"När Syskonfejden var som vildast, och sorg och kaos rådde, möttes Hjovi och Goor i väldig brottning i Khelatyyl. Så skapades de Brustna Landen, med dess kullar och berg, blockmarker och raviner. Länge stod kampen, ty det ena sättet att vinna i brottning är att kasta kull sin motståndare, och vem kan kullkasta den fasta Jorden? Och det andra sättet att vinna är att fånga sin motståndare, och vem kan fånga den snabba Vinden?

När kampen nu var så jämn, tog gudinnorna till knep och konster för att försöka vinna. Först kallade Hjovi på sina vilda döttrar whhiiluurerna, vindmöerna, och befallde dem att störa sin syster med sina spjut. Och blixtar regnade över landet, och skogen brann med högsta låga. Goor kastade upp sten och grus över den brinnande skogen, och den slocknade. Än i dag är Gudamilans åsar fyllda med brännkol, även om mycket har grävts upp av idoga gruvarbetare. Många vindspjut kan man också finna i den jorden.

Så fick Hjovi övertaget, och Goor tvingades ned på rygg. Ej länge satt hon där, för hon hade hört ett av av Hjovis hemliga namn när vindgudinnan kallade på sina barn, och gömd i sitt sköte bar hon ännu Thyliabs brinnande säd. Hon kastade sig bakåt och födde en ny ras av vilddjur, av flygande bestar med hud som klippan och muskler av furuträ, drakarna. De var vilda och hungriga som sin far och hade sin mors okuvliga vilja, och då de visste ett av Hjovis namn, kunde de flyga som fåglarna. Och de kastade sig över Hjovi och drev henne tillbaka - för detta var Det Första Årets Drakar, och inget att leka med. Än kan man se den plats där de föddes, i Drakskötets skreva.

Men nu var kampen åter jämn och intet tydde på att den skulle ta till ända, och det tycktes som himmel och jord skulle rämna. Då ingrep Allfadern, och hans steg som är snabbare än tanken på att resa bar honom från hans himmelska boning till de Brustna Landen. Fylld av rättfärdighetens vrede grep han Maktens Stav, och stötte den i marken med all sin kraft tre gånger. Så arg var Han att Hans hand darrade, och stavens krycka träffade tre skilda ställen, det ena djupare än de andra. Och hans stämma äskade tystnad. Så slutade systrarnas strid, och detta var början till slutet för Syskonfejden. Än kan man se de tre märkena efter hans stav i de Brustna Landens utkanter, som de tre Stavbrunnarna."

De Brustna Landen ligger mellan Ooratmiirklanens och Rahlbaklanens klanländer, inramade av fyra höga berg och en mycket stor skog som delvis täcker södra delarna av området. Området karaktäriseras av kullar och blockmarker, med mängder av flyttblock och stenrösen. Naturgrottor bestående av klippblock som rasat ihop så att håligheter formats är väldigt vanliga. Den glesa skogen består framförallt av tall och ene, med gott om mossa, lavar och gräs emellan. Ravinerna är fullvuxna med krypenar och på de fuktigare ställena ormbunkar.

Som man förstår är terrängen svårforcerad, och det finns heller inte mycket att hämta här - det är omöjligt att odla upp marken, besvärligt att driva annan boskap än getter i vall, och förutom Gudamilans åsar finns inga mineraler här. Jakten är hyfsad, men större byten saknas nästan helt, med undantag av vildgetter. Det finns gott om lodjur och puma här, och tillräcklig många grottlejon för att det skall vara värt att se upp för dem - eller jaga dem för den dristige. Däremot lyser bergstroll med sin frånvaro, även om de påträffas i de små bergsområden som omger området. Att de stora katterna trivs säger många beror på att de beskyddas av Caarevel, och att Dolkstöterskan njuter av beviset på sin förmåga att förleda sina syskon. Att trollen skyr det ser man som ett tecken på landets helighet och kraft, för troll sägs känna på sig sådant.

Summan av det hela är att med undantag av Gudamilan, så vistas bara smärre grupper av getherdar och pälsjägare från Ooratmiir och Rahlba i området. Det är mycket lätt att gömma sig i området, men inte särskilt lätt att skaffa mat, så de fredlösa och stråtrövare som lockats till de Brustna Landen har sina gömslen i utkanten av området, nära folk att plundra och bättre jaktmarker.

Det finns tre platser som anses som mer eller mindre heliga inom de Brustna Landen, men de tillhör ingen klan och är av sådan art att man inte besöker dem för regelbundna ritualer. De är Gudamilan, Drakskötet och Stavbrunnarna. Vandrande geelbraager och igoner dyker dock upp med jämna mellanrum, och några av dem har permanent bosatt sig där som eremiter, plus att två små 'kolonier' av dem finns vid Stavbrunnarna och Gudamilan. Khelinner vallfärdar också till Stavbrunnarna då och då. Alla platserna påstås av trollkunniga påverka den magi som utövas där.

Gudamilan ligger söder om Gravberget, och består två åsar som korsar varandra. Dessa är rika på stenkol, som kan brytas i dagbrott utan större svårighet. Fyndigheten exploaterades ivrigt under Rahlbas storhetstid som järnproducent, men idag finns bara några få brott kvar - och många öppna hål i landskapet, tomma på kol, men oftast fyllda med mörkt och slammigt vatten. De aktiva brotten går bara med nöd och näppe med vinst, för även om stenkol betingar ett lite högre pris än träkol, och inte är särskilt mycket svårare att framställa när det ligger så nära ytan som i Gudamilan, så är transportsträckan lång och besvärlig.

All brytning kontrolleras av släkten Oonrahl, som rent formellt är en Rahlbasläkt, men så mycket av dess verksamhet har kommit att bedrivas utanför området att de är mer eller mindre självständiga; de betraktar snarast sig själva som klanen Oonrahl - liten men naggande god! Oonrahl styrs med fast hand av släktens patriark, Caarfeek Oonrahl. Caarfeek gör skäl för sitt förnamn på alla sätt. Han grämer sig över att släkten har så dåliga relationer med omvärlden, vilket bland annat gör det gruvligt svårt att finna mågar och svärdöttrar till hans många unga ättlingar. Samtidigt är han så stolt över sin släkts traditioner, att han har svårt att rucka på dem.

Släkten har ett hundratal medlemmar, av vilka ungefär sjuttio bor i tre befästa gårdar på Gudamilans sluttningar. Resten är småbönder eller jägare, och bor inne på vad som definitivt är Rahlbas klanområde. Kolet transporteras först med foror ned till floden - en väg har med möda röjts upp för detta syfte - och sedan vidare med båtar till Rahlba, Siimweli och Ooratmiir. Båtarna bemannas av sjöfolk från Rahlba, och försäljningen sköts av storhandlare därifrån, som i utbyte ger Oonrahl andra varor, främst spannmål, kläde och vin.

Oonrahls gruvor - öppna dagbrott - är inte särskilt trevliga att slita i. Arbetarna, ungefär 75 stycken, utgörs till ungefär en tredjedel av Oonrahl-släktens medlemmar, en tredjedel av tillfälliga arbetare från Rahlba, och en tredjedel av inhyrt slödder. Det är känt att även fredlösa kan få en fristad hos Oonrahl - så länge han eller hon inte begår flera brott och arbetar för sitt uppehälle. 'Fristaden' innebär att de boldager som vaktar bosättningen avskräcker eventuella hämnare som dyker upp, inklusive KhelinnOrden. Om någon annan arbetare skulle ta den fredlöses status som ett klartecken att anfalla eller trakassera denne, gör boldagerna som de alltid gör när någon startar bråk som hotar lugnet - de slår ned det. Dessa boldager utgörs till största delen av vältränade medlemmar av Oonrahl-släkten, och de leds av Caarfeeks äldsta son Khezow.

Många har protesterat mot att Oonrahl ger laglösa en fristad på detta sätt - inte minst KhelinnOrden - men Oonrahl hävdar att det är bättre att de fredlösa sliter ryggen av sig hos dem än att de bestjäl sina grannar, och mäktiga familjer i Rahlba, som tjänar pengar på Oonrahls handel, håller med - i synnerhet som det är deras släktingar som skulle bli bestulna. Dessutom hyser Oonrahl ett visst beskydd från inflytelserika intressenter inom Vishetens Sällskap, inklusive ruunigonen. Anledningen till detta är den lilla grupp av igoner som bor i närheten av området, och därför får dessa hjälp av Oonrahls. Deras kunskaper i medicin, geologi och geomanti är också till viss nytta för gruvägarna.

Det är dessutom känt att var och en som anställs av Oonrahl, och inte anses fullt pålitlig, måste skära av en tott av sitt hår och ge till Lyyw Marluhn, igonernas ledare. Detta anses ge den gamle igonen möjligheten att utslunga en förbannelse över hårtottens ägare, om denne förbryter sig mot släkten Oonrahl. Vad förbannelsen går ut på är rätt ospecifierat, men allvarliga arbetare kan berätta för den som vill höra på om de hemska saker som hänt dem som dristat sig att bestjäla, bedra eller skada sina värdar. När en arbetare lämnar Gudamilan, får han tillbaka sin hårlock.

Igonernas befinner sig där på grund av platsens mytiska betydelse, och igoner påstås ha funnits där sedan urminnes tider. De hävdar att om inte vissa blidkande ritualer utförs på de rätta tidpunkterna, kan fiendskapen mellan Goor och Hjovi flamma upp igen, vilket skulle ge upphov till naturkatastrofer av olika slag.Platsen sägs vara särskild lämpad för den magi som kontrollerar de fysiska elementen, speciellt för att släppa lös dem på ett våldsamt sätt, men igonerna ser de som sitt särskilda privilegium att utöva magi här, och vägrar att tillåta någon 'våldsam' magi, eftersom den skulle motarbeta deras syften. De ser med välvilja på att man gräver upp kolet ur jorden, då de betraktar det ungefär som en varhärd i jordgudinnans kropp - ett smärtande minne av något som bör glömmas.

Fem igoner och ungefär dubbelt så många yngoner med religiös eller magisk inriktning bor på platsen, och leds i arbete, studier och riter till gudarnas ära av Lyyw Marluhn, en igon från Nicatmon-klanen som närmar sig de sjuttio. De har en flock välmjölkande getter och välskötta täppor, och får dessutom gåvor från Oonrahl och de digoner och geelbraager som vallfärdar till platsen. I dessa gåvor inkluderar släkten Oonrahl alla vindspjut som grävs fram i deras kolbrott.

Ett 'vindspjut' (whhiweiramiil) är en spolformad sten, en till tre decimeter lång, som man ibland kan hitta i jorden, enligt sägnen på de platser där blixten slagit ned. Både khelataarisk folktro och lärda teorier i Vishetens Sällskaps luntor hävdar att vindspjut är förstelnade blixtar, som skapas när vind och eld möter jord och vatten. De sägs ha stor magisk kraft, och många underting sägs kunna göras med ett vindspjut. I vissa fall rör det sig om sådant som bara en tränad magiker klarar, som att släppa lös dess kraft för att framkalla eller fördriva oväder, men i vissa fall inte. Framförallt är det välkänt att eftersom blixten fruktar att fängslas i ett vindspjut, så vågar den inte slå ned på en plats där det ligger ett sådant - ungefär på samma sätt som kråkor skyr en åker där man hängt upp deras skjutna artfränder. Därför används vindspjut som en sorts skyddsamuletter mot blixtnedslag.

Trakten kring Gudamilan är ovanligt rik på vindspjut. Vanligtvis finner man dem på några meters djup, men i Gudamilans kollager finns de begravda långt djupare, och de är större än vanligt - rekordet innehas av den halvmeterlånga tingest som ligger begravd under Worens palats i Taarwor, och som kommer härifrån. Alla vindspjut som man hittar vid arbetet i kolbrotten - ungefär ett halvdussin om året - överlämnas som en gåva till igonerna av Oonrahl, tillsammans med god mat och kläde, på årets första dag. En del av dessa förbrukas under de religiösa ceremonier och magiska ritualer - oftast svåra att skilja från varandra - som igonerna utför under årets gång, men de har under åren ackumulerat ett litet förråd av vindspjut. Dessa är inte egentligen till salu, men de kan tänkas skänka ett till någon som gör dem en stor tjänst. Erelaas har flera gånger mottagit ett vindspjut som en gåva efter det att folk från Gudamilan besökt det, och alla Oonrahls gårdar beskyddas mot åskan av nedgrävda och helgade vindspjut.

Drakskötet är den minst kända och minst besökta av de Brustna Landens mystiska och heliga platser. Det är en cirka hundratrettio meter lång ravin mitt ute i de Brustna Landen, som sägs vara den plats där Goor framfödde ur-drakarna. Man finner oftast en drake där, men det är inte samma drake hela tiden. Tvärtom har jägare och herdar bevittnat hur drakar slagits mot varandra, uppenbarligen för att en inkräktat på den andras revir, det vill säga ravinen. Drakarnas närvaro har under åren täckt ravinen med sina torkade exkrementer, och ett segt, mörkgrönt gräs av en sort som tål den höga fosforhalten i drakexkrementer växer frodigt över hela dess botten. Undantaget är den plats som kallas Redet, en fördjupning i ena ravinväggen där den drake som för tillfälligt lagt beslag på ravinen vilar.

På det sättet är Drakskötet unikt, för även om det lever drakar i de kringliggande bergen, ger de sig sällan in i blockmarkerna. Khelataariska drakar kan ju inte flyga ordentligt utan långa startsträckor eller en rejäl höjd att starta från, och deras stora och relativt otympliga kroppar gör det svårt för dem att ta sig fram i den snåriga och obändiga terrängen. Då och då sveper en drake ned och plockar åt sig en get som var oförsiktig nog att stanna kvar på toppen av en kulle när den svarta skuggan dök upp i skyn, men det är också allt.

Draken har för khelataaren ett annat symbolvärde än vi är vana vid. Den symboliserar varken girighet eller ondska, men däremot stridslycka, dödsförakt och osårbarhet. Även om drakar inte tillskrivs några direkt magiska egenskaper - de är skrämmande nog rent kroppsligen - sägs deras ben, blod, skinn och till och med spillning innehålla stor kraft för den som vet att utnyttja den. Den som äter drakkött sägs bli stark och tålig, dess blod gör ett svärd som härdats i det dödligt, och sår från pilspetsar av drakben läks bara med svårighet. Draken räknas som en sorts fågel av khelataarer, och en handrake är en 'draktupp' medan en hondrake är en 'drakhöna'. Även om khelataariska drakar inte sprutar eld eller är giftiga på något sätt är de mycket farliga, och kom ihåg att deras intelligens är på mänsklig nivå om inte av mänsklig art.

Man jagar inte drake annat än när man är tvungen, vilket vanligtvis är när en drake får smak för boskap och även människor i allt för stor omfattning. Eftersom den är en så fruktansvärd motståndare försöker man undvika att möta den i direkt närstrid. Drakars kroppshydda gör dem motståndskraftiga mot den förgiftade åtel som används mot andra rovdjur. Få avståndsvapen har kraft nog att skada en drake allvarligt. Följaktligen är det traditionella sättet att jaga drake att bygga en fälla. En bakåtböjd seg stock med en vässad påle fastsurrad i ena ändan, eller ett uppriggat klippblock, eller en enorm björnsax fastkedjad vid ett stort träd är alla exempel på klassiska drakfällor. När man väl fångat draken, anfaller man den med långbågspilar, kastade stenar och spjut, för att slutligen gå in i närstrid med björnspjut och långyxor. Man kan också spåra upp och förstöra dess ägg och ungar, men deras bon återfinns oftast på de högsta, mest otillgängliga bergstopparna, så det är svårt.

De drakar som bebor Drakskötet har inget egentligt rede där, trots att deras sovplats kallas 'Redet'. Det är inte alltför underligt, då drakar som nämnts ogillar att lägga sina ägg på andra platser än högst upp på bergstopparna. Underligare är som sagt att drakarna alls söker sig till platsen, och till och med slåss för den. Khelataarisk folktro och digonteorier är överens om att det är för att det är drak-rasens födelseplats, men ingen vet vad de egentligen GÖR där, om de söker sig till den för att den ger dem kraft, om de instinktivt vaktar den (mot vad?) eller om de gör det av någon sorts djurisk moderskärlek.

Drakskötet är känt som en magisk plats. Förutom att man kan hitta drakspillning där - och ibland benrester från drakar som besegrats i de strider som då och då utkämpas där - känner magiker att den är fylld med kraft, ungefär som en stencirkel men mer specifik; den stärker magi inriktad på fysisk styrka och världslig makt. Denna kraft är dock vild och oregerlig. Magiker som besökt den säger att det är lättare att utöva stor magi där, men att det är svårare att kontrollera den. Detta, samt det faktum att drakbon inte är särskilt hälsosamma att vistas i, gör att den endast sällan besöks av dristiga igoner och geelbraager, och aldrig av andra.

Stavbrunnarna är tre enorma 'jättegrytor' som är utspridda med en halv kilometers mellanrum i de södra Brustna Landen, på gränsen till Ooratmiirs klanland. De är alla omkring tjugo meter djupa och åtta meter breda, och perfekt sfäriska - eller var det, innan erosionen gjorde sitt. De är fyllda med ett mörkt, slammigt vatten som tillskrivs olika mystiska egenskaper, och botten på dem är täckta med jord, alger, stenar - och hundratals års offergåvor i guld, silver och andra mindre ädla metaller.

Vid var och en av Stavbrunnarna är en hydda uppförd som bebos av en geelbraag och dennes familj. De kommer av tradition från Nicatmon, Ooratmiir respektive Rahlba. Väktarna kan utnyttja sin brunns kraft i sin magi, liksom den han tillåter att göra så. Det måste alltid finnas en väktare där, och skulle en väktare hastigt gå bort och ingen annan lämplig ersättare finns i klanen, kallar man in någon från Eria som får vakta brunnen under mellantiden. Så var fallet de senaste tre åren, tills helt nyligen Rahlba äntligen fann en geelbraag som var kvalificerad att anförtros platsen. Den som avgör den saken är geelbraagens blivande kollegor, och de hade systematiskt gett tummen ned till de kandidater som Rahlba funnit. Istället innehades posten av en igon från Raokhela-klanen, Aag Monhoff, som hann bli rätt populär i de kretsar som intresserar sig för Stavbrunnarna innan han så att säga miste sin plats. Han befinner sig nu vid Gudamilan.

Denne nye geelbraag är Thylinoop Rahlnicat, kusinbarn till Rahlbas klanhövding Maanart Rahlnicat. Han vaktar Rahlbas Stavbrunn, känd som Styrkans Brunn, tillsammans med sin hustru Meelruup Rahlnicat och deras sjuårige son Labinoop. Familjen kompletteras av en stor varghund, som man säger är Thylinoops fylgia, något han förnekar å det bestämdaste. Rahlnicats kommer inte så väl överens med sina närmaste grannar, de andra geelbraagerna. Vattnet från Styrkans Brunn sägs skänka andlig och kroppslig styrka till den som är i behov av det.

Nicatmons Stavbrunn kallas Enighetens Brunn. Nicatmons barder hävdar att Meenorek Lleeworan drack ur den den dag han erkändes som en vuxen man. Den är det populäraste pilgrimsmålet för de khelinner som beger sig till stavbrunnarna. Dess väktare har varit där i tretton år nu och tänker stanna minst lika länge till. Hans namn är Weamor Anekmonek och han bor tillsammans med sina två brorsdöttrar Whhii Anekmonek och Swoaali Anekmonek. Han har själv inte fått något barn som överlevt till vuxen ålder, och betraktar detta som ett offer Mont krävt av honom. Hans bägge brorsdöttrar vill bägge två gärna få en make, men deras bakgrund och manhaftighet gör att de skrämmer många män. De hoppas på att snara ett par khelinner. Vattnet i Enighetens Brunn sägs skapa enighet hos de som dricker - inre enighet hos den tvehågsne, och de som dricker tillsammans sägs enklare kunna enas.

Ooratmiirs Stavbrunn kallas Rättvisans Brunn, och är den djupaste av de tre. Dess vatten är beskare och slemmigare än de bägge andras, och den besöks mer sällan än dem. Dess nuvarande väktare heter Ruuneghi Owitwor, och kommer från Owitwor, en släkt känd för sina goda jakthundar. Ruuneghi själv avskyr hundar - av vilket slag det vara må - och hade han känt till Rahlnicats stora voffsning hade han aldrig godkänt dem. Han är glad att hans magiska talanger och en morbror som var geelbraag fick honom bort från hans arv. Han bor tillsammans med sin son Innbold - som delar hans hund-hat - och dennes hustru Ghelinsaa. Hans hustru dog för många år sedan och han saknar henne ännu. Dess vatten sägs ge den som dricker det rättvisa - den rättvisa han eller hon förtjänar, märk väl.

Stavbrunnarna är som sagt heliga, och förutom att den som dricker ur dem utan dess väktares tillstånd gör sig skyldig till helgerån, så är geelbraagerna inga kliché-trollkarlar som inte kan slåss - ett av kraven som ställs på dem som vaktar en Stavbrunn är just att han skall vara Mont värdig genom sin stridsskicklighet. Den som skall dricka måste först och främst övertyga dess väktare om att han skall få göra det, vilket oftast kräver en gåva om inte ens anledning är väldigt övertygande. Gåvorna utgör en viktig del av geelbraagernas inkomst, så de har vissa förväntningar. Sedan måste man ge Mont en gåva genom att offra något man kastar ned i Stavbrunnen - oftast några silvermynt, men vissa slänger i mer. Det måste vara något värdeföremål - blodsoffer uppskattas inte eftersom det förorenar brunnen. Först därefter kan man dricka vattnet. Som nämnts ovan ger Stavbrunnarnas vatten det man behöver och förtjänar, inte det man önskar. Det finns inga garantier för vad som händer, och den som redan skulle klara sig utan brunnarnas hjälp får ingen.

Det är inte ovanligt att khelinner vallfärdar hit, och dricker ur de tre källorna i tur och ordning - Enighet, Styrka, Rättvisa. Om de skall bege sig till en ny tjänst/taaraal och KhelinnOrden får veta det i förväg, brukar de bevilja 'permission' för den här typen av pilgrimsresor. Även 'vanligt folk' beger sig hit, mest från de tre Leamilem-klaner som vaktar brunnarna och det finns rätt vältrampade stigar som leder till de tre Stavbrunnarna och även binder samman dem. Geelbraagerna träffas regelbundet vid Enighetens Brunn, och hälsar då och då på sina respektive släktingar i klanlanden. Under dessa tillfälliga utflykter tittar deras grannar till deras brunnar. Mötena geelbraagerna emellan har dock blivit mer sporadiska och allt mer ansträngda på senaste tiden. Saken har kommit till KhelinnOrdens och ruunigonens kännedom, men de har inte kommit sig för att försöka göra något åt saken än.

• Om man spelat Zimarakh och rollpersonerna kom hem i ett stycke, kan Laek Droni få ett brev från Lyyw Maarluhn där denne prisar Dronis upptäckt av den nya stencirkeln. Han säger också att han vill ge Droni ett vindspjut som gåva. Droni vet att det skulle vara ytterst oartigt att tacka nej till en sådan dyrbar present, men har inte tid att hämta den själv, så han ber rollpersonerna att åka och hämta den åt honom (mot lämplig ersättning). På så sätt kan man se till att rollpersoner hamnar i området och leda dem in i vidare äventyr. Vill man inte ha dem kvar där för länge kan alltid Lyyw visa sig ha en baktanke med sin inbjudan: han vill att någon leder honom till nya stencirkeln, och rollpersonerna har ju varit där... Är de månne intresserade av ett eget vindspjut? Även om de inte är magiker eller i behov av åskskydd, är en dylik tingest mycket värdefull.
  
• En bergsman som rollpersonerna träffat och gjort ett positivt intryck på (i samband med Tarakh , kanske?) introducerar dem för sin kusin. Denne, en verklig bjässe även med bergsmansmått, är tystlåten och ärrad. Hans högra arm är ersatt av en klumpig protes med en vass drakbenskrok istället för hand. Kusinens namn är Nokart, och han är det närmaste en professionell drakjägare man kan finna på Khelataar. Hans jaktlag (som jagade annat också, så vanliga är inte drakar) utplånades helt av en ytterst stark och listig drake. (Den kan vara en albino om SL är på spex-humör och vill driva kapten Ahab-parallellen ännu längre) I jaktlaget ingick hans bägge yngre bröder. Nokart är bergsäker på att draken lämnat Khinap. Han vet att den gett sig av mot 'Låglanden', i riktning mot Khelatyyl. Han lovar rollpersonerna att de skall få arvet efter hans två bröder - en liten kista med silver - om de agerar vägvisare och spejare åt honom på hans jakt på Haroghakknar ('Vandalen') som han kallar draken. Om de tackar ja, inser de snart att han har rätt. Längs vägen mot Khelatyyl finner de flera ställen som haft totalt oväntade påhälsningar av en stor drake. Om rollpersonerna känner till Drakskötet, kommer de snart att börja tänka på platsen. Nokart är en skicklig krigare och jägare, men han är ovan vid annan terräng än sitt hemlands bergstrakter, och han är fullt medveten om att han inte kan hitta draken ensam. Han har en kuslig instinkt för ungefär vart Haroghakknar är, och vart den är på väg - och än kusligare är att draken känner något liknande för Nokart...
  
• Lyyw Maarluhn oroas över bråket mellan geelbraagerna nere vid Stavbrunnarna. Han gillar inte osämja mellan sådana som borde vara förenade av ett heligt värv, framförallt inte på en plats vigd åt enighet inom familjen. Han har beslutat sig att försöka medla mellan de tre och reda ut exakt vad som är problemet. För det ändamålet skickar han ned en av sina igoner till Stavbrunnarna, och ber rollpersonerna följa med som eskort (se det första av dessa äventyrsförslag för hur han kan komma att lära känna rollpersonerna). Han lovar att ge dem den gåva som behövs för att geelbraagerna skall låta dem dricka ur källan, om de så vill, annars kan de få behålla den gåvan för sig själva. Han sänder också med tre vindspjut, gåvor till geelbraagerna och deras familjer. Under resan blir den lilla delegationen bestulna på både gåvor och vindspjut - SL får bestämma hur, men det bör vara på något mystifierande sätt (vaktposterna somnar djupt och kan inte väckas, ett djur stjäl dem, ett mystiskt sken syns på himlen som lockar bort rollpersonerna från lägret etc). De Brustna Landen är en mystisk plats, men rollpersonerna bör ändå bli och förbryllade. Den skyldige är Aag Monhoff, som var djupt förälskad i en av systrarna Anekmonek, och bitter över att förlora sin plats som väktare. Han vill gärna ha den åter, och försöker så split mellan de tre geelbraagerna.

  ---

*Tillbaka till Legender från Leamilem *Tillbaka till Khelataarsidan *Tillbaka till The Owl's Nest