"När Thyliab och Goor för första gången möttes i älskog, skälvde jorden, och djupt ner i den föddes deras förstfödda barn, ädla stenar och metaller. Goor ängslades mycket för dem, för de var mjuka och svaga, och deras skönhet skulle kunna locka illgärningsmän till dem. I allt handlade hon som vilken annan moder som helst, som finner att hon fått flera veka och väna döttrar, som måste skyddas för världen. Och hon reste höga berg över dem, och gömde dem i djupa klippgrottor ur vilka de aldrig fick komma upp.

Under tiden möttes Thyliab och hans bror Æruun, och inför Flodfadern skröt Härdtändaren om sitt möte med Goor. Detta gjorde Æruun svartsjuk, och svartsjukan tände hans kärlek, och han uppvaktade sin väna syster. Så möttes de också i älskog, och från det mötet födde Goor floder och källsprång, som strömmade upp ur jorden. Men när de gjorde så, grävde de tunnlar genom de stora bergen och välte de små över ända, och Goors mest väna döttrar, som hon velat skydda undan världen, blottades.

Inför Thyliab klagade hon sin nöd: 'Din broders barn har tanklöst blottat våra oskyldiga döttrar; försvarslösa ligger de längs flodbäddar och i grottor, dit de nyfiknas blickar når!' Och Thyliab, alltid snabbare att göra än att tänka, svarade 'Oroa dig inte, min älskade. Kom till mig igen, och vi skall avla Guld och Silver och Kristall en yngre och starkare broder, som skall vakta dem.' Och än en gång möttes de, och ur detta föddes Järnet, som tog en hunds skepnad, och hans föräldrar kallade honom Hjärtlös, för det var vad han var. Inget kunde beveka denna väktare, inget stod emot hans käftar.

När Æruun hörde detta greps han av den stillsamma vrede som är hans lott, för han upprördes över att Goor trodde honom om så lite, att hon inte förstod att han skulle beskyddat hennes vänaste barn, om hon bara bett honom, när det nu var han som var upphovet till hennes oro. Och han lade en mäktig förbannelse över Hjärtlös och hans ätt, att Vattenguden aldrig skulle upphöra att förfölja dem och ända deras allt för långa liv. Sedan dess är allt järn dömt att rosta, men de ädla metallerna slits inte av väta eller ålder, och förblir unga för alltid.

Och från detta kommer också, att den som saknar järn, men har gott om guld och silver, snart skall förlora sina rikedomar, men den som har järn, honom skall det heller aldrig fattas guld och silver."

Myt känd bland de flesta khelataariska klaner

Klanen Rahlba ('Järn') fick sitt namn för länge sedan, under folkvandringstiden. De var den första större järnproducenten på Khelataar - khelataarerna hade då ännu inte fått kontakt med bergsfolket. Nästan allt järn som användes bland khelataarerna kom från Rahlbas gruvor. Inlandssläkterna bröt malm och framställde järn av den - kustsläkterna fraktade järnet vidare med sina båtar. Klanen blev rik på handel.

När man öppnade de första gruvorna i Rahlbamenith, fann man många grottor i vissa delar av berget. I en av dem fann man en märklig formation av malmhaltig klippa, som liknade en enorm hund. Dess klor och tänder var av extra ren malm, hart när naturligt järn. Bakom den försvann gångar in i berget. Man blev genast på det klara med att detta var en helig eller förtrollad plats, och kallade in en digon - vilket på den tiden innebar en domare och siarpräst - och en ffaluur - en völva, en kvinnlig shaman.

Digonen studerade den omgivande terrängen och stjärnornas läge, och förklarade att platsen dominerades av två sammanflätade strömmar av Jord och Eld, av farlig och mäktig art. Dessutom sade stjärnorna att klanen stod vid ett vägskäl: om de fattade rätt beslut, skulle den blomstra, om de fattade fel beslut, skulle de gå under.

Ffaluuren sjöng sig till trans och bespejade berget i andeskepnad. När hon återvände förklarade hon att på platsen bodde en mäktig ande, sonen till hunden Hjärtlös som vaktar underjordens skatter. Han hade genast upptäckt henne, och förklarat att om de fortsatte att ta järn ur berget, skulle hans vrede drabba klanen.

Klanen begrundade detta och skickade sedan in de bägge siarna i grottan för att försöka tala hunden till rätta. De kom ut efter tre dagar och tre nätter, och förklarade att de nått så långt de kunde få Hunden att gå: han hade först krävt en människooffer för varje gruva som öppnades, men de hade förhandlat ned det till att varje familj som öppnade en gruva skulle sända en medlem att betjäna Hunden så länge han eller hon levde, och varje år skulle de sända ett får, som skulle offras till Hunden. Dessutom skulle man bara få bryta järnmalm ur berget. Om de inte behövde vakta sina mer svaga släktingar, hade järnets andra inget emot att komma ut på äventyr såsom människors verktyg och vapen. Alla fyndigheter av ädla stenar och metaller man fann måste dock offras till Hunden.

Klanen frågade då de bägge siarna vad detta 'tjänande' skulle bestå i, och de svarade att Hunden sagt: 'De skall tjäna mig som en Hund tjänar en människa: de skall vakta mitt hem, bringa mig föda och komma när jag kallar'. 'Vakta mitt hem' uttyddes som så att ingen utom Hundens Tjänare fick gå in i grottorna om inte Hunden själv tillät det, och att Tjänarna skulle vakta grottorna mot dylika inkräktare. Dessutom skulle de se till att budet mot olovlig gruvdrift uppehölls. 'Bringa mig föda' tolkades som så att Tjänarna skulle utföra de nämnda offren till Hunden, och även regelbundet utföra mindre offer - på samma sätt som klanen regelbundet offrade till de stora gudarna. Vad det innebar att 'komma när Hunden kallar' visste man inte säkert, men man ansåg att Hunden antagligen skulle säga vad han ville om han kallade på dem, så det tog man med ro.

Under alla de år gruvdriften varade blev det som man sagt: en person från varje gruva blev en del av det lilla brödra- och systraskap som tjänade Hunden. De vaktade berget i allmänhet och grottorna i synnerhet, och offrade regelbundet till Hunden genom att bränna offerdjurens kött framför honom och smörja hans käftar med deras blod och flott. Då och då hände de att en eller flera av dem 'hörde', som en ffaluur 'ser', Hundens skall, och då begav de sig till hans grotta för att lyda dess befallning. Ibland kallades bara en av dem, och då begav denne sig in grottorna, och när han eller hon kom ut var denne en geelbraag eller geeluur. Vid andra tillfällen hände det att flera kallades, och då fick de kännedom om att faror hotade berget, eller klanen Rahlba som ju beskyddade det.

Snart fann man att berget förutom järn också bar granater, de flesta av lägre kvalitet. Dessa ädelstenar fördes under den första tiden till Hundens Grotta där de kastades ned i ett djupt hål som offer till Hunden. Senare började Hundens Tjänare slipa stenarna och innefatta dem i smycken av järn, som de själva bar, och i statyer av järn, som dels prydde Hundens Grotta, dels 'lånades' till de gruvägande familjerna, som ställde Hundens bild bredvid sina gudabilder, och offrade till den som till de andra gudarna.

Vid ett tillfälle, under ett krig med Nicatmon, smög sig en ung man från den klanen in i den heliga grottan, och vad mer, han lyckades bryta lös en tand från Hundens mun! Detta blev upptakten till en lång fejd, Dolkkriget, som avsatte en egen liten legendcykel - se legenden om 'Hundens Tand'.

Vid ett senare tillfälle fick de höra talas om att en man vid namn Elimor Wirdon vandrade runt och sökte upp alla som var vad man på den tiden brukade kalla 'digoner', Kunniga. Det var främst egentliga digoner, men också barder, geelbraager, hantverkare, och - ffaluurer! Det sista var märkligt, för digoner och ffaluurer kom sällan överens - de var konkurrenter om folkets gunst, då de tillhandahöll liknande tjänster.

Men denne Wirdon var gift med en ffaluur, Geelagi Anintar. Hon följde honom på hans vandring, tillsammans med sin bror Enlim Anintar, även han trollkunnig - en geelbraag. Wirdons budskap var att alla de Kunniga skulle samlas i ett förbund, över blodsbandens gränser, för att bevara den kunskap som braagoluurerna fört till detta land, om gudariter och lagar, om sånger och legender, om trolldom och hantverksskicklighet, så att dessa gåvor från gudarna inte skulle falla i glömska.

Hunden sade åt dem, att låta Wirdon och hans följeslagare komma in till honom i hans grotta, något ingen utom Tjänarna dittills gjort och överlevt, och sedan skulle de lämna dem ensamma. Så gjorde de förskräckta Tjänarna. Efter en tid kom Wirdon ut igen, och sade Tjänarna att han talat med Hunden med sin hustru och svåger som 'tolkar' och att Hunden ville att de skulle ingå i Wirdons förbund. När Tjänarna tvivlade, gick Wirdon åter in i grottan, lade sitt huvud i Hundens käftar, och svor att det han sade var sanning, eller så fick Hunden ta hans huvud. Då blev alla Tjänarna vettskrämda, för detta gjorde de alla när de svor Hunden trohet, och ingen utomstående hade någonsin fått veta det. Men Hunden slöt inte sina käftar, och Tjänarna blev medlemmar i det nybildade Vishetens Sällskap. Flera av dem hjälpte Enlim Anintar, den förste ruunigonen, att forma den ursprungliga Silverkretsen, och deras kunskap om sten och dess egenskaper sägs ha varit väsentliga i byggandet av Weroinn på Eria.

Så förändrades så småningom seden till att en digon för varje gruva skulle tjäna Hunden, men deras plikter förändrades inte nämnvärt. De flesta av dem var igoner. Deras skaror började med åren minska, i och med att gruvorna långsamt tömdes på malm och granater. Rahlbas järnhandel minskade, men man hade upprättat så goda kontakter, kunskaper och sjökunnighet att klanen fortsatte att dominera landsändans handel, även om fler blev fiskare istället för gruvarbetare. Med tiden blev det så, att Hunden sågs som Rahlbas väktare, och inte tvärtom - även om digonerna fortsatte att utföra sina plikter. Då och då Kallade Hunden, och dess Tjänare väcktes till trolldomskonst, eller de fick bud om att fara hotade Rahlba, som de sände vidare till folket. De små statyer av hunden som fanns i de gamla gruvägarsläkternas hus kom att ses som husets väktare.

En dag skällde Hunden så högt, att inte bara Tjänarna hörde det, utan många andra också, inklusive flera som inte var av klanen Rahlba. Tjänarna själva blev alla döva av skallet, och stumma av skräck. När man flera år efteråt stod inför det Stora Kriget, räknade någon åren bakåt till det Största Skallet, och fann att detta var det år Brondival Rhaloffaan föddes. Brondival själv besökte grottan och trängde sig in med våld, skyddad av sina caariboldska livvakter. Sedan fick dessa kasta ut de dövstumma Tjänarna, och Brondival stannade en natt tillsammans med Hunden. När han kom ut den morgonen sade han inget, utan samlade snabbt sina krigare och gick. Ingen vet vad som hände där inne, men Tjänarna drabbades aldrig av någon slags repressalier, och Brondival nämnde aldrig mer kulten av Hunden i sina predikningar mot den gamla religionens vidskepligheter.

När Meenorek Lleworaan blivit Wor och instiftat KhelinnOrden, bestämdes att i områdets khelinners plikter ingick att hjälpa Tjänarna att vakta berget. I gengäld fick alla khelinner som så önskade besöka den heliga grottans yttre delar - de skulle ju ändå komma att se den om de vaktade Hunden. Från detta utvecklades en pilgrimstradition, där även andra än khelinner fick besöka Hundens Grotta, men aldrig gå in i de gångar som fanns in bakom den, inte ens khelinnerna.

År 977 skällde Hunden högt igen. Den här gången hörde bara vissa människor skallet förutom Tjänarna, mestadels sådana människor av Rahlbaätt som räknades som 'kloka' eller 'synska' på något sätt, inklusive flera geelbraager. Av de två khelinner som den natten befann sig i Hundens Grotta svimmade den ene och den andre - försvann! När Tjänarna försiktigt begav sig in i de inre grottorna fann de att ett ras skapat en ny gång - och tecken på att khelinnen vandrat in i den, inklusive blodsspår. De väntade en vecka, sedan byggde de en tjock ekdörr som spärrade gången. Efter ett halvår kom besked om att tanganerna för första gången gjort strandhugg, i Menithiew, och dräpt och plundrat. Hundens Grotta har ökat i popularitet som pilgrimsmål på senare år. Platsen anses som ytterst lämplig för offer till Goor och Thyliab, i synnerhet för den som önskar sona brott mot någon av dessa gudar. Geelbraager och igoner söker sig också hit då platsen sägs besitta stor Kraft för vakande och beskyddande magi, liksom för jordens och eldens magi. De digoner som nu bebor platsen leds av Labinoon Labinihm från Mienuth, digon i smide och medlem av Silverkretsen. Han är känd som en Waantorgan, en Mästare, i smidets konst och varken bekräftar eller förnekar detta. Helt klart är att han betraktar smidet som långt mer än ett praktiskt hantverk. Labinoon är en av de inom Silverkretsen som ogillar Daviera Wyriel, och blev känd för att ha vägrat att bjuda in henne till Hundens Grotta, även om han inte hindrade henne när hon väl kom självmant. Alla andra som bor här permanent är digoner eller medlemmar i deras familjer. För närvarande finns det sex digoner här förutom Labinoon. Bara tre av dem tjänar Hunden i utbyte mot att Rahlbaklanen får gräva gruvor i berget. Två av dem är av Rahlbasläkt.

• Om rollpersonerna är Weamhis-bor, eller skaffat sig ett rykte som skickliga medlare till exempel i samband med de äventyr som beskrivs i Weamhis, så kan klanen Gaarum utse dem till förhandlare i en religiös meningsskiljaktighet. En av digonerna från Hundens Grotta vill bevista klanens tingsoffer till Bergsmodern, Gaaruums egen gruv-beskydderska. Han vill utröna Bergsmoderns förhållande till Hjärtlös, och få ledtrådar till om hon är ett separat väsen, eller bara ett av Goors många ansikten. Gaaruum-klanen är dock ovillig: dels är de lite upprörda över att någon överhuvudtaget betvivlar Bergsmoderns exakta identitet - hon visade ju sig personligen för Mælem Engarth, Gaaruums kanske mest hedrade historiske person, och hon borde väl för sjutton NÄMNT det om hon var självaste Goor. Dels har digonen inte varit villig att låta en representant från Gaaruum bevista Hundens alla riter, bara de som vilken pilgrim som helst kan delta i. Nu är visserligen Gaaruumborna ett mycket jordnära folk, men när det gäller gruvdrift kan de vara djupt religiösa, för att inte säga vidskepliga, och vissa av dem är intresserade av hur saker görs i Rahlba. Rollpersonerna får det tufft att vinna de båda sidornas förtroende.
  
• Om rollpersonerna tvärtom är ena ökänt skrupulösa skummisar, kan några religiösa gruvägarfamiljer från Gaaruum hyra dem för att utspionera vad som egentligen försiggår vid Hundens riter, på grund av ovanstående anledning. Kom bara ihåg att de begår ett helgerån som i Rahlba är straffbart med fredlöshet, förutom att khelinnerna kommer att försöka döda dem på stället.
  
• Labinoon får på något mystiskt sätt höra talas om Wonbraag Rhaloffaan, Brondival Rhaloffaans siste ättling (se Hypnosis 4). Labinoon blir fascinerad vid tanken på att denne kanske bevarat kunskap om vad hans ökände förfader talade med Hunden om, kunskap som kan vara av värde för Hundens Tjänare. Han sänder ut äventyrarna för att få tag på den folkskygge eremiten - i utbyte lovar han att smida dem ett vapen var (eller ett verktyg - de väljer, men Labinoon blir mer positivt inställd till den som inte automatiskt börjar dregla och mumla om banesvärd och dylikt). Förutom att Rhaloffaan är svår att hitta i sig så kommer han att bli övertygad om att rollpersonerna är utsända av Labinoon för att döda honom. Labinoon är både av Ghelinpaa-ätt, och tillhör Silverkretsen, och tillhör alltså bägge grupperna som försökte tvätta bort skulden från sig själv genom att utplåna Brondivals lärlingar och ättlingar. Den gamle filosofen är egentligen inte särskilt farlig, men han kan bli det om han blir desperat.

*Tillbaka till Legender från Leamilem *Tillbaka till Khelataarsidan *Tillbaka till The Owl's Nest