nämligen snart sommarsolstånd, och ibland sägs Ormarnas Wor ha visat sig där. Om det nu bara är vidskepelse, kan man förstå hur folk har fått idén, för området fullkomligt kryllar av ormar. Att döda dem är ju inte någon idé om rollpersorna vill ha någon chans att prata med Ormarnas Wor, så det gäller att ta det försikigt och inte bli biten.
  
  Och OM de nu stöter på denna mytologiska best, vad kan denne tänkas begära för att bota den döende patienten? Stämmer det där med hans förkärlek för unga ogifta kvinnor? Och OM det stämmer, öh, hur bär han sig åt, liksom? Och om han gör det vi alla misstänker, hurdana blir barnen? Kanske Ormarnas Wor inte kan eller vill hela den sjuke. I stället berättar han om vem som förgiftat honom/henne. Nu skall bara rollpersonerna överleva tillräckligt länge för att kunna berätta sanningen - för naturligtvis var mördaren den som skickade iväg dem, för att resans strapatser skulle ta livet av hans offer - men det kräver förstås att de lyckas övertyga ansvarigt klanting. Lämnade Ormarnas Wor efter sig något skinn? Lät han dem ta med sig en bit? Hur skall de annars bevisa att de talar sanning? Khelataarer må tro på existensen av väsen som Ormarnas Wor, det betyder inte att påståenden att de skulle uttalat sig om fallet gäller som bevis vid rättegångar...
  
• En välbärgad familj har nyligen etablerat en av sina familjegrenar i Taarwor, såsom kontakt för deras handel och politik där. Familjen har en uppskattad husorm som anses som mycket lyckobringande, och nu har den fått ungar. Man fångar in en ormunge och beslutar sig att skicka den med några resande till Taarwor för att sprida familjens lycka till den nya Taarwor-grenen. Dessa resande är givetvis rollpersonerna, som kanske lovats någon belöning för detta. Vad händer när rollpersonerna passerar klangränser och utsätts för snokande tullare? Hur håller de ormen med mat? Vad händer om den rymmer? Det här funkar extra bra som bi-intrig i ett äventyr vars huvudäventyr handlar om resan till Taarwor.

*Tillbaka till Legender från Leamilem *Tillbaka till Khelataarsidan *Tillbaka till The Owl's Nest