Franco el Caudillo.

I SEPTEMBER hade Franco nått Burgos, där maktkampen mellan generalerna avgjordes. Han, som var den yngste, utropades till statschef från balkongen i Stadshuset i Burgos, El Cids hemstad, höll han sitt första politiska tal. "Den nya staten har ingen användning för parasiter", förklarade Franco. Några demokratiska val skulle det inte bli, de hade omintetgjorts genom de röda fackföreningarnas terror. I stället "kommer nationens vilja att utformas inom nya yrkessammanslutningar, som skall vara rotfasta i den spanska jorden och medvetna om dess ideal och livsnödvändighet". Kyrkan fick sin hyllning. Alla skulle sikta mot ett enda mål, fosterlandets storhet. Franco kallades nu el Caudillo, spanska för der Führer ( så kallades de iberiska hövdingarna som ledde gerillakriget mot den romerska ockupationen på 200-talet f.Kr. ). Inom några dagar klistrades affischer upp i nationalisternas områden med den något tysk-klingande parollen: En stat, ett land, en ledare. I den första "regeringen" fanns också Francos storebror Nicolas, som agerat så skickligt för Francisco i generalernas maktkamp. Snart anslöt sig svågern, den 36-årige Ramon Serrano Súñer, som skulle få stort inflytande i framtiden medan Nicolas inom några år omplacerades och utnämndes till ambassadör i Portugal. 

FRANCO VAR, stimulerad av sin varmt troende hustru, övertygad om att han hade en högre "mission", att endast han kunde "rädda Spanien", att han var utvald av Gud. Senare, då han var statschef över hela Spanien, kom det också att stå på mynten: Franco Caudillo av Guds Nåde. Den katolska kyrkan gav allt sitt stöd åt Franco i hans kamp mot "de otrogna, anti-Krist, judarnas, frimurarnas och kommunisternas gudlösa republik". Denna oheliga allians mellan fienderna till "det eviga Spanien". 

»Anti-fascister! Skänk en tanke åt dem som slåss!«1937 SLOGS ALLA de olika konkurrerande högergrupperna ihop i en gemensam nationalistisk organisation som representerade vad Franco kallade "det gamla Kastiliens katolska, konservativa korstågsanda". På republikens sida fortsatte splittringen och maktkampen mellan de olika vänstergrupperna under hela kriget. Trots att republikens arméer var underlägsna och trots att Europas stater beslutat att genomdriva en noninterventionsöverenskommelse, d.v.s. att inte ge någon hjälp till republiken, lyckades folkfronten göra motstånd mycket länge. Francosidan fick hela tiden hjälp från Hitler som sände hundratals flygplan, massvis med ammunition och stridsvagnar, över 10 000 tyska yrkessoldater deltog i kriget på Francos sida. Mussolini sände mellan 40 000 och 50 000 soldater och över 600 flygplan. Sverige, som levererade järnmalm till Hitlertyskland och absolut inte ville bli indraget i internationella konflikter, accepterade den internationella överenskommelsen om nonintervention i Spanien, alltså kunde inga Boforskanoner sändas till Spaniens lagliga, demokratiska regering. Stormakternas flottor bevakade Spaniens hamnar, över 1000 internationella observatörer såg till att ingenting kom över gränserna. Däremot förhindrade ingen att sammanlagt 43 tyska Heinkel III- och Junkers 52-plan den 26 april 1937 vräkte totalt över 50 000 splitterbomber över den lilla staden Guernica i Baskien.