Alexander Marinesko - Östersjöns bödel.

Ingen annan har någonsin dödat så många sjöfarande som Alexander Marinesko - fartygschef på den sovjetiska ubåten S-13. Genom sänkningarna av Wilhelm Gustloff och General Steuben i andra världskrigets slutskede fick han minst 8.000 liv på sitt samvete, förmodligen fler. Marinesko svarade också för en märklig karriär och trots att S-13 många gånger var inblandad i stor dramatik blev S-13 den enda ubåten i S-klassen som överlevde kriget.

Från fågelskrämma till ubåtschef.

Bland sina officerskollegor inom ubåtsflottan gick han under smeknamnet "Sasja". Han föddes i Odessas fattigkvarter 1913 av rumänska föräldrar som båda tvingades fly till Ryssland sedan de blivit dömda till döden av domstol. Redan som barn fick sonen Alexander bidra till familjens försörjning genom småstölder och genom att dra upp en och annan fisk nere i hamnen. Sin första anställning fick han i form av levande fågelskrämma i ett av Odessas kolloniträdgårdsområden. Som tonåring hamnade han som jungman på ett mindre kustfartyg. Han förutspåddes inte kunna göra någon större karriär till sjöss eftersom han knappt kunde vare sig läsa eller skriva. Men plötsligt en dag lyckades han genom ett mycket rådigt ingripande och med stor fara för sig själv rädda livet på en hel torpedbåtsbesättning i en storm utanför Skadowsk. Som en slags belöning för detta antogs han till officersutbildning inom sovjetiska marinen och inledde sin marina karriär som navigationsofficer på ubåten SC-306. Han visade sig vara den perfekte ubåtsmannen och sex månader senare satt han åter på skolbänken för utbildning till ubåtschef. Genom sitt liv som gatubarn och småtjuv i Odessa hade han tidigt fått lära sig att klara sig ur knepiga situationer - en lärdom som han senare skulle få praktisera i riklig omfattning som ubåtschef. Han tilldelades befälet på ubåten M 96 och hans bravader blev snart omtalade i hela ubåtsflottan. 1942 sänkte han ett tyskt transportfartyg och lyckades mot alla odds klara sig undan äventyret helskinnad trots att de tyska eskortfartygen avlossade mer än 20 sjunkbomber mot ubåten. 1944 tilldelades han chefskapet på S-13. Första offret blev den tyska högsjöbogseraren Siegfrid. Två torpeder avlossades mot Siegfrid som båda missade målet. Marinesko fick ett våldsamt vredesutbrott och helt i strid mot gällande bestämmelser gick han upp i ytläge och sköt bogserbåten i småbitar med kanonen på fördäck trots att både kulspruteeld och granateld bokstavligen haglade över ubåten. Vid ett tillfälle var S-13 bara någon meter ifrån att i full fart i undervattensläge kollidera med en tysk ubåt. Vid ett tillfälle körde man rakt på en mina utanför den tyska militära farleden nr 58 utan att minan detonerade. Det tycktes som om det fanns en skyddsängel ombord.

Vodka, vodka vill jag dricka, jag vill äta kaviar
Jag vill älska Russkij flicka, dricka te ur samovar

Marinesko hade dock svårt att bli omtyckt av sina chefer. Främsta anledningen till detta var att hans främsta intressen i livet förutom ubåtskrig utgjordes av vackra damer och uppiggande drycker. I tjänsten var han nykter. Men under permissionerna förekom både det ena och det andra som väckte marinkommandots vrede. Då han återvände från hamnarnas glädjekvarter kunde han oftast inte redogöra vare sig för var han hade varit eller med vem. Det ledde till att han av säkerhetstjänsten klasssades som en säkerhetsrisk. Vid ett tillfälle var han försvunnen i tre dygn sedan han i glada vänners lag inmundigat en icke obetydlig mängd hemdestillerad potatisdryck av en styrka där vodka i jämförelse närmast kunde liknas vid modersmjölk. Det gick givetvis inte för sig för en ubåtschef och att han över huvud taget fick vara kvar inom marinen efter den historien hade endast sin orsak i brist på utbildat ubåtsfolk. Man hade helt enkelt inte råd att göra sig av med honom. I ärendet förelåg också en skrivelse från besättningen på S-13 där man enhällit vädjade om överseende för det inträffade eftersom det på denna jord inte skulle vara möjligt att uppbringa en bättre ubåtschef än Marinesko.

Stolpebankarnas riddare

Marinesko älskade att operera vid Stolpebankarna utanför den polska kusten. Det var det i särklass farligaste området för en sovjetisk ubåt. Vattendjupet var endast 30 meter vilket gjorde att det var omöjligt att dyka i händelse av sjunkbombsanfall. Men där fick Marinesko sitt behov av spänning tillfredsställt och där kunde han förverkliga sig själv genom bland annat sänkningarna av Wilhelm Gustloff och General Steuben.

Sovjetunionens hjälte.

Efter kriget var det vanligt att folk av Marineskos kaliber dekorerades med medaljen Sovjetunionens hjälte. Men inte Marinesko. Även om han uträttat ett och annat var han i marinkommandots ögon ingenting annat än ett skrytsamt fyllo som inte alltid hållit sig inom ramarna för gällande instruktioner och vars eskapader i glädjekvarteren varit alldeles för omfattande för att det skulle bli tal om någon medalj. Marinesko tog mycket illa vid sig av detta. Till slut blev han helt besatt av tanken på sin medalj. Han började bombadera de sovjetiska myndigheterna med skrivelser i vilka han mer eller mindre krävde att få sin medalj med stöd av bifogad förteckning över utförda bragder där bland annat de båda sänkningarna vid Stolpebankarna upptogs.

Äntligen medalj!

Efter påtryckningar från honom själv uppsattes en utställning om honom på Marinmuséet i Leningrad. Och hans ansträngningar var inte förgäves. Efter att Marinesko också kontaktat den sovjetiska televisionen gjordes ett program om honom som gick ut i etern på bästa sändningstid. Och det gav resultat. I folkets ögon blev han en hjälte vilket till slut fick de sovjetiska myndiheterna att kapitulera. Vid Sovjetiska ubåtsveteranernas årliga sammankomst i Leningrad 1963 kunde så Marinesko äntligen få ta emot sin medalj under högtidliga former med tal, blommor, militärmusik - och damer förstås. Tre veckor senare dog han i cancer.