BRAAG, TRÄDSMEDEN OCH GOORS LÖFTE

En myt ifrån Nicatmon-klanen

Många är åren som varit men ett år var först av alla(1), och det året var det en vår, som alla andra år, och en höst, som alla andra år,och den första våren sådde Braag den första åkern och den första hösten slog Braag den första säden, och Luur band den till de första sädeskärvarna.

När hälften av det första fältet var slaget, var den första dagen av den första slåttern till ända, och de första människorna beredde sig på att gå hem. Först gick Luur, men Braag hade tappat sin brynsten och stannade för att leta. Som han stod på knä i stubbsäden kände han en Närvaro. Han såg upp och såg Jordgudinnan stå tyst framför honom, Gror Ur Skötet, Mor Av Allt Fyrbent, Ammar Skogen. Hennes bröst och mage var rispad och blodig, och i hennes högra hand hängde hennes Skära, Skördar Liv, och den dröp av blod - gudablod, ty för var droppe som föll spirade ett ekträd, eller ett granitblock, eller en fet worrskalv. Goors ansikte ler aldrig, även när hon är lycklig, men nu var hon dystrare än Braag någonsin skådat, och den förste mannen föll på sitt ansikte i den första åkern.

-HERDE MIN, sade Gudinnan, JAG HAR KOMMIT FÖR ATT FÅ MIN ANDEL AV SKÖRDEN.   
-O Skogslockar, stammade Braag, varför?
-VETET ÄR MITT. DEN FETA MYLLAN ÄR MIN. VARJE HUGG AV DIN LIE VAR ETT HUGG AV MIN SKÄRA; OCH VARJE HUGG SKAR DJUPT. JAG SKALL HA EN FJÄRDEDEL AV SKÖRDEN.
-Men jag plöjde åkern med min worrs och min plog, o Bergsnävar!
-WORRSEN ÄR MIN. PLOGENS TRÄT VAR MITT. PLOGENS JÄRN VAR MITT. JAG SKALL HA TVÅ FJÄRDEDELAR AV SKÖRDEN.
-Men jag röjde undan skogen som stod här, högg varje träd med svett och yxa, o Myllsköte!
-SKOGEN VAR MIN. YXANS TRÄ VAR MITT. YXANS JÄRN VAR MITT. JAG SKALL HA TRE FJÄRDEDELAR AV SKÖRDEN.
Nu var Braag helt förtvivlad.
-Men jag offrade ett får åt Dig i plogfårorna, o Ädelstensögon!
-FÅRET VAR OCKSÅ MITT. OFFERKNIVENS BRONS VAR MITT. OFFERKNIVENS ANDE VAR MIN SKÄRAS.
Och hon var på väg att begära fyra fulla fjärdedelar av den första skörden, men när hon såg Braags förtvivlan rördes även gudinnan, och ändrade sig och sade:
-MEN DITT OFFER VAR MIG TILL ÄRA, SÅ JAG SKALL INTE BEGÄRA MER ÄN EN KÄRVE FÖR DET - TRE FJÄRDEDELAR OCH EN KÄRVE AV SKÖRDEN ÄR MIN.
Och därmed återvände hon tillbaka till sin gård(2).

Braag var fylld av sorg när han vandrade hem genom den första natten efter den första skördedagen, och han vågade inte gå direkt hem till det första huset, utan gick i cirklar i skogen och brydde sitt huvud till en lösning, för gamla domar leder nya domar, och hur skulle de bli om för all framtid människorna fick ge tre fjärdedelaroch en kärve av all säd de slog till Jordgudinnan?

Som han gick där hörde han ett muntert trummande, och stannade upp; det var Trädsmeden(3) som smidde i sin smedja högt upp i en cypress.

Braag stannade under cypressen och skakade dess stam, och skrek upp till Trädsmeden:
-Hur kan man väsnas och leka när ens grannar sörjer? Hur kan en man vara så döv för en nabos klagan?
Trädsmeden slutade hamra och tittade ned från trädet, och svarade, lätt irriterad men också nyfiken:
-Jag leker inte, granne, jag arbetar. Men säg mig, granne, varför dessa otidigheter? Vad felas dig? Du skrattar inte som du gjorde i våras, den första våren.
-Förlåt mina hårda ord, svarade Braag, men jag var fylld av sorg; jag har en skuld att betala jag inte har råd till.
Och så berättade han vad Goor krävt för sin möda. Trädsmeden teg först, och sedan skrattade han, och skrattade nästan som sin mästare.

