SKRIV SJÄLV

Av: Lars Axedin
Insänt: Den 16 Oktober -99
Maila dina kommentarer till Lars

Nu vill jag delge er en krönika jag skrev på Hammarbys hemsida inför Springsteens besök i somras. Viktigt att veta att jag hade biljetter även till den andra dagen.

Bajen och Brucan

Jag är supporter, jag är sponsor och jag håller på mitt lag Hammarby och är stolt över det.
Varför blev det så en gång i tiden, hur kan jag låta det intresset ta upp så mycket av min tid och kraft? Det går jag och funderat på i dessa dagar.
Jag har inte hitta den rätta formen över hur jag ska framställa det jag känner och som jag vet finns någonstans djupt inom mig. Men i måndags föll alla bitarna på plats, på Helsingfors båten klockan 23.30.  När jag av en händelse fick se slutet av ett TV programmet med och om Bruce Springsteen, jag hann bara se de sista 15 min, men det räckte.
Pang bara, utan någon som helst förberedelse. Nu hoppades jag bara att jag skulle komma ihåg allt som for igenom huvudet. Jag var ju trots allt lite påstruken, men jag gjorde mina små anteckningar och hoppades kunna formulera dessa dagen efter, så som jag tänkte just då.
Men det gick inte så bra, vad tog alla mina välformulerade tankar vägen, hur ska jag hitta dem igen. Nu gör jag ett nytt försök två dagar efter förra försöket.

När vi växte upp i på 50 talet, fanns det inga tjusiga pedagogiska mål för mig och mina generationskamrater och fanns det de så inte märkte vi av dem. Mammorna var hemma men vi fick alltid vara ute själva och leka med kompisarna, enligt djungelns lag. Visst hade vi roligt, men det fanns också mörka stunder, stunder av rädsla och sorg som vi gömde någonstans inom oss.
Höjdpunkter jag minns är kollotiden och Flatenbussarna på sommaren, polarna och de enstaka Hammarby matcher man bevistade.
Skolan var en pina och på högstadiet blev det för mig och många andra en trevlig avkoppling att skolka. Jag går inte in på några detaljer men ungdomstiden på Morgongården i Skönstaholm, blev lite i rörigaste laget. Då gällde det att hitta andra intressen och i mitt fall råkade det bli Hammarby fotboll, närmare bestämt 1969. Jag hade just kommit ut i arbetslivet och kände mig trots det osynlig, som vaktmästare på resebyrån Trivselresor, den känslan var oerhört smärtsam. Kampen för att göra sig synlig, att vara viktig och betyda något både för både mig själv och omgivningen, blev centralt i allt jag gjorde.
Alla kommer säkert ihåg vissa ögonblick mer än andra. Själv kommer jag ihåg:

 när Hammarby hämtade in ett 3-0 underläge mot Råsunda 1969.
 när Hammarby slog Öster med 6-0 och Kenta gjorde tre mål 1976.
 när Ronnie kastade sig och räddade straffen i kvalet mot Sandåkern 1969.
 när vi förlorade mot Åshammar med 1-0 1968 och Kocken skrev på för Jönköping samma år.
 när Matte Werner gav Hasse Selander en dansk skalle 1975 och samma man gör tre mål på  åtta minuter 1979.
 när vi åkte ur allsvenskan 1988, men aktionen ”Sören Mannberg visade vägen” arbetade för att fylla Söderstadion ändå, i sista hemmamatchen.
 när Hammarby hämtar in 0-1underläge de sista 10 minuterna och vinner med 4-1mot Djurgården 1973.
 när Peter Gerhardsson gör 2-1 målet i första finalen mot Göteborg 1982.
 när Nicklas Jönsson gör 0-6 målet på Karlstad BK på övertid

och mycket mycket mer…….

Dessa ögonblick formar människan tillsammans med övriga intryck, så som Bruce Springsteen konserter, giftemål, när ens barn föds,  bussolyckan i Norge, alla glädjestunder på Barnens Ö åren 1978-1989, eller kanske bara doften av nybakta kanelbullar samtidigt som solen värmer ens kropp.
Minnen som alla har utan någon särskild anledning och samtidigt av en speciell anledning. Vad man än kallar dem är det minnen som lever inom en och de är en viktig del av ens identitet. Det är upplevelser som etsats sig fast en speciell dag som visade vad det innebar att leva, vad det innebär att leva, vad som spelar roll.
Man kan återuppleva en del av livet genom att höra ljud, känna doft, se spelare som med fantasins hjälp spelar ut hela sitt register till publikens stora glädje och samspelet mellan publik och spelare blir så sammanflätat att man hittar sin inre livskraft.
Var Hammarby än spelar så finns det supportrar som följer laget om inte på plats så framför radioapparaten, texteven eller i tankarna:
- Vi är aldrig ensamma.

Spelet kan vara så intensivt och spännande, när sedan målet explodera och hjärnan blixtsnabbt registrerar det blir det omöjligt att sitta still, när spelet flyter vet glädjen ingen gräns. Ett mål är en riklig belöningen på vardagens slit.
Skulle det gå dåligt hörs ilskna utfall över enskilda spelare,  där många försöker hitta dagens syndabock, men det är ingenting annat än missriktad kärlek, där frustationen inte vet var den ska
ta vägen.
Det har varit lite för mycket av den varan i år och i morgon spelar Hammarby – Kalmar samtidigt som
en av mina största musikaliska hjältar spelar på Stadion. Jag har biljett både till Söderstadion och Bruce Springsteen. Från början hade jag bara tänkt att se första halvlek och sedan ilat iväg till Stadion, men nu när det gått så dåligt för Hammarby känner jag att det är min förbannade skyldighet att försöka stödja laget hela matchen. Sedan må de gå ut över gamla musikhjältar.
Jag ska inte tippa något resultat eller komma med desperata utfall om att det vänder, är det något som vänder är det möjligtvis min mage och då på grund av anspänning i matchen. Men som sagt eftersom  både Brucan och Bajen lirar samtidigt så har jag tagit mig friheten att koppla ihop evenemangen på detta sätt:

Growin´ up  - Vi som växte upp till Hammarby:are.
For you  -  Det är vissa spelare jag tänker på, som gladde mig på ett speciellt sätt.
Wild Billýs circus story –  Sången om Billy Ohlssons Bajen år.
Reason to believe – Hade vi alla 1971, 1983 och 1999.
Cover me – Den gängse fotbollstaktiken i världen.
No surrender – Årets måtto.
I´m goin down – Har det känts som alldeles för länge.
Glory days och Better days – Ser vi alla fram emot.
My hometown – Södermalm
Brilliant disguise – Nu räcker det, kasta masken och visa Hammarbys rätta jag.
Local hero – Kliv fram var du än finns.
Leap of faith –  Hoppas jag att spelarna får genom vårt fortsatta stöd.
Don´t look back – Kan det vara ett råd på vägen.
Stand on it – Gärna redan mot Kalmar.
The wish – Det talar jag inte om, men vi hoppas alla att den infrias.
Sad eyes – Hos väldigt många

Det var några låt förslag, har du några andra Bruce låtar som kan kopplas till Bajen, så får du gärna maila till mig   
     
Må bra/LåN