Mikael Rapp

Fältmusikant och allmogespelman

"Fältmusikanten Mikael Rapp från Fanbyn i Sundsjö församling, synes i östra Jämtland ha varit något av vad Lapp-Nils har varit för västra och norra Jämtland." Detta omdöme fälldes av folkmusikupptecknaren Nils Andersson i början av seklet och återfinns i samlingsverket Svenska Låtar. Vem var då denne Mikael Rapp? Medan Lapp-Nils, eller Nils Jonsson som hans rätta namn var, uppmärksammats i form av biografier och minnesrunor, hedrats med krönikespel, minnessten, och blivit den jämtländsk folkmusikens stora nämn, har Mikael Rapp rönt ganska liten uppmärksamhet. Han har sålunda kanske oförtjänt hamnat i skuggan av sin legendariske spelmanskollega. Väldigt lite har under årens lopp skrivits om Rapps person., trots att hans stora och obestridliga inflytande på östjämtska låttraditionerna. 1978 är det jämnt hundra år sedan Mikael Rapp dog, vilket kan utgöra skäl till att nu sammanfatta det lilla vi vet om honom, för att på så sätt sprida litet ljus över hans levnadsöde och spelmansgärning. Mikael Rapp föddes således i Fanbyn, Sundsjö socken, den 22/12 1799. Fadern hette Anders Hoström och var dragon vid Kungliga dragonregementet, nuvarande Jämtlands fältjägarregemente. Modern hette Gunilla Mickelsdotter. De hade tillsammans sex barn. Anders Hoström var krigsveteran. När han år 1817 begärde avsked som vicekorpral, hade han hunnit bevista tre krig. Han blev därefter landbonde på kaptensbostället Stamnäs där familjen bodde fram till början av 1820-talet, då han fick soldatpension och flyttade hem till ett mindre hemman i Fanbyn. Varifrån den unge Mikael Andersson, som var näst äldst av barnen, hämtade sina första lärospån i fiolspelets konst är okänt. Men enligt spelmannen Elias Hedberg, en av de traditionsbärare som Nils Andersson kom i kontakt med under sin resa i Jämtland 1907, så debuterade han som bröllopsspelman redan vid 11 års ålder. Huruvida fadern trakterade fiolen är inte känt, ej heller känner vi namnet på någon spelman i trakten före hans tid.

Fältmusikanten

Säkert föll det sig naturligt, då fadern var militär, att skicka den musikbegåvade pojken till en militärmusiker för utbildning. I varje fall var Mikael redan som 16-åring utbildad hornblåsare, och erhöll som sådan år 1815 anställning vid samma kompani som fadern, Revsunds kompani. Han tilldelades då av kompanichefen, som bruk var, soldatnamnet Rapp. Militärmusiken var under den här tiden uppdelad i signalgivare och så kallade harmonimusiker. Signalgivare hade i huvudsak rent militära funktioner såsom att signalera tapto, revelj, korum, generalmarsch etcetera. Dessutom fanns det en grupp särskilt skickliga militärmusiker som odlade en bred repertoar av arrangerad musik. Det gällde såväl klassisk musik, dansmusik som fältstycken av olika slag. Signalgivaren erhöll sitt uppehälle främst via rotesystemet, medan de som spelade i harmonimusikgruppen till största delen betalades genom en särskild regementskassa, och anlitades av officerarna vid fester, baler etcetera. Under de år Mikael Rapp fick sin utbildning och fram till 1828, var stockholmaren Christian Reijmer musikdirektör, och därmed ansvarig för musikutbildningen vid regementet. Att denne trakterade fiolen kan man förmoda då det i bouppteckningen eter honom bland annat finns upptaget två fioler. Man kan följa Mikael Tapp i mönsterrullorna under hans 24 år som fältmusikant. Uppenbarligen började han som signalgivare/hornblåsare, men kom så småningom att få en viss anknytning till harmonimusiken. Bland annat finns en uppgift om att ha tillsammans med fältmusikanterna Kraft och Edler anlitades under maj månad 1824 för att spela med harmonimusiken, och "erhöll för detta ändamål ersättning ur kassan.". Hur stor ersättningen var framgår tyvärr inte. Om regementsmusikernas situation under de första decennierna av 1800-talet ger en regementsorder av 30/9 1822 en uppfattning: "Herr Regementsbefälhavaren har befallit att Regementsmusicanter hädanefter icke tillåtes spela vid Dans, hvarken vid Allmänna eller Enskilda Baler eller vid någon annan tillfällighet under hvad namn det vara må, med mindre Herr Regementsbefälhavarens bifall härtill för hvarje särskild gång erhålles, såvitt de vilja undgå bestraffning". Huruvida dessa till livegenskap gränsande arbetsvillkor också gällde signalgivarna/rotesoldaterna är osäkert. Om så var fallet skulle det för Mikael Rapp ha inneburit att han, varje gång han anlitades för att spela på bal eller bröllop, var tvungen att ansöka om lov hos regementschefen!

Den största delen av året vistades Rappen hemma, eftersom det var fredstider och regementsmöten bara hölls varje eller vartannat år, några veckor under sommaren. Det ålåg musikerna att öva flitigt i hemmen eller mellan mötena. Oftast samlades musikkåren redan en vecka före mötet för att öva tillsammans. Regementsmötena var av allt att döma tillfällen då allmogemusiken och den så kallade högreståndsmusiken möttes. Bondpojkar som exercerade beväring eller tog värvning vid Frösö läger, där regementsmötena hade sin förläggning, tog intryck och imponerades av den musik de där kunde få höra utföras av skolade regementsmusiker. Militärmusikgrupper började också vid sekelskiftet 1800 att allt intensivare bedriva utåtriktad verksamhet. Man spelade inte bara i konsertsalar och på societetsfester, utan började även framföra sin musik utomhus på ställen där folk från olika samhällsskikt kunde samlas. Det är ett känt faktum att en del av den folkmusik som upptecknats sedan slutet på 1800-talet, och som spelas in i våra dagar, ursprungligen har komponerats och spelats av skolade musiker vid hovkapell och musikkårer. Detta gäller exempelvis kända hälsingelåtar av typ Liv-Antes polska. Ofta var det polonäsen som övergick till att få 16-delspolskans form, när den kom i kontakt med allmogespelmännen. Musikdirektör Reijmer hämtades från hovkapellet i Stockholm, och tänkbart är att han rekvirerade en del violinmusik därifrån, då det till hans arbetsuppgifter hörde att anskaffa notmaterial till musikverksamheten vid regementet. Att en del av de valser som spelades av Rappen utgjordes av över hela landet spridda notvalser, konstaterades av Nils och Olof Andersson i samband med deras uppteckningsarbete i början av seklet.

Allmogespelmannen

Med största säkerhet kom Rappen i kontakt med andra fiolspelmän på Frösö läger. Bland annat fanns där under samma tid en hornblåsare vid namn Petter Liv från Torvalla, som också var allmogespelman. Anders Lindahl har berättat att när han exercerade beväring vid Frösö läger på 1860-talet fick han lära sig en del låtar på fiolen. Ett sentida exempel på detta har vi i Anders Heljeback i Oviken, vilken redan som 13-åring gick på utbildning till hornblåsare på Frösö läger och senare blev en framstående allmogespelman. Enligt Anders i Logårn, som han ibland kallas, anlitades ofta spelmän från andra landskap. I samlingsverket Svenska Låtar finner man en uppgift om att en spelman som kallades för Hurra-Janne från Torp o Medelpad brukade spela för beväringarna på Frösö läger. Under årens lopp blir Mikael Rapp alltmer anlitad och ryktbar som spelman. Han "spelade gärna för ungdomen men framförallt på bröllop" (Elias Hedberg). Spelkamrat vid bröllopen var ofta en yngre spelman från Tavnäs, Markus Ivarsson. I Medelpads-delen av Svenska Låtar finns en uppgift om att spelmannen Anders Lång spelade tillsammans med Mikael Rapp vid ett bröllop i Bräcke. Även en spelman från Stugun, häradsdomaren Nils-Olov Sahlin, var spelkamrat till Rapp och Markus Ivarsson vid flera bröllop. Den 2/2 1834 gifter Rapp sig med Anna Märta Ersdotter, piga från Tavnäs, som drygt 3 månader senare dör i barnsäng. Barnet, en dotter, överlever och får moderns namn Anna Märta. Mikael Rapp är nu änkling och bor tillsammans med dottern på faderns gård i Fanbyn. År 1836 gifter han om sig med Rakel Bengtsdotter från Marsätt, dotter till en spelkamrat, bonden Bengt Eriksson. Samma år föder hon en dotter. Tillsammans med Rakel Bengtsdotter kom Rapp att få fem barn, fyra döttrar och en son. År 1839 dör Mikael Rapps fader, vilket föranleder sonen att efter 24 år som fältmusikant, begära "utbyte för hemmansbruk". Rapp står därefter i husförhörsböckerna som torpare eller före detta hornblåsare. En Elias Hedberg skall han även ha varit snickare till yrket. Detta att Rappen var snickarkunnig kastar måhända ljus över en hörsägen som Anton Larsson, spelman från Fanbyn, delgav mig vid ett besök. Anton Larsson, som har låtar efter Rapp på sin repertoar, omtalade att hans farmor mindes Mikael Rapp från sin ungdom. Bland annat berättade farmodern att det ibland kom folk till honom med dåliga eller trasiga fioler. Rapp tog då fiolen med sig och gick in i ett uthus. När han sedan kom ut var fiolen hel och välljudande igen. Vad han gjorde i uthuset visste man inte enligt farmodern, som också berättade att "när han var i speltagen riktigt så satt han och flinade". Vidare berättade farmodern för Anton Larsson om en spelman som ibland kom och hälsade på hos Rappen, och som kallades för "Harpguppen". När dessa spelade tillsammans "då var det musik". Det bör alltså ha varit en nyckelharpsspelman som åsyftas. Nyckelharpan som folkmusikinstrument är praktiskt taget okänd i den jämtska spelmanstraditionen, men väldigt utbredd i Uppland, vilket gör att man kanske kan anta att det var en upplandsspelman som Rapp fick besök av. Såsom allmogespelman blev Rapp som sagt ryktbar redan under sin livstid och kom utan tvekan att få ett dominerande inflytande på östjämtsk låttradition. Till skillnad från Lapp-Nils så är hans namn och spelkonst såvitt man vet inte särskilt förknippat med övernaturliga makter och trolldom. Däremot förekommer h an i en sägentyp som finns i flera varianter tillsammans med Lapp-Nils och dennes hustru. En lyder sålunda: "Lapp-Nils var en gång på marknaden i Östersund och träffade där samman med en spelman vid namn Rapp. Man anordnade en tävlan mellan dem och när de spelat till slut, ansågo de som hört på att Rapp var den som avgått med segern. ‘Jag får väl ge mig så’ sade Lapp-Nils och fann sig i domslutet. Men gumman hans gick fram till konkurrenten och tog honom i handen för att tacka honom. Efter den dagen var hans hand obrukbar för spel, och han fick lägga bort fiolen." Om Mikael Rapps skicklighet på fiolen har samtida spelmän vittnat. Storspelmannen Erik Magnus Öhrn i Stugun, vilken Lapp-Nils ibland besökte och som även spelade tillsammans med denne på bröllop, säger efter att ha prisat Lapp-Nils spel, att: "inte går det och likn´en Lapp-Nils spel med Liven och Rappen, för dom kunde noter å va go te å späla va som helst". Per Karlsson i Berg, som lärde låtar av Lapp-Nils: "Det fanns många här som voro värre att spela än Lapp-Nils, Klas Holmberg i Hackås, till exempel, vilkens far var storspelman, och Rappen som var värst av dem alla". Om Mikael Rapps spelsätt vet vi inte mycket. Olof Andersson skriver i Svenska Låtar om Anders Lindahl, att dennes spelsätt var fullständigt likt Rappens. Varifrån han får detta är okänt. I Olof Anderssons anteckningsbok står bara detta kategoriska konstaterande utan referenser eller förklaringar. Lindahls spel utmärktes enligt Olof Andersson av att: "han medelst en kraftig tryckning av stråken, accentuerar de olika taktdelarna i en låt på ett sätt som gör hans spel ytterst taktfast och markerat". Det kan tänkas att Rappen, som var väl förtrogen med trumslagar- och marschmusik, kan ha påverkats av detta i sitt fiolspel och sålunda spelat särskilt taktfast och kraftfullt. En del av hans låtar inbjuder för övrigt till ett sådant spelsätt. Enligt en något märklig uppgift i Olof Anderssons anteckningsbok, troligen meddelad av Lindahl, "använde Rapp ej pekfingret, utom då han var uppe i lägena. Använde alltså andra fingret till f på kvinten, h och b på alten och så vidare". Att han med en sådan teknik kan ha uppnått det mästerskap på fiolen som han otvivelaktigt måste ha besuttit, verkar minst sagt häpnadsväckande. Det är ju möjligt att han på äldre dar kan ha ådragit sig någon skada i pekfingret, som tvingade honom att lägga om sin teknik. Han vore ju i så fall inte den ende som har lyckats att utveckla en egen spelteknik. Lapp-Nils till exempel ska ju ha spelat som han gjorde med vänstra handens lillfinger obrukbart. Mikael Rapp blev sin hembygd trogen och vistades endast kortare perioder utom sockengränsen. Det var då i egenskap av fältmusikant vid mötena eller när han ibland anlitade spå bröllop utanför sin hemsocken. En kortare period arbetade han som dräng i Fors socken, men han bosatte sig aldrig stadigvarande någon annanstans. Han verkar ha levat ett nyktert och oklanderligt liv, och uppenbarligen åtnjöt han aktning och förtroende i sin hembygd. På äldre dar anlitades han också som nämndeman i Fanbyn. "Han hade ett jämnt och glatt lynne" (Elias Hedberg). Att han var verksam som spelman långt upp i åren tycks vara sannolikt. Hedberg och Lindahl uppger: "Det sista bröllopet han spelade på var år 1877". Lindahl och Hedberg var födda 1846 respektive 1854. De hade ofta tillfälle att höra Rappen spela. Rapp var alltså 47, respektive 55 år när dessa båda föddes. Den 11 juli 1878 avled Mikael Rapp till följd av ålderdomssvaghet. Boets behållning uppgick till 431 Rdr och 75 öre, vilket med dåtida penningvärde mätt inte tyder på någon större fattigdom. Enligt bouppteckningen fanns varken fiol eller noter i hans kvarlåtenskap. Inte heller har det varit möjligt att spåra dessa. En del av ett mässingshorn som ska ha tillhört Mikael Rapp, befinner sig nu i sonsonsonens, landstingsman Gunnar Rapps, ägo. Det används numera som ljusstake.

Låtarna

I Svenska Låtar finns sammanlagt 22 polskor, 15 valser och två brudmarscher eller brudlåtar, som uppges ha spelats av Mikael Rapp. Därutöver finns en hel del upptecknat på annat håll, förutom de som finns i levande tradition. I den följande kommer jag, utan att gå in i någon djupare analys av låtarna, att framföra en del synpunkter på Mikael Rapps låtrepertoar såsom vi känner den utifrån ovanstående. Vad beträffar polskorna är de flesta av 16-delstyp. Den polska-typen är ju den som är vanligast i det östjämtska traditionsområdet. Östra Jämtland har de senaste 100-150 åren haft de livligaste förbindelserna österut med landskapen Ångermanland, Medelpad och Hälsingland. Detta till stor del beroende på att skogsbruket under 1800-talet tog en väldig fart just i dessa landskap, vilket ledde till att många av de socknar i Östjämtland, som tidigare varit relativt isolerade, öppnades för omvärlden. Det finns en teori som att längre tillbaka, liksom fortfarande är fallet i västra och norra Jämtland, 8-delspolskan ska ha varit den vanligaste polskatypen också i Östjämtland. Fortfarande finns det hos de äldre spelmännen i Östjämtland, exempelvis i Elias Hedbergs repertoar, en hel del sådana polskor, vilket skulle kunna tas som ett stöd för den teorin. Huruvida Mikael Rapps 16-delspolskor skiljer sig från de öster- och söderut angränsande landskapens är vanskligt att avgöra. Landskapsgränserna var och är inte desamma som kulturgränserna, och vi vet att kontakterna mellan spelmän över landskapsgränserna på den tiden var både livliga och ömsesidiga. Spelmannen Öhrn från Stugun anlitades på bröllop i Medelpad, liksom Spel-Gulle och Spel-Jöns från Medelpad for på bröllopsspelningar i Östjämtland. Likaväl som Lapp-Nils har lämnat sina spår i Medelpad, har spelmän från Medelpad och Hälsingland spridit låtar i Jämtland. I en minnesanteckning över Anders Lindahl i hovdsjösläktens släktkrönikor skriver signaturen A-n P-n att: "Rapp skulle har lärt sig 16-delspolskor av Spel-Gulle och att det var på så sätt 16-delspolskan infördes till Jämtland". Så enkelt lär det dock inte vara. Det fanns nog i Östjämtland spelmän både före och samtidigt med Mikael Rapp, vilka spelade 16-delspolskor. Vad gäller Rappens repertoar i allmänhet kan man väl tänka sig att han, förutom att han tog upp och präglade den musik som fanns före honom och som han lärde sog av andra spelmän, även gjorde låtar själv. Möjligen företer en mindre grupp av polskorna vissa karakteristika som antyder en inbördes släktskap. En påfallande stor del av låtarna utförs av valser. Olov Andersson påpekar att flera av dessa är över hela Sverige förekommande notvalser. Dock finns det bland Rappvalserna också sådan, som ger intryck av att vara äkta "allmogeslöjd". Flera av valserna kallas ibland för springvalser och spelas i ett snabbare tempo med dragning åt mazurkan. Dansens steg påminner också om mazurkastegen. I en artikel i Birkaförbundetrs årsskrift Snöfrid 1972, som behandlar jämtländsk folkmusik, återger Olle Sefastsson en uppfattning som gör gällande att Mikael Rapp skulle ha gjort valsen och polskan populär i Östjämtland. Innan dessa dansades bara schottis i dessa trakter. Den historiebeskrivningen förefaller orimlig. Dels är valsen och framför allt polskan som danstyp i Sverige av betydligt äldre datum än schottisen. Åtminstone till västra Jämtland lär schottisen ha kommit västerifrån, från Norge. Det finns en uppgift som anger att den första schottisen som spelade i Kaxås daterats till omkring 1864-69. Även om det skulle vara som artikelförfattaren hävdar, är det underligt att så ytterligt få schottisar år bevarade i den östjämtska traditionen. Att Mikael Rapp var en av de första som spelade valser är mera tänkbart, då ju valsen mera allmänt började dansas bland allmogen en bra bit in på 1800-talet. Med tanke på att Mikael Rapp var så flitigt anlitad som bröllopsspelman , så är antalet brudmarscher som finns upptecknade i Svenska Låtar relativt litet. Enligt E.M. Näslund så ingick även den brudmarsch som går under benämningen Revsunds brudmarsch i Rappens repertoar. Nils Andersson upptecknade i början av seklet den brudmarsch som kallas Jämtlands brudmarsch efter Lapp-Nilseleven Per Danielsson i Åre. En variant av brudmarschen hade han tidigare upptecknat hos en spelman i Stugun, som menade att brudmarschen var en "äkta Rapplåt" och att denne kanske också hade gjort den själv. Detta är en uppgift som man naturligtvis bör ta med en nypa salt, men som ändå kanske kan vara värd att titta litet närmare på. Meloditemat är tämligen vanligt. Nr 12 i Bellmans "Fredmans sånger", Venus Minerva, har ungefär samma tema som Jämtlands brudmarsch, även om den senare är mera utbyggd. Man kan ställa sig frågan: kan Mikael Rapp i början av 1800-talet ha hört den sången och sedan tagit upp den och spelat den som brudmarsch? Tanken kanske inte är så orimlig. Under åren 1814-20 tjänstgjorde teol.kand. J. Dillner som regementspräst vid nuvarande Jämtlands fältjägarregemente. Dillner, som kanske är mest känd för att ha utvecklat ett äldre instrument, monokorden, till psalmodikonet, var dessutom en duktig och hängiven Bellmansångare. Kan man tänka sig att Rappen, som under samma tid var hornblåsare vid regementet, kom i kontakt med, eller vid någon sammankomst kom i tillfälle att höra Dillner utöva sina sångartalanger? Ja, varför inte. Dillner synes ha tillhört kretsen kring musikdirektör Reijmer och harmonimusikerna. Emellertid skall man ha klart för sig att melodin har varit tämligen spridd, och att Bellman ofta använde sig av gamla folkmelodier till sina epistlar och sånger. En nutida variant har vi dessutom i "Ja, må han leva".

Traditionsbärarna

"Mikael Rapp i Fanbyn var då den ende fiolist av betydenhet, som fanns i vår bygd, och vi lärde hans låtar av att höra honom spela dem, men han håll aldrig någon speciell undervisning i fiolspel, utan vi lärde så gott vi kunde få egna uppfattningar." Så skriver Anders Lindahl, en av traditionsbärarna, i ett brev till Olof Andersson. Anders Lindahl, född 1846 i Löfsta, Sundsjö socken, var under sin livstid en mångsysslare. Särskilt kom han att utmärka sig som hantverkare. Som snickare tillverkade han bland annat vävstolar, spinnrockar, möbler, sparkstöttingar med mera. Dock är han kanske mest känd som fiolbyggare, med en sammanlagd produktion av 207 fioler, däri inräknat 5 violonceller. Dessutom reparerade han tusentals fioler. Han erhöll utmärkelser och deltog i många utställningar. 21 år gammal gjorde han sin första fiol och började spela. Genom att lyssna till Mikael Rapp vid olika tillfällen, lärde han sig dennes låtar. Påpekas bör att Rappen då var närmare 70 år gammal. Säkert hade Lindahl tidigare vid flera tillfällen hört låtarna spelas. Men han lärde sig även av andra spelmän. I angränsande socknar fanns yngre spelmän som Erik Olofsson i Nyhem, som var en av de främsta, Jöns Jonsson och Olof Bergstedt i Brunflo, Kjell Hof från Holmsjö, Markus Ivarsson i Tavnäs med flera. Anders Lindahl dog 1938, 92 år gammal. Sammanlagt finns 46 låtar upptecknade efter honom i Svenska Låtar. Av dessa uppges 21 ha spelats av Mikael Rapp. Elias Hedberg var född den 27/4 1§854 i Sundsjö. Han började tidigt att spela. Till en början använde han sig av en egenhändigt tillverkad fiol. Han hade ej någon direkt läromästare i fiolspelet, men lärde sig en betydande mängd låtar genom att lyssna till Rapps spel. Hedberg var målare till yrket, men blev i och med giftermål kvarnägare i Andviken. Hedberg tycks ha varit en fascinerande personlighet. Lindahl skriver om honom i ett brev till Olof Andersson: "Elias Hedberg var en kvick och livad figur, full av humor och satir. Hade varit mest passande som upptågsmakare på teatern eller cirkus, ty han hade förmåga att tillskapa roligheter av nästan hvad som helst. På bröllop och lekstugor var det han som fick folk att skratta." Han avled 1916 vid 62 års ålder. Sammanlagt finns 41 låtar upptecknade efter honom i Svensk Låtar. Därav anges 4 stycken vara efter Rapp. Några direkta elever till Lindahl eller Hedberg känner jag inte till. Bror Stridberg i Fåker lärde sig som 16-åring några låtar av Lindahl. En spelman från Fanbyn, Alfred Gustin, hade också låtar efter Lindahl. Bröderna Anton och Gunnar Larsson i Fanbyn spelade ofta tillsammans med Alfred Gustin och har Rapp-låtar på sina repertoarer. År 1830 befann sig Mikael Rapp enligt mantalslängden i Fors socken. Han arbetade där som dräng åt dåvarande chefen för Revsunds kompani, kapten Stjernberg. I Fors och trakterna däromkring fanns det gott om spelmän, band annat en spelman från Långsele som hette Lars Brännlund, Ragunda. Denne hade låtarna efter fadern Karl och farfadern Lars Brännlund. Det intressanta med detta är att några av dessa uppges vara polskor efter Rappen. Tanken ligger nära till hands att Lars Brännlund som var generationskamrat med Mikael Rapp, lärde sig polskorna av denne. Nu spelas de av bland annat sonsonsönerna Kjell och Karl-Johan Brännlund. Som nämnt tidigare, så fann i Stugun på 1800-talet, en på sin tid berömd spelman som hette Erik Magnus Öhrn. Dennes dotterson E.M. Näslund, som var 11 år när morfadern dog, lärde sig en del av Öhrns låtar, främst genom sin mor som trallade dem för honom. Näslund var dessutom notkunnig och kom under sin livstid att teckna upp en betydande mängd musik från Stugutrakten. Däribland finns flera låtar som skall ha spelats av Mikael Rapp. E.M. Näslund berättade att han som liten pojke hade sett en stor notbok med låtar efter "Liven och Rappen" hos sin morfader. Denna notbok skall ha fˆrekommit i samband med Öhrns död. Av Näslund lärde sig den nu avlidne storspelmannen Fridolf Andersson en stor del av sin repertoar, som nu för vidare av bland annat Folke Starkman. Andra östjämtska spelmän med Rappens låtar på sin repertoar är: Carl Lignell i Häggenås, Karl Eriksson i Husås, Harald Danielsson i Nyhem, Rut Johansson i Ragunda, Ture Normalm i Gällö samt syskonen Sigrid Edler och Per Henriksson, den förra boende i Bergvik, den senare utflyttad till Boden. Mikael Rapps musikarv förs nu vidare av yngre spelmän.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Otryckta källor

Musikhistoriska museet. Brev och anteckningsböcker ur Nils och Olof Andersson samling. Stockholm.

Landsarkivet, Östersund: Kyrkoarkiv, husförhörsböcker, sockenstämmoprotokoll med mera rörande Sundsjö.

Landskontorets arkiv, Östersund: Mönsterrullor.

Häradsskrivararkivet, Östersund: Mantalslängder.

Litteratur

Andersson, Nils och Olof: Svenska Låtar.

Jämtland-Härjedalen. Birkaförbundets årsskrift Snöfrid 1972.

Fältjägaren. Olika årgångar av tidskriften.

Å. Holmkvist: Från signalgivare till regementsmusiker.

Hovdsjösläktens släktkrönika 1-2 1958.

Jan Ling: Svensk folkmusik.

Ville Roempke: Målar Gustafs älsklingslåt.

Jämten. Olika årgångar.

Muntliga upplysningar

Muntliga upplysningar har erhållits av Major Lennart Westerberg, landstingsman Gunnar Rapp, Anders Heljeback, Carl Lignell med flera spelmän.

Ur Jämten 1979, Richard Näslin: Mikael Rapp - Fältmusikant och allmogespelman