SKRIV
SJÄLV
Av: Staffan Snitting
Insänt: Den 26 September -99
Maila dina kommentarer till Staffan
Den 18 juni satt jag hos goda vänner på
Norrebro, eller Norrebronx som de som bor där kallar det, i Köpenhamn. Vid denna
tidpunkt hade SVT ännu inte visat BBC:s timmeslånga intervju med Bruce, och eftersom den
hade gått veckan innan på norsk TV hade jag bett mina danska vänner att spela in den
till mig. Sagt och gjort, när de andra gick ut för att roa sig på fredagskvällen, och
jag stannade hemma eftersom jag skulle upp tidigt, satte jag mig och tittade. Alla ni som
sett programmet har säkert lagt de underbara liveklippen på minnet. Dels för att det
ger en insikten att det säkert finns en massa underbara videoinspelningar i TV-arkiven
som inte letat sig ut på bootlegmarknaden än, men framförallt kanske för att dessa
bilder, i sin korthet, fullkomligen sprudlade av energi. Vad ska man säga om "Stand
On It" och "Janey Don’t you Lose Heart" (framförallt förstnämnda),
så som de framfördes där i LA då hösten 85?
Om jag säger som så, att jag skulle se denna man spela
ungefär ett dygn senare, nere i Arnheim i södra Holland, så kanske ni förstår lite av
hur uppspelt jag blev av live-klippen. Jag hade vid detta lag bara sett en enda
Bruce-konsert, i Berlin månaden innan, och nu började tankarna gro. Tänk om… nej.
Eller? Kan han verkligen spela "Stand On It"? Han har väl knappast gjort det
sedan 85? Det tog ett tag att somna den där kvällen, men när väckarklockan göd vid
halv fem på morgonen kunde inte all världens trötta ögon stoppa mig från att klampa
bort till Huvudbangården, där tåg skulle ta mig till Odense, där jag skulle träffa
vänner till min danska trade-kompis Kion, med vilka vi skulle åka bil ner till Arnheim.
Vi hoppar en liten bit i tiden, och befinner oss nu på
Autobahn, som för dagen verkar vara ovanligt mycket under omkonstruering, och där
bilköerna sträcker sig så långt ögat kan nå (och längre därtill). Kion och jag
sitter och diskuterar vad vi hoppas på inför konserten. Jag påpekar att jag hade sett
BBC-dokumentären och att det vore helt otroligt att se "Stand On It". Vilket
ös det hade blivit live! Versionen som var singelbaksida till "Glory Days" (och
senare hamnade på "Tracks") är ingen favorit, men live! Oj Voj, som städaren
Jones hade sagt i JK Tools "Dumskallarnas Sammansvärjning". Kion håller med
men menar att "Janey Don’t You Lose Heart", som ju också visades i
dokumentären, hade varit stråt vassare.
Efter mycket om och men når vi Arnheim och tar oss så
småningom till arenan, Gelderome (med reservation för garanterad felstavning) som är
hemmaarena för fotbollslaget FC Twente. Vi har platser på läktaren, och ser scenen i
profil. Kanske inte en idealplacering (vilket givetvis är de första raderna mitt
framför scenen), men att konserten är inomhus, samt att publiken är helt fenomenal
(detta måste vara en av få fotbollsarenor med tak i Europa) gör att man lätt glömmer
detta. Konserten är givetvis alldeles sagolik, men det absoluta höjdpunkten, den högsta
toppen av alla på de sex konserter jag såg i år, var när Bruce introducerar det
första extranumret genom att peka på någon i publiken och säga, i sin sedvanliga
grammatiskt felaktiga stil, "He don’t want you to lay down on it, he don’t
want you to sit on it, he wants you to stand on it ladies and gentlemen".
Onetwothreefour.
Och jag och Kion tittar på varandra, för att försäkra
oss om att det verkligen sker.
Det kan inte ske. Det är overkligt.
"Grab a girl, go see a rock n roll band".
Det sker.
Och jag tappar totalt fattningen.
"Stand On It" spelades sedan på de övriga
fyra konserter jag såg, men den kom aldrig upp i samma klass som i Arnheim. Sorry, alla
som också såg i Stockholm, Köpenhamn och Oslo, men Arnheim klassade Skandinavien. |
