vad bergsäldsten sjunger för en kharigaansk yngling.
-Var kommer världen och människorna ifrån?
Stolte skaparsmeden Khardin,
äldst av alla ursprungsgudar,
i hans händer skaparfeber,
ville visa upp sitt hantverk.
Storm han skapar som sin blåsbälg,
elden ämnar han till ässja,
havet skall han ha som härdkar,
jorden till båd' städ och slägga.
Fram han formar världens väsen,
bygger berg och snidar skogar,
drejar djur och smider stjärnor,
skapar sist den förste mannen.
Mhorak kallad, människofader,
själv som Khardin kunnig konstnär,
tröttnar på att vara ensam,
skapar Seliah, människomoder.
-Varför finns det död, ondska och lidande?
Hon den hungertomma Hargal,
slukerskan som ödar alltet,
märkte Khardins vackra världsverk,
greps av girighet och avund.
Kom till stolte skaparsmeden,
fylld med list och lömska konster,
sänkte uti trollsömn Khardin,
började föröda världen.
Mhorak manade på Khardin,
Seliah skrek på skaparsmeden,
mänskoparet väckte guden,
han hann hindra Hargals händer.
Skedd var redan ödesskadan:
Världen faller ständigt sönder,
bergen vittrar, stjärnor slocknar,
folk och fä gå alla hädan.
Ständigt Khardin lagar världen,
bygger nya berg och stjärnor,
skapar nya småbarnsflockar,
fän få åter kalv och killing.
-Varifrån kommer vi innan vi föds, och vart går vi efter döden?
Sängen är en andra smedja,
mannen släggan, makan städet,
råämnet är själva livet,
mystisk livsmalm sänd av Khardin.
Ättling följer efter fader,
som i sin tur är en ättling,
allas urfader är Mhorak,
allas urmoder är Seliah.
Den som lytt den ärvda lagen,
följt sin fader, ärat Khardin,
vandrar efter kroppen röslagts,
ned i mörka underjorden.
Om han klarar Khardins prövning,
kommer han till Khardins hallar,
skådar sköna skaparsmedjan,
smakar goda gudamaten.
Om han aldrig finner vägen,
han förgås i Underjorden,
själen slukas utav Hargal,
bara minnet dväljs bland barnen.
-Vad är meningen med livet?
Människan är skapt att skapa,
att likt Khardin forma skönhet,
smida stål och snida täljsten,
arbeta i svett och glädje.
Kvinnan skapar i sitt sköte,
mannen mest med sina händer,
den som skapar älskar Khardin,
den som ödar hatar guden.
-Vad är rätt och vad är fel?
Rätt är son som lyder fader,
maka make, stammen hövding,
fel är det att svika stammen,
sturskt förneka faderns styrrätt.
Rätt är hylla Skaparsmeden,
följa fasta gudsblotsseder,
fel är följa annan gudsmakt,
främlingsgudar, ynka andar.
Rätt är det att hjälpa fränder,
giva gåvor, råd på vägen,
fel är skada vän och frände,
stjäla, såra och förtala.
-Hur utövar man magi?
Trolldom är i ädelstenar,
i metall och ljuva toner,
den som lyss till Khardins hammar
han kan kanske finna rytmen.
Trolldom är ett sätt att skapa,
blott de visaste behärskar,
när den görs på rätta sättet,
sådan trolldom ärar Khardin.
Den som kokar sejd och stönar,
med andar utför häxkonstfunter,
bryter därmed Nokonpakten,
styggelse är det för Khardin.
-Vilka gudar och andra makter skall jag vörda, och hur?
Khardin, världens skapare:
Stolte skaparsmeden Khardin,
urbergsbyggarn, stjärnesnidarn,
upprätthåller universum,
genom Nokons pakt oss skyddar.
En gång levde vi i fjärran,
kände inte Skaparsmeden,
ingen hörde hammarslagen,
Hargal fick där fritt föröda.
Gamla landet är ej längre,
det förgicks i pest och plågor,
genom Nokons pakt med Khardin,
vi utvalda blev helbrägda.
Pakten lyder: Ära Khardin,
så skall Smeden skänka lycka,
uti alla skiften hjälpa,
tarvas då ej andra gudar.
De som bryter Nokonpakten,
drabbas skall av Khardins vrede,
han skall Hargal snart föröda,
han skall Slukerskan förinta.
Av de andra folk i världen,
endast oss har Smeden utvalt,
inga annat folk på jorden,
värdigt är att ära Khardin.
Hargal, Förstörerskan:
Hemska Hargal, Hungerhaggan,
önskar blott att krossa kosmos,
Khardins sköna verk föröda,
döda allt det liv som lever.
Sänder sjukdom, skickar stenras,
önskar ont åt allt som lever,
allt vad ont är, är från Hargal,
prisa Khardin som oss skyddar.
Khardins redskap:
Ypperst Yrakh, Khardins ässja,
eld som bringar ljus och värme,
finns i sol och husmorshärden,
heligt stenkrus, smedens glödbädd
Prisa Pulgoth, Khardins blåsbälg,
vind som viner över världen,
livsanda i våra lungor,
luft som leker, storm som stiltje.
Ära Ewith, Khardins härdså,
Havet, far till bäck och källa,
fiskrik flod och fruktbart vårregn,
sommardagg och vinterrimfrost.
Hylla Hiorg, Khardins hammar,
Jorden som ock var Hans smedstäd,
berg och backe, malm och mylla,
ger oss alla rikedomar.
Ghornak, jordandarna:
Uti myllan bor det oknytt,
malmen vaktas utav vättar,
bringar bonden fullgod årsväxt,
ger ur gruvan rika skatter.
Visa människor dem tackar,
ger dem getsmör, kopparslantar,
gäldar dem för deras gåvor,
ger betalt till backars bofolk.
Dårar håller dem för gudar,
ger dem vördnad ämnad Khardin,
sådant folk är skam för stammen,
hädelse är dylik handling.
-Jag har hört talas om andra folk och deras tro. Kan du säga mig sanningen om...
...främlingars tro i allmänhet?
Ibland andra folk finns vänner,
andra folk har andra gudar,
fast du skaffar fosterfränder,
aldrig glöm vår pakt med Khardin.
...nekothiaanas tro?
Uti träsket traskar småfolk,
dyrkar ynka vattenandar,
hotar inte Khardins välde,
hjälper honom inte heller.
...anaakirias tro?
Frukta noga skogsgudinnan,
hennes folk är ej som andra,
lever allt för nära skogen,
allt de ger Atheodora.
Människor är ej som gudar,
ej ens såsom skogsdemoner,
därför tarvas andligt avstånd,
skogsfolket har gått för nära.
...vandrarnas tro?
Vandrarna är boskapstjuvar,
kokar sejd och sjunger galder,
har ej annan tro än trolldom,
akta dig för vandrarränker.
...khelataarernas tro?
Låglandsfolket kom från fjärran,
dyrkar underliga gudar,
följer inte Khardins lagar,
men bekämpar villigt Hargal.
Synes dyrka Khardins redskap,
allt är dock ej vad det verkar,
fast du samlar låglandssilver,
samla ej på låglandsgudar.
...tanganernas tro?
Tappra rövare från fjärran,
plundrar låglandsfolkets visthus,
offrar blod till fäders gastar,
saknar annan tro än krigets.
Kommentarer: Detta är alltså skrivet på en sorts fusk-runometer; antalet takter är det rätta, men allitterationen stämmer inte helt, och det är nog inte tillräckligt mycket upprepningar för att Elias Lönnroth skulle gilla det :-). Det går att sjunga det här på en entonig melodi som även funkar för Kalevalaeposet, och som jag lärde mig av en finsk förskollärare sommaren -93, tror jag det var. Om någon bisarrt nog vill höra den där melodin får de kontakta mig personligen...