En björktrast, tror jag, hade byggt sig ett bo i vårt äppelträd. Det var ett evigt pipande tidigt på morgnarna.Då pratar jag om fyratiden. Men det är ju så mysigt med fågelungar. Och så roligt det är att se hur mamman vakar över att man inte går för nära boet.

Dagarna gick. En dag var det bara en unge kvar i boet. Jag tror att han sparkat ut sina syskon för de låg döda nedanför på marken. Det har varit torrt, det har bara kommit 3mm regn under juni så det är väl ont om mat. Det räckte väl bara till den starkaste tänkte jag.

Vi döpte honom till Traste

En morgon när jag tittade ut gick Traste med mamman på den gulbrända gräsmattan. Han gjorde inga som helst tecken på att vilja flyga utan spatserade från buske till buske utan att hörsamma moderns enträgna önskan om att han skulle flyga. Framåt aftonen hade modern mer eller mindre tröttnat på honom och lät honom pipa bäst han ville medan hon själv flög till skogs.Eriks gamla håv kom nu till pass vi fångade in honom och flyttade in honom i förådet där han skulle lära sig flyga, eller åtminstone flaxa så att han kunde ta sig fram något sånär hedersamt för att få kallas fågel. Nästa dag satte jag med håvens hjälp upp honpm i trädet så att han skulle kunna lära sig flyga, men han verkade mest höjdrädd vilket inte är så bra om man är fågel. Han låg mest i skuggan som vi andra eftersom det är trettio grader varmt. Vi gav honom vatten via ett sugrör, pipettmetoden som Erik lärt sig på kemilektionen i skolan

Erik såg den svarta skuggan som måste ha varit duvhöken. Kvar blev bara några fjun, sånt är livet i den stora världen... Det var den korta historien om TRASTE. Må han flyga för evigt i fåglarnas himmel...