-Käre granne, sade han, du må vara en världens herde, men jag är äldre än dig och måhända mer van vid att tala med gudar. Om du ger mig lön för mödan, skall jag vara din medlare, och tala för dig med gudinnan.
-Lön, suckade Braag, vilken lön har jag råd att ge dig, käre granne?
-En kärve säd, en enda kärve för mig och mina vänner att festa på, svarade Trädsmeden.
Braag fann att med bara en fjärdedel minus en kärve att ta av smärtade en kärve som ett helt vagnslass, men gick med på Trädsmedens förslag, eftersom han inte såg någon annan råd. Därefter gick han hem, och hans hustru bannade honom mycket för att han lovat bort ännu en kärve av deras krympta skörd. Och på grund av oro sov de inte mycket den första natten efter den första skörden.

När morgonen kom gick de med tunga steg till åkern, och när kvällen kom hade de skördat det sista av säden. Och knappt hade de ställt lie och räfsa åt sidan, så kände de en Närvaro, och Jordgudinnan var där. Men de hörde också ljudet av vingar och en glad trumvirvel, och såg att Trädsmeden slagit sig ned i ett träd. De bugade sig alla för Gudinnan.
-JAG HAR KOMMIT FÖR ATT FÅ MITT OFFER, sade Gudinnan. TRE FJÄRDEDELAR OCH EN KÄRVE.
-Ursäkta mig, o Skogslockar, sade Trädsmeden, men det du begär är en tung börda för min granne, och han har bett mig medla.
-JAG VIKER MIG INTE, sade Gudinnan.
-Jag har inte sagt något sådant, o Bergsnävar, svarade Trädsmeden. Allt min granne vill är att få anstånd med betalningen, så att han väntar ett kort tag med att betala en fjärdedel, och ännu ett tag med en annan, och ger dig resten nu.
Gudinnan var tyst ett tag, sedan nickade hon, för Goor är hård men inte oböjlig.
-NÅ, sade hon, VAR ÄR DEN FÖRSTA FJÄRDEDELEN?
-Vid dina fötter, o Myllsköte, svarade Trädsmeden, den första fjärdedelen är stubbsäden och rötterna.
Detta förstummade den tystlåtna gudinnan, men hon fann sig och undrade retligt:
-JAG ERKÄNNER ATT DEN ÄR EN DEL AV SKÖRDEN; MEN DEN ÄR MAGER. NÄR FÅR JAG MIN ANDRA FJÄRDEDEL?
-O, Ädelstensögon, svarade Trädsmeden, så snart kreaturen trampat den och den kastats ur ladan. Den andra fjärdedelen är halmen.
Åter igen blev gudinnan stum, och hon sade än mer irriterad:
-JAG ERKÄNNER ÄVEN DEN SOM EN DEL AV SKÖRDEN, OCH DRÖJSMÅLET ÄR NATURLIGT. DEN ÄR DOCK ÄNNU MAGRARE, NÄR FÅR JAG DEN TREDJE FJÄRDEDELEN?
-O Mor Till Allt Fyrbent, svarade Trädsmeden, den kommer att dröja lite längre, för först måste människorna och kreaturen äta säden och låta den komma ut den väg mat går när den ätits.
Gudinnans röst darrade av vrede när hon svarade:
-PRISA DIN LYCKA, ELDHÄTTA, ATT JAG INTE ÄR MIN BRODER VÅGSKOCKAREN, ELLER DIN MÄSTARE FLAMHERREN, FÖR DERAS VREDE ÄR SNAR OCH VÅLDSAM. JAG ERKÄNNER OCKSÅ DEN FJÄRDEDELEN. MEN OM INTE JAG FÅR DEN SISTA KÄRVEN NU! SKALL JAG DRÄPA DIG PÅ STÄLLET, O HERDE.
Braag blev skräckslagen, men han fann sig och sade:
-O Ammar Skogen, jag bad aldrig min granne att gå så hårt fram, men han är van att käfta med Hjovi's flockar(4) och vet inte mycket bättre. Här är din kärve, och en med för din dotter, som också fått åkern att spira.

