'Och så kom det sig att Nicatmons och Rahlbas krigare äntligen möttes i ädel kamp, och därför samlades de vid foten av Goormenith. Främst i strid och mest omsjungen var nu Rahlbas Boldtaar, Monwor Thyligaan, och ingen boldag fanns på Nicatmons sida som var hans like, inte någon Boldtaar heller. Ty Nicatmons Boldtaar hade inte länge ägt sin titel.

Hennes namn var Labinwhhii Weiramiil, och ett kort spjut var allt hon bar. Själv hade Monwor ett gott svärd av Rahlbas namne, och hans sköld var av tjockaste eke. När Weiramiil utmanade honom, steg han så fram som ära och sed krävde.

Innan han hunnit ända fram, ropade en av Rahlbas boldtaarer hånfullt: 'Inte gör Nicatmons boldtaar sitt klannamn rättvisa. Hennes spjut är blott en kniv surrad vid ett skaft.' Då synade Monwor spjutet nära, och fann att det var sant sagt. Men inte någon matkniv var det, utan Hundens Tand, vars stöt alltid dödar.

Inte annat tänkte han på när han mötte Labinwhhii, och innan hon stötte högg han, och spjutets skaft var det han högg i. Skaftet splittrades, och Labinwhhii stod obeväpnad. Hon synade skaftstumpen, och sade: 'Kort spjut är bättre än inget' Med det stötte hon spjutskaftet i Monwors vänstra sida, och djupt trängde den in i hullet.

Monwor stod ändå upprätt, och beklagade sig bara: 'Fel gren jag högg.' Därpå högg han huvudet av Labinwhhii, och Nicatmons boldager flydde. Men strax därpå föll han själv död ned. Hans vapenbroder Miirat Thyligaan tog då spjutstumpen med Hundens Tand, och sade: 'Att förbanna det som gudarna redan förbannat må vara fåfängt, men ändock förbannar jag dig, och jag ger dig det att ingen skall återfinna dig' Med dessa ord kastade han ut spjutstumpen i skogen.

Men inte hade Miirat någon makt att förbanna, för Hundens Tand kom åter. Men med det var kriget mellan Nicatmon och Rahlba slut, och Nicatmon erbjöd förlikning och höga böter, som accepterades. Gott kan så komma, men aldrig får det bestå'

Slutet av den rahlbiska Monworssagan, om Dolkkrigets störste hjälte.

Dolkkriget började när ett annat krig slutade. Rahlba och Nicatmon hade redan mötts på slagfältet, och saken hade redan avgjorts, till största delen till Nicatmons nackdel. Ändå var man överlag nöjde med att kriget var över, för det hade tagit hårt på bägge klanerna. Men en man var inte nöjd, och hans namn var Zewinan Saasoor. Saasoors hustru var en boldag, och hon hade stupat i kriget. Ingen förlikning kunde han godta, bara hämnden dög. Men ingen annan i Nicatmon önskade att mer blod skulle spillas, och man påminde Saasoor om de eder i Monts namn man svurit att hålla freden.

'De ederna är damm för mig. Intet aktar jag Mont om han inte ger mig hämnden; ta den skall jag, han kan göra vad han gitter' sade Saasoor inför hela klantinget. 'Den som dödade min älskade skall dö inom ett år för min hand, om så Mont bestämt hans dödsdag till världens sista.' Och därefter lämnade han tinget.

Nu var Saasoor själv ingen större krigare, men en ypperlig smed, och han beslöt att göra ett vapen som kunde ge honom kraft att dräpa sin hatade fiende, som var Monwor Thyligaan, Rahlbas boldtaar. För den skull smög han sig in på Rahlbas mark, in i den heliga Hundens Grotta, och innan man hann hörsamma Hundens skall och fånga honom, hann han bryta loss en tand ur Hundens käkar. Och mycket undrade man över hur han tog sig in osedd, och mer varför Hunden inte bet av hans händer. Men det sades att den som älskar illdåd och lönngärningar hade ett gott öga till Saasoor. Vissa säger att Caarevel på eget bevåg skyddade Saasoor, efter att han förkastat Mont, som hon hatade. Andra säger att han själv åkallade henne och bad om hennes hjälp.

Av tanden av järn smidde så Saasoor en dolk. De sägs att han gjorde det på en iskall ässja som brann med blå lågor av kyla, och eldades med aska och vatten. Vissa säger att det inte var Caarevel som hjälpte honom där, utan Æruun, herre över is och snö, för att han hyste agg till Hunden och dennes klan, kanske hetsad därtill av Caarevel. Hursomhelst, dolken var lång och vass, och Saasoor beredde sig att bruka den.

Men innan han fick chansen därtill greps han av sina klanfränder. Han hade hädat Allfadern på tingsplatsen, han hade riskerat en helig fred, och nu var han hatad och förklarad fredlös. Flera män dog av såren han gav dem, däribland klanens boldtaar och alla hans närmaste män. När man skulle tända hans gravbål, vägrade elden att brinna, och man grävde ned honom istället. Men jorden sprack och spottade ut hans kropp, så slutligen sänkte man den i en avlägsen skogstjärn.

