Jag blev inblandad i det hela genom ett telefonsamtal. Jag var då på gång att publicera lite i spelbolaget Lancelot games tidning Rubicon - en recension av Ars Magica och en novell, "Jag har aldrig dödat en människa" (visa den titeln för oroliga fränder som tror att rollspel bara handlar om våld (-: ). Av någon infernalisk anledning kom jag att ringa ett samtal till Stefan Burström, en av figurerna bakom Lancelot, antagligen för att prata om Rubicon. Nu är både jag och Stefan pratsamma människor, och samtalet gled snart in på helt andra saker. Vi kom in på fenomenet magisystem i rollspel, och helt plötsligt var jag erbjuden att arbeta med systemet till Khelataar, edition 2. På den vägen var det. Jag inser i efterhand att jag inte var särskilt kapabel, egentligen, och att jag aldrig blev insatt i vad Stefan et consortes egentligen ville ha.
Jag lyckades aldrig skapa det där systemet, och Lancelot gick i graven på grund av ekonomiskt trubbel och interna motsättningar. Tillsammans med Åke Rosenius och en dam vid namn Petra Wikström spånade jag en hel del, dock. Ett par år efteråt flyttade jag hem till Sverige efter något års studier i England, och skickade adressändringar till alla människor jag hade en adress till - inklusive Åke. Vi hade knappast blivit egentliga vänner, men rätt goda bekanta. Vi hade båda ett intresse för obskyr populärkultur typ superhjälteserier och gamla barnprogram på TV, och vi hade båda en bisarr humor. Jag säger mer än jag tänker snabbare än jag tänker; Åke är mer fundersam, och extremt noggrann. Vi jobbar bra ihop - om Åke har några protester får han meddela mig :-).
Det kom ett telefonsamtal från en överraskad Åke. Det visade sig att i en liten norrländsk ort vid namn Tavelsjö fanns ett gäng som var Khelataarfanatiker, och Åke hade hjälpt dem en hel del. I deras fansin Hypnosis hade en del material publicerats, och Åke hade bringat reda i en mängd stuff som var tänkt att publicerats av Lancelot men aldrig blivit det av olika anledningar. Sålunda damp det ner ett tjockt kuvert i brevlådan efter ett tag, fyllt med material. Jag började spåna igen men kom av mig.
Ytterligare år gick, och jag hamnade något oövertänkt på ännu en kurs utomlands, den här gången i Åbo, Finland. Studierna gick långsammare än någonsin, främst för att min finska var sämre än jag trodde, men också på grund av att jag inte mådde riktigt bra psykiskt. På gott och på ont hade jag för första gången i mitt liv tillgång till Internet - främst e-mail, eftersom jag som den enda användaren i historien inte vågade bryta mot de lokala reglerna och spela MUD, chatta, etc. Gott var det därför att det var mina främsta sociala kontakter den delen av mitt liv - jag fick flera bekanta utanför Finland än i Finland... Ont var det för att det blev en krycka som kanske hindrade mig från att söka vänner i den verkliga världen.
Sedan jag och Åke senast sågs hade jag hunnit bli en "Greggite", en fan av Greg Staffords fantasyvärld Glorantha, och framförallt den variant av Glorantha som växte fram under inflytande av det suveräna fanzinet Tales of The Reaching Moon. Jag kom att spendera mycket tid på mailinglistor som behandlade RuneQuest och Glorantha, och min känsla för och förmåga till "subcreation" som Pappa Tolkien kallar det, fick en enorm boost. Jag blev också förälskad i den unika kommunikationsform som mailinglistan utgör - newsgroups, chatting och allt annat kan gå och lägga sig.
Strax efter jag kommit hem från min Finlands-tour började jag studera biblioteks- och informationsvetenskap i Borås. I studierna används datorer mycket, och jag var en av dem som snabbt skaffade mig en e-mail-adress, innan det blev obligatoriskt. När jag sände ut flyttkort den här gången inkluderade jag min e-mail-adress... Åke tog kontakt igen, och vi började en intensiv korrespondens. Min intresse för Khelataar ökade enormt. Efter ett år fattade jag ett megalomaniskt beslut och skapade en mailing-lista som rörde Khelataar. Ett litet gäng entusiaster hoppade på, men de enda som uttalade sig var nästan jag och Åke - Åke brukar jämföra det med ett slagsmål mellan en Tyrannosaurus Rex och King-Kong, med ett litet gäng grottmän som försiktigt iakttar sakernas tillstånd på avstånd. Våra diskussioner kan vara nog så obskyra, så det är förståeligt. Hösten 1996, efter att några nya medlemmar tillkommit, ändrade jag listan till en Lancelot-lista, och diskussioner om Lancelot i allmänhet och deras spel Wastelands engagerade fler än Åke - listan liknar numera en riktig mailinglista, istället för en Internet-version av Nattsudd.
Och på den vägen är det.
Här är en del av det material som jag och andra spånat ihop.