Och med detta lät sig gudinnan blidkas, och den vrede hon hade kvar riktades mot Trädsmeden, och säkert skulle hon krossat honom om han inte varit hennes andre broders favorit, och om han inte vaktat deras älskog så att inte deras förste broder kommit på dem och brödernagrälat, som de var benägna att göra(5). Men hon stal styvheten ur Trädsmedens näbb, så att han hädanefter bara kunde smida trä, inte järn.

Därför lämnar var from och förnuftig bonde minst tre kärvar säd per åkerlapp efter skörden : En till Goor. En till hennes dotter(6). Och en till Trädsmeden och hans vänner, så de har något att festa på under vintern.

1, Vanligt sätt att börja historier om det Första Året på.
2, Var den nu ligger - troligtvis i underjorden.
3, Hackspetten, Thyliabs fågel, som bär hans eld på hjässan.
4, Fåglarna.
5, Han gör så fortfarande, och därför vet man att regnet är på väg när man hör hans skrik. 6, dvs den lokala jordanden.

(Den här historien berättade jag först på Khelataar's mailing-lista, och den gav upphov till en del småprat. Detta återges nedan.)

Åke Rosenius:

(accessar Khe-kartan i huvudet) Deras marker gränsar mot både Rahlsaarae-sjön och två floder - den kan alltså ha spritts hur och varifrån som helst. Jag skulle gissa att den är relativt välkänd i åtminstone norra Khelaryn och delar av Khelamhis; om man nämner den för folk i Raan eller Whhiela nickar de förmodligen igenkännande.

Görbra som vanligt! Nog bara jag som ser en del av grejorna från gamlalist-diskussioner här, men den håller stilen från de tidigare. Möjligen varGoor något mer barsk än jag brukar tänka mig henne, men det hör ju till storyn.

Ett par detaljprylar:

Jag tänkte hoppa in och bomba här, men hejdar mig lite. Briefing: Enligt nuvarande mytologi börjar ett khelataariskt år vid midsommar (jo, knepigt,men det har att göra med en viss lista i Världsboken). Året följer en cykel där gudarna plockar ner allt från det förra året och sedan börjar bygga upp ett nytt, och året slutar när de är *färdiga*. Kom att tänka på en sak: Det Första Året måste väl ha varit hälften så långt som de påföljande (det fanns ingen tidigare sommar att göra höst av) och börjat vid midvinter? Myten utspelas då vid vårskördens slut, och avslutar följaktligen det första året.

Wherever - det känns ändå bra mer genuint än den "Himmelska Boningen".

Döv för en vad..?

De här styckena tror jag inte att det var särskilt många som begrep...

Åkerns ande?

Åke, som måste kila nu (för andra gången i dag)

Och jag (Erik Sieurin) svarar:

Om de är bönder eller gillar det här med myter - vilket täcker in rätt många. Notera dock att Nicatmons många hantverkare kan ha hört den av den simpla anledningen att den handlar om Trädsmeden, en liten lokal halvgud. Folk som skjuter hackspettar får allmänt spö i Nicatmon.

Det hör nog också till min ide om Goor som bister, småsnål men snäll innerst inne.... Lite som Moorcock's Grome. Större delen av faunan och floran är hennes gebit, och de är EGENTLIGEN inte till för människan.

År och vår:

Jag blev rädd när jag läste början av historien och insåg att jag gjort bort mig, men räddades av denna eminenta förklaring. Thus this letter contains no prize!

Nabo=granne Jag tyckte att när man har med en Leamilem-klan att göra, har man rätt att ge utlopp för sin konstiga förkärlek för ålderdomliga uttryck.

OK, jag tar det en gång till: Passagen syftar antagligen på en ANNAN (av mig, inte skriven, men tänkt) minimyt, i vilket Goor och Thyliab bestämmer sig för att ha lite skoj. AEruun och Thyliab är dock inte alltid bästa kompisar,och just nu var de osams. Om AEruun stötte på dem, skulle han kunna få för sig att mucka gräl, och det ville inte Thyliab (AEruun är starkare - häll vatten på en eld får ni se vad som händer) så hanplacerade hackspetten, sin tjänare, som vakt. Sedan dess skriker alla hackspettar när regn är på väg.

(För Stockholmare och andra stadsbor på listan: Det är en gammal SVENSK tyda att hackspettskrik bådar regn.)

Ja, något sådant.

Erik

Tillbaka till The Owl's Nest

Tillbaka till Khelataarintrot