Man skyndade sig att erbjuda Rahlba förlikning, men de var rasande efter helgerånet, och marscherade mot Nicatmon. Dessa utsåg den oprövade Labinwhhii Weiramiil till boldtaar och rustade sig till strid. Labinwhhii var dock så osäker på sig själv, att hon hämtade dolken, som döpts till Hundens Tand, från Saasoors lik, och gjorde av den en spjutspets. Vad som sedan hände beskrevs ovan i citatet ur Monworssaga.

Hundens Tand påstås ha dykt upp flera gånger sedan dess, i händerna på förrädare och svartkonstnärer, rövarhövdingar och galna mördare. Alla gick de så småningom under på grund av svek eller förräderi, och ingen sägs kunna ha begravits ordentligt. I många fall sägs de ha gått igen efteråt. Mest berömd av dem är nog Ragoar Barnätaren, en hemsk rånare som överföll resande mellan Siimweli och Nicatmon under den Mörka Tiden.

Hans namn kommer av hans påstådda kannibalism, och ett ofta upprepat påstående om att under den Mörka Tiden så brydde sig folk så lite om sina barn, att de köpte fri lejd från Ragoar för sina karavaner genom att ge honom dem. Ragoars vålnad skall fortfarande hemsöka vägen han härjade när han var i livet. Ingen har sett den, men många påstår att de hört den. Ur mörkret ropar han hotelser mot resande och kräver ett barnaliv för deras fria lejd, och tills han får det, så dör en av de resande varje natt. Ragoar sägs aldrig visa sig för de som inte har barn med sig.

Hundens Tand sägs aldrig kunna rosta, antingen därför att Caarevel förändrat järnet så att det inte längre är järn, eller därför att Æruun lovat att inte skada dolken. Det är det enda man vet om dess utseende, även om många säger att den fortfarande liknar en huggtand något till formen. Den skall vara förtrollad på så sätt, att varje sår som dolken ger förr eller senare leder till döden. Även den minsta skråma leder ofelbart till kallbrand. Det var så Ragoar Barnätaren mötte sitt öde - han skar sig på sin egen dolk, blev sjuk och dog ensam och övergiven. Hans rövarnband hatade och fruktade honom, så ingen stannade för att hjälpa honom.

För dolken är också förbannad på fyra sätt: aldrig skall den som bär den ha lycka strid, få njuta av sitt byte, kunna behålla en vän eller få ro efter döden. Den första förbannelsen kommer från Mont, på grund av Saasoors hädelser. Den rahlbiske digonen Hekanos Khelapihm noterar i sitt verk Leamilems Sex Legendariska Skatter att den är extra djävulsk: den gör att den som bär dolken för att kunna dra fördel av den måste undvika regelrätt strid - han kan bara anfalla på Caarevels vis, i fegt bakhåll eller mot den som ej kan försvara sig. Den andra härstammar från Goor, eftersom dolken stals från hennes barnbarn. Den tredje härstammar från Thyliab, eftersom Saasoor övergav Elden när han skadade Hunden och när han smidde dolken med iskyla och svartkonst.Den fjärde och sista kommer från Mont, Thyliab och Goor tillsammans, för att gudarnas straff skall kunna vara längre än en simpel mansålder.

Senast den skall ha dykt upp var för ett tiotal år sedan i Saarelæ, då en äventyrare vid namn Weirluhn Æwinek förevisade en dolk på hamnkrogarna som han hävdade var Hundens Tand. Weirluhn var övertygad att Caarevel inte var inblandad i dess tillblivelse och att han kunde finna någon som var villig att bryta förbannelserna. Han lyckades inte, och tycks i vilket fall ha drabbats av den andra förbannelsen: det band av löst folk som uppenbarligen hjälpt honom att hitta dolken blev osams, skingrades och försvann. Av misstag dödade Weirluhn Æwinek i ett vredesutbrott en bard som han hade trott skulle känna till mer om Hundens Tand. Innan han hann dömas fredlös för saken på Ymohnraans klanting, begick han självmord. Åtminstone försvann han och ett brev återfunnet på hans rum på värdshuset sade att han ämnade dränka sig själv av ånger inför vad han gjort. Värdshusvärden, som är i livet och berättar historien för den som vill lyssna, såg honom ge sig iväg till hamnen tidigt på morgonen.

Ingen kropp återfanns, trots ivrigt draggande. Det vanliga antagandet är att kroppen drogs ut till havs av de kraftiga underströmmar som finns längre ut i hamnen. Andra säger att 'självmordet' var en alltför tydlig bluff och att Weirluhn Æwinek istället flydde för ett liv som fredlös. Ytterligare andra säger att Weirluhn Æwinek dränkte sig, men att havet inte ville behålla honom, utan kastade upp hans lik. Nu ligger han begravd under sanden vid någon strand i närheten, men varje natt vaknar kroppen till liv och försöker släpa sig ut i havet. De som drar denna spökhistoria gör det med viss försiktighet, ty släkten Æwinek är i en övrigt respektabel och skötsam gammal Ymohnraan-släkt med visst inflytande. De vill helst att världen skall glömma sitt svarta får.

