Detta är en av Æruuns mildare och vänligare aspekter. Igonerna talar om honom som "Æruuns fruktsamhet". Han är det livgivande regnet, som strömmar ner i jordens sköte och gör det fruktsamt. Han älskar först med Hjovi, så att molnen skockar sig - sedan vänder han sig till Goor, och det är henne han befruktar. Han har vissa farliga sidor - han anses hetsa upp Hjovi och därmed bringa stormar. Han är dock på det hela taget en vänlig och ofarlig gud, som man oftare offrar till för att tacka för hans nåd än för att blidka hans vrede.

Han skulle antagligen ha betraktats som en helt separat gud på många håll om det inte var för att Æruun Regnaren är den Æruun som oftast dyrkas i inlandet. För inlandsborna är han Æruuns huvudsakliga aspekt, och i inlandet anses därför guden som mer vänlig och mild till sinnes, även om han alltid har Æruuns ombytliga humör.

Han ses som far till whhiiluurerna, stormandarna, med Hjovi som deras moder. Dessa är mer vilda väsen än han själv, som man skall ta sig i akt för.

Han avbildas som en leende mansfigur med en enorm fallos, eller, i mer pryda områden, med en käpp höjd till kast (ibland hans vanliga spjut/harpun, men då är spetsen vänd bakåt för att markera att den inte skadar) - i det senare fallet kan han förväxlas med Mont, vilket en del faktiskt gör.

Detta är Æruun som havets herre, som sänder havsvågor för att krossa kustbyar och drar ned skepp i strömvirvlar, som fyller fiskarens nät och sänder läglig drivved att rädda skeppsbrutna. Han är en oberäknelig och långsint gud. Fisken, valarna och sälarna är hans kreatursflockar, och han kräver en tribut för att människan jagar dem, liksom för att man samlar skaldjur och tång. Oftast offrar man den bästa delen av varje fångst till honom, eller i vissa fall den första fisken. När folk saknas och man fruktar att de lidit skeppsbrott, samlas de sörjande vid stranden på någon plats där vattnet genast blir bråddjupt och kastar ned värdesaker som lösen för de bortavarande. Om dessa offer spolas upp på stranden igen, anses det som ett säkert tecken på att de saknade fränderna är förlorade för alltid.

Denna aspekt är den Æruun som kustborna främst dyrkar, och de sätter honom främst av de fem storgudarna, en plats de flesta khelataarer ger år Goor. Hans rätt dystra kult och den pessimistiska världsbild den ger, ger kustborna en distinkt mentalitet jämfört med inlandsborna. Starkast är den här tendensen hos Æwnoci, där den smittat av sig på inlandsklanerna också.

Æruun Vågtämjaren är far till havets Wor Weoci, av vilka viktigast är Ækæ Weir, Den Stora Sälen, Æwinn Braaleem, Sillfadern, och Sliwoo Luugeem, Ejdermodern. Det finns en rätt känd sång från Maasinrroch-klanen som räknar upp alla havets Wor Weoci - den användes ursprungligen i undervisningen av geelbraager, men används nu som en slags tungvrickningsramsa. Ett annat av Æruun Vågtämjarens barn är Saarswo, Lillevit, saltets och saltbrännarnas gud. Han levde mer som en människa än som en gud, som många av gudarnas avkomlingar, och är hjälten i flera legender som alla handlar om hur den fattige pojken Saarswo får veta att han är en halvgud, kräver en gåva av sina föräldrar och av dem lär sig saltbrännandets konst, varmed han blir rik och en mäktig hövding. Nuförtiden är saltbrännare inte särskilt rika, men sagan förklarar att ingen visste vad salt var innan Saaswo fann på det. Saarswo finns som mytfigur längs hela kusten, men det är bara vissa klaner som verkligen dyrkar honom.

Man reser oftast små rösen till Vågtämjarens ära vid vissa platser längs kusten, som de ovan nämnda lösendjupen. På toppen av röset sätter man ett gott spjut eller en harpun, som representerar Æruun. Annars avbildas han i denna skepnad som en harpunbeväpnad bister man, ofta med skägg. I en liknande skepnad snidas han på fartygsstävar. Ofta finns i träet infattningar av valben, och bland Æwnoci-ätten, som håller Æruun Vågtämjaren så högt att de nämner honom först vid alla tingsoffer, har han alltid en kappa av sälskinn.

Bland många klaner kallas denna aspekt av Æruun endast Braaleemaamæ, flodfadern, och hålls för att vara en särskild gud, son till Æruun och Goor. Digoner i religion räknar honom dock numera som en aspekt av Æruun. Han påminner mycket om Æruun Vågtämjaren, förutom att han inte är lika imponerande, även om han kan sända översvämningar och dylikt otyg.

Han är inte särskilt dyrkad någonstans, utan hänger så att säga med på ett hörn i riter som tillägnas flodernas och sjöarnas skyddsandar. Vanligt är att man nämner honom artigt när man riktar böner till dem - man kan be floden att inte välta ens båt i hans fader Braaleemaamæ's namn, tex.

Oavsett vilken ställning man tar till hans identitet räknas han som far (med diverse khelaffaalier) till floderna och sjöarna, och till sötvattnens Wor Weoci. Hans avkomlingar, vattendragen, är stundtals glupska och dränker de som färdas på dem. För att undvika detta brukar man innan man ger sig ut på längre eller osäkrare flodturer offra till floden, oftast ett par mynt. Stora ritualer hålls när man inrättar en bro eller ett vadställe, och oftast konsulteras en geomantiker först för att finna ett lämpligt läge. Storkar, hägrar och rördrommar är heliga fåglar, för de är den skepnad vattendragens andar oftast antar. En stork betyder oftast lycka, en häger att vattendraget har något på gång vadsomhelst, och att höra rördrommens kusliga ylande betyder olycka, och är en varning till de dödliga att skydda sig hem innan de drabbas av flodens vrede. Man brukar i dessa sammanhang inte glömma att lova floden ett stort offer "när man kommer hem" för att vara säker på att komma hem. Bland Æwnoci-klanerna Maasinrroch och Swoaali och Mynsonib-klanerna Wiilamil och Besaohl betraktas Nekoth, Alligatorn, som hövding över träskets vattenandar och Wor Weoci, och man offrar åt honom för fiskelycka och som skydd mot olyckor. Denna sed betraktas med visst förakt av andra khelataarer, då den uppenbarligen är lånad från träskfolket.

Vid broar och vadställen finns ofta ett röse med en bild av flodanden, ofta med ett nedstucket ljuster som representerar Æruun. I vissa fall sätter man en knippe storkfjädrar på ljustret. Hos de klaner som övertagit en form av nekothianas alligatordyrkan förekommer totempålar liknande nekothianas, förutom att de oftast bara har en bild av en alligator.

Detta är Æruuns mest skrämmande gestalt, och bland vissa sedd som Caarevels son med Æruun. Detta gäller mest i de trakter som sällan känner av snö, frost eller dimma. I de trakter där detta är vanligt ses det snarare som en av sakerna man får räkna med när man har med Æruun att göra. Likt Æruun Vågtämjaren är han oberäknelig och han glömmer inte i första taget. Hans snö är sällan farlig, för snöstormar är inte alltför vanliga, men hans frost kan föröda grödorna, och dimman leder folk vilse och fartyg på grund. För att undvika hans vrede kallar man honom sällan vid sitt rätta namn utan istället säger man Swobraaleem, Vitfader. Han är den av Æruuns aspekter som hatar Thyliab mest. Offer till Thyliab Ljusbringaren anses kunna hålla honom borta.

Æruun Swovele dyrkas för att hålla honom borta på alla platser där snö, frost och dimma hotar folk. Man brukar offra en del av utsädet till honom genom att sänka det i gölar, för att han inte skall låta sen frost föröda hela den groende säden, och på liknande sätt ger man honom något av den andra växtperiodens skörd, för att han inte skall låta vintern komma för tidigt och förstöra skörden.

Hans barn är de whhiiluurer som bringar snöstorm eller dimma - de senare även kända som geeniluurer, gråmöer. Dessa är grälsjuka och retliga andar. Ibland riktar sig offer och böner till dem istället.

Æruun Swovele avbildas som en mansgestalt med öppet gap, en vit mantel slängd över sin högra arm och spjutet lyft till kast i den vänstra. Ibland genomborrar istället spjutet en kvinnogestalt, Goor som dödas av frosten. Ingen eld får tändas inom synhåll från en av hans gudabilder.

Detta är Æruun som dryckernas och rusets fader. Ofta kallas han bara Wohloopaa och ses som en separat gud, men digoner i religion räknar honom som en aspekt av Æruun. Det sägs att han uppfostrades av Thyliab eftersom hans far inte ville veta av honom först, innan han visat sig värdig. Han är liksom Regnaren en väldig älskare, som sökte upp både Bijungfrun, Kornfrun och Vinmodern, alla obskyra djur- och växtandar, och besov dem. Resultatet blev mjöd, öl och vin. Han lurade sedan sin far att dricka sig berusad, varefter Æruun accepterade honom medan han var full och lättpåverkad. De som ser honom som en aspekt av Æruun talar istället om hur Mont försköt sin odisciplinerade son, och där är det Mont som luras att dricka sig berusad.

Djupdrickaren är av förklarliga skäl en viktig figur inom Ghelinpaaätten - man säger till och med att ätten härstammar från honom, från en hövdingadotter som blev gravid bara efter att ha druckit vin. De offrar en del av varje brygd genom att hälla det i gudabildens mun - är den bra är det ett tackoffer, är den dålig betyder det "nu får du banne mej skärpa dig, smaka på den här skiten". Här som annorstädes offrar man även till honom när man drabbas av Djupdrickarens förbannelse, nämligen baksmälla. Det ses inte bara som ett tecken på att man druckit för mycket utan också att man brutit mot något gudomligt bud och retat Djupdrickaren. Har man ofta baksmälla bör man tala med en geelbraag eller igon, eller sluta dricka. Bland Ghelinpaa berättar man fortfarande legenden om Baaram Weirtoop, som pinkade i munnen på en av Djupdrickarens statyer och dömdes till evig pansarskalle - och evig är här EVIG, eftersom hans osaliga ande fortfarande sägs ströva omkring ylande längs vägarna i Ghelinpaas ätteland. Han sägs besätta folk, varpå de får baksmällan och han tillfälligt lindras. Smärtan är dock så hemsk att deras skalle snart spricker, varpå de dör och Baaram måste finna ett nytt offer.

Djupdrickaren avbildas som en gapande man med ett krus i knäet. Ofta är hans huvud bakåtlutat, och häller man något i munnen dyker det upp i kruset mellan knäna som är förbundet med munhålan. Dessa avbilder är oftast av lera. Han tecknas också som en leende man med en bägare, och denna figur förekommer ofta på skyltar utanför krogar. Ett stiliserat huvud som föreställer den druckne Mont/Æruun förekommer ofta på flaskproppar av lera eller trä. Det blundar och ler.

Detta är den abstrakta bilden av Æruun som det ursprungliga Vattnet, den absolut rena formen av elementet Vatten, samtidigt som han symboliserar total kontroll över detta element. Ibland ses han som skild från Æruun, som skapat honom och kontrollerar honom.

Han förekommer i mystiska igondikter och i besvärjelser, och han anses leda igonen på Vattnets Väg, där den driftige magikern genom att rituellt upprepa Æruuns prövning, som gjorde honom värdig att bli Vattnets Gud, kan vinna magiska insikter och särskild makt över vattnet. En sådan magiker har ofta en särskild talisman, ett Æruunsspjut, som tecken på sin makt.

Han är far till allt vatten och är samtidigt allt detta vatten.

Æruun Urvattnet avbildas inte annat än som en spjutformad runa pekande uppåt, tecknet för vattnets element.

*Tillbaka till Khelataarsidan *Tillbaka till The Owl's Nest