"Reunion
tour" är över och nu väntar en otålig väntan på vad som kommer härnäst från
vår hjälte. Jag själv som bara hade möjlighet att höra Bruce i Stockholm har följt
turnen genom alla dessa inspelningar som finns från alla konserter både i Europa och
USA. Efter att ha lyssnat på flera inspelningar från avslutnings-konserterna i Madison
Square Garden kan man inte låta bli att jämföra utomhus-spelningarna här i Sverige med
de fantastiska konserter han avslutade turnen med. Europa-turnen bjöd ju med facit i hand
inte på så många överraskningar utan hade mer en Greatest hits-stämpel på sig. Man
kan ju samtidigt undra hur låtar som Lost in the flood och Mary queen of
Arkansas hade mottagits på ett kyligt och ruggigt Stockholm stadion. Mitt
intryck av stora delar av Stockholms-publiken är att de lika gärna hade sett Tina Turner
eller Elton John. Visserligen stod jag relativt långt bak första kvällen men de lugna
låtarna som The river och Ghost of Tom Joad dränktes av prat och skratt av
överförfriskade konsertbesökare. Det här är ju ingalunda ett svenskt problem, jag
läste en insändare i Backstreets av en åskådare som förfasade sig över att publiken
inte kunde texten till Don't look back. Han menade att om man var ett riktigt
Bruce-fan så kunde man texten till alla hans låtar inklusive de tidigare outgivna. Det
finns nog en falang bland Bruce-fansen som räknar antalet kasetter från konserter som en
måttstock på hur mycket Bruce-fan man är.
För mig började det med Born in the USA , det var den
första skiva med Bruce jag köpte och med den blev jag mer och mer intresserad av att
upptäcka hans tidigare skivor. Jag hade visserligen haft The river och Born to
run inspelade innan men inte fastnat riktigt .Vad som kan tyckas märkligt att just Born
in the USA inte accepteras på samma sätt som t.ex Born to run av riktiga fans
just för att han sålde så mycket av den plattan. Men jag kan inte låta bli att fundera
över vad som hade hänt med hans karriär om han inte hade släppt BITUSA. Hade han
verkligen kunnat spela in Tunnel of love om han inte hade haft den framgången
innan? Det känns nästan som att han ville visa att hans musik inte ska styras av
topplistorna utan att musiken styrs av det skede i livet han befinner sig i just då. Tunnel
of love är enligt mitt tycke den mest personliga plattan och den studioplatta som jag
lyssnar mest på. Just Bruce sätt att spegla olika perioder i hans liv på plattorna gör
nog att oavsett om man har varit med från början, hoppade in vid BITUSA eller upptäckte
honom med Human touch/Lucky town så kan man lyssna på senare eller tidigare
plattor utan att de känns fel i tiden.
Vad kan vi då vänta oss i framtiden? Förutom Ghost of Tom
Joad-plattan så har Bruce varit väldigt sparsam med "elektriska" låtar ,
för det är väl ändå en sån platta vi kan vänta oss, Låtar som Missing, Streets
of Philadelphia, Blood Brothers, Secret Garden och Lift me up tycker jag har visat en
ny, spännande sida av hans skapande som lovar gott. Däremot så tycker jag att de nya
låtarna som spelades live på MSG inte visar vilken riktning en ny platta tar. American
skin (41 shots) är en fantastisk låt medan Code of silince och Further up
on the road är rakare rock. Vem vet dessa låtar kanske inte alls är påtänkta till
ett nytt studioalbum, är det nån artist som har spelat bra låtar live som aldrig har
hamnat på studioplattor så är det just Bruce. Land of hope and dreams kan väl
ändå inte komma på fråga som studio-låt, å andra sidan har ju de som inte har varit
på någon Bruce-konsert på senaste turnen hört låten.
Varför inte först en studio-platta med helt nya låtar, en video
från senaste turnen och efter det en tracks-II, det finns ju faktiskt bra outgivet
material för minst 4 plattor till.