• Loth Gerin, en Ivorin inom Nattens Ögon, har tröttnat på att vänta på att Miyen Shavoor, organisationens Khorin, skall dö av sig själv. Av en av organisationens ingifta medlemmar får han höra legenden om Hundens Tand, och att det finns en man som vill sälja något han säger är den. En dolk som dödar all den träffar låter trevligt för en lönnmördare, isynnerhet när ens tilltänkta offer själv är en mästare i konsten och gjort sig immun mot de flesta gifter som finns. Så Loth bestämmer sig för att titta närmare på saken, fastän han tvivlar på att det är vad mannen säger det är, om nu Hundens Tand inte rentav bara är hednisk vidskepelse. De gör ändå upp om att mötas på ett av Taarwors sämre värdshus.
  
  Inget går som Loth beräknat - mannen verkar inte ens bara vara en simpel bedragare, han verkar vara skvatt galen. Plötsligt får han ett vansinnesutbrott på grund av en inbillad förolämpning och ett slagsmål bryter ut. När stadsvakten dyker upp för att återställa ordningen har både Loth och mannen som skulle sälja dolken redan lyckats fly, men den khelataariske släkting som varit mellanhand finns kvar. Han skar sig på dolken under tumultet och inför de förskräckta vakterna hasplar han ur sig 'Nattens Ögon - Hundens Tand - skulle dräpa - högste - ÖRK!' Sedan dör han - uppenbarligen av skräck - stirrande på sitt sår.
  
  Snart sprider det sig som en löpeld i Taarwor, att Nattens Ögon - mördarklanen - har kommit över Hundens Tand, och någon som är 'högste' skall dödas. Worsooren fördubblas för första gången i världshistorien och Weirimus Grymerin är nära att flyga på Gaalin Zewron när sooraalen vägrar att släppa sin skyddsling utanför det woriska palatset. Alla klanfejder som för tillfället är i gång ute i landet återspeglas plötsligt långt våldsammare än vanligt i huvudstaden. Alla är nämligen övertygade att deras förrädiska fiender har lejt mördarna för att döda någon av deras storhandlare. När budskapet når Coon Vaninh, som för tillfället befinner sig i Eilapam, drabbas Röda Kåpan av allmän xenofobi och börjar febrilt göra sig av med alla som kan tänkas vara dubbelagenter i deras fejd med Nattens Ögon. Shivaloorer kan inte gå säkert på Taarwors gator längre, för folk associerar dem med lönnmördare. De kan heller inte finna mycket säkerhet hos sina landsmän, för vem som helst av dem kan ju vara ett Öga. Caareveltjänare och sådana som TROR de är det får höra talas om att något som Häxgudinnan välsignat finns i staden och blir extra aktiva för att försöka få tag i dyrgripen.
  
  Och Miyen Shavoor, som vet att det var en av hans underhuggare som dog, vet också att Nattens Ögon varken har någon förtrollad dödsdolk eller något kontrakt på någon 'högste', så han drar slutsatsen att det gäller någon som skall mörda honom med Hundens Tand. Samtidigt som han försöker se till att alla Ögon ligger så lågt som möjligt, försöker han också lista ut vilken av de många som har anledning att hata honom faktiskt vet att de har det. Röda Kåpan står högt på hans lista över misstänkta.
  
  Med andra ord: kaos råder och 'problemlösare' av den typen som rollpersoner brukar vara har riktiga glansdagar. Det spelar inte så stor roll om den Mystiske Mannen faktiskt hade Hundens Tand i sin ägo när han kontaktade Nattens Ögon, det räcker med att många tror det. Det spelar heller ingen egentlig roll vem som nu har det, Loth Gerin eller den Mystiske Mannen. En SL kan skicka ut rollpersonerna på nästan vilka eskapader som helst med ledning av det här.
  
  En något udda idé: Weirimus Grymerin vägrar kategoriskt att stanna inne, men släpps inte ut av Gaalin Zewron. Den inte helt briljante Grymerin lejer då via en av sina tjänare rollpersonerna att i hemlighet eskortera honom ut ur palatset, till något trevligt sup-ställe i Taarwor eller på något annat upptåg. Om rollpersonerna blir sedda eller infångade, förnekar Grymerin (som blir generad över att ha betett sig så barnsligt) all sin inblandning. Med största sannolikhet hamnar den gode Grymerin i knipa. Han kan räka ut för de mest hårresande saker (gör någon flicka med barn, blir misstagen för ett vanligt fyllo och slängd i arrest, blir shanghajad av en skum skeppare...), och kom ihåg, allt är rollpersonernas fel...

  ---

*Tillbaka till Legender från Leamilem *Tillbaka till Khelataarsidan *Tillbaka till The Owl's Nest