Läs mer!                                                                      Tillbaka Hem

Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula

Kyrkdjävulen, är en ungdomsroman om kampen mellan det onda och goda och vikten av att känna sina rötter. Det är en spännande skräckbok med avstamp i Pajala kyrka där en mumifierad djävul visas upp för en skolklass. Som dramatiker har Mikael Niemi ofta skrivit om männen i Tornedalen, männen som uthärdar vad som helst för att bevisa sin manlighet.

Mikael Niemis hemsida.

Mikael Niemi har publicerat följande:
Näsblod under högmässan 1988, lyrik
Mitt i skallen! 1988, rapportbok om gymnasiet
Änglar med mausergevär 1989, lyrik
Med rötter häruppe 1989, rapportbok om Tornedalen
Kyrkdjävulen 1994, ungdomsroman
Blodsugarna 1997, ungdomsroman

Utkommer hösten 2000:
Populärmusik från Vittula

Manliga strippor är inte det enda man riskerar att stöta på i Pajala. Nej, där finns också deras anmoder och anfader, trollgubben Ryssi-Jussi, som en gång tog en kvinnas skepnad för att kunna bedåra vakterna och fly från det sibiriska fångläger där han som tornedalsk kommunist hade hamnat. Där finns döda farmödrar som går igen som män och måste kastreras med kniv innan de kan komma till ro. Och som om allt detta inte skulle räcka finns den grå verklighetens hot och faror: förfärliga översittartyper på Pajala Centralskola, Lars Levi Laestadius tunga skugga över nejden, den järnhårda KNAPSU-lagen om vad som är manligt och inte manligt (hur de manliga stripporna nu passar in i den) och som obönhörligen dömer ut den alltför känslige eller intellektuelle.
I den världen, berättar Mikael Niemi, invigs han vid fjorton års ålder genom att hans far tar honom med i bastun och delger honom två fakta: vilka flickor i bygden som är sprungna ur hans farfars vildhavre, och som alltså är potentiella incestfall, och med vilka släkter det finns traditionella fejder med bakgrund i ägotvister och faderskapsmål. "Det var starkt, det var vackert, det skrämde mig. Jag hade varit ett barn, och nu lärde mig farsan att se. Rötter, kultur, fan vet vad det kunde kallas, men det var mitt."

Om allt detta och en hel del annat därtill berättar bygdens son, poeten Mikael Niemi, i en romandebut som bevisar en enda sak: hur en född berättarbegåvning kan komma undan med det mesta. Precis som vårsäsongens gigant, Claes Carlsson i "Lång fin blond", demonstrerar Niemi hur man med humor, närvaro och blixtrande berättarförmåga kompenserar de mest flagranta brister i komposition och karaktärsutveckling.

De öppet självbiografiska minnena från Niemis uppväxt ramas sålunda in av en föga övertygande ramberättelse, en sorts motsvarighet till filmens tillbakablickande berättarröst. En av de mest minnesvärda figurerna, den undergångsdömde kompisen Niila, blir därigenom lite abrupt förminskad: hans senare öde förbereds och antyds, men utförs aldrig. Övergångarna från realism till vad som för ett decennium sedan kallades magisk realism känns ofta en aning onödiga, särskilt i början av boken. Men allt detta framstår extra tydligt därför att resten av boken är så bra. Varför klistra på onödig magi när denna typ av realism är magisk i sig?

Berättelsen om hur Matti och Niila står på landsvägsbron över Torneälven och hör isen börja lossna och skriker "Rock'n roll music!" till varandra över ljudet. Hur den skånske musikläraren Greger, som saknar alla fingrar utom tummen på vänster hand, cyklar i kapp med skolbussen mellan Pajala och Kaunisvaara. Det stora fyllekalaset med jaktlaget när farfar fyller sjuttio eller luftgevärskrigen i skogarna vid Torne älv. Särskilt en skildring av hur berättaren, i brist på bättre evenemang, tar med en flicka han raggat upp på Röd Ungdom i Kaunisvaara på hockeylagets måndagsträning och på husmodersgymnastik i gympasalen är ett fullkomligt mästerstycke som vibrerar av liv, humor och skärande smärta.

Det sjunger som en islossning om Mikael Niemi. Han har ett ämne som besjälar hans språk och ett språk som behärskar hans ämne. Rötter, kultur, fan vet vad det kan kallas, men det är hans. Jag har svårt att finna ord för hur roligt det är att läsa honom, och vid närmare eftertanke är det lika bra att låta bli. Det framgår ju tydligt av hans bok hur Pajalabon ser på sydlänningar och deras inställsamma svada. Säkrast alltså att hålla inne med alla superlativer och utdela det betyg en tornedaling förstår: Nå, inte var det så dåligt.
Jesper Högström
------------------------

Drastisk humor med sälta

Säg mig vad du skrattar åt och jag ska säga varifrån du är. Inte ens i Norrbotten är humorn sig lik.
-Det är med humorn som med folkmusiken, säger komikern Ronny Eriksson. I Pite älvdal går den i dur och i Tornedalen mer i moll.
Många har känt sig kallade att försöka definiera vad humor egentligen är. När själva ordet skapades trodde läkarvetenskapen på starka samband mellan människans temperament och kroppsvätskor. Humor betyder helt enkelt "vätska" på latin.
- Många har försökt förklara vad humor är, men jag har inte blivit ett dugg klokare, säger Thord Carlsson, pitebo och känd från bland annat Mosebacke Monarki.
- Men träffar man människor som inte har humor märks det. Dem är det synd om.
I Nationalencyklopedin görs ett allvarligt försök att förklara humor som karaktärsegenskap. Humor är "sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter". Ståuppkomikern Ronny Eriksson är inne på samma spår när han ska försöka definiera den norrbottniska humorn.
- Det är lite mer sälta i humorn häruppe. Det är levnadsbetingelserna som gör det. På samma sätt som judisk humor är svart, har ett rätt tufft leverne häruppe påverkat humorn så den har blivit drastisk och lite svart. Liknande humor finns i Värmland som haft liknande levnadsbetingelser.
Att Ronny Eriksson som rikskänd pessimistkonsult inte precis representerar den dur-stämda humor som ska känneteckna Piteå, förklaras med att han härstammar från Harads. Icke desto mindre har han tillsammans med kollegan Lasse Eriksson medverkat till att nagla fast Piteå på den nutida humorkartan. I Piteå finns också en djupt förankrad tradition av att ständigt, i tid och otid, berätta historier.
- Så fort två pitebor träffas dras minst en historia, det ingår i beteendet, säger Thord Carlsson. Om man berättar en historia undviker man personliga saker och om nån skrattar åt historierna får man dessutom rykte om sig att vara rolig.
Thord Carlsson har även studerat pitemålet noga under många år och hävdar att den särskilda pitehumorn kan ha fötts ur dialekten.
- Pitemålet har en kortstavighet, en snabbhet och livlighet i rytmen, som lämpar sig för kort och koncist berättande med poänger.
Eftersom han jämför med det släpigare lulemålet kanske det är på sin plats att i den geografiska jämlikhetens namn nämna att Martin Ljung växte upp i Luleå. Även släpigheten kan utvecklas till stor komik.
Tornedalshumorn är av något annorlunda art.
- Jag tycker att den är råare, mer kroppslig, säger författaren Mikael Niemi, som med sin pjäs Kuppari har gett sig på att skriva tornedalsk komedi.
- Det jag kallar ungkarlshumorn är en grov, självironisk humor. Ofta handlar det om att man har haft förutsättningar att vinna till exempel en kvinna eller pengar, men att allt går åt helsicke. Man skämtar om sitt eget liv och driver med sig själv. Kvinnor kan också vara råa i sin humor, jag tror det är ett sätt för kvinnorna att klara sig, att ge igen.
Mikael Niemi betonar att alla inte skulle hålla med honom, att det finns andra, mildare stråk i den tornedalska humorn, men att den råa humorn är den han har växt upp med.
- Humorn är rå för att livet har varit rått, säger han.
- Jag tror faktiskt att ett gott skratt förlänger livet. Tornedalen har haft det fruktansvärt fattigt, men kan man skratta sitter man inte fast i depression och kris. Humor är en överlevnadsstrategi, det är därför mänskligheten har fått humorn. Den gör det lättare att leva.
För att återvända till Nationalencyklopedin:
"Humor fungerar därmed som 'det mödosamma kulturvarats kombinerade spegel och nödutgång'. Dess känsla av välbefinnande (markerat av yttre skratt eller inre leende) bottnar i en känsla av överlägsenhet hos humorkonsumenten, som (plötsligt) inser att hon behärskar situationen".
Eller, för att tala klarspråk: ett hårt liv kräver sina rejäla gapskratt.
Text: Tove Alsterdal, tove@myggmedia.se


-----------

Men jag då...? En konferens om läsning och identifikation
- Dokumentation från den 18/10 1999

Mikael Niemi
Författaren Mikael Niemi, som kom från ett snöigt Pajala, inledde med att säga att det satsas väldigt lite på oss bokälskare - trots allt. Det börjar redan i barndomen - vi bråkar inte, vi sitter och läser. Vi blir närsynta och lågavlönade och får aldrig åka på konferenser.
I Pajala ansågs läsande kärringaktigt när han växte upp. Men Mikael kom från en läsande familj och närde författardrömmar redan i tonåren. Efter flera misslyckade försök att härma idoler som Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf, hittade han sin egen stil i 25-årsåldern. Debuten "Näsblod under högmässan" var rå och kantig.
Det speciella med Tornedalen är att det är en muntlig bygd. Tornedalsfinskan har aldrig varit ett skriftspråk och har inte accepterats i skolan. Människor i Tornedalen bär på en språklig kluvenhet som har gjort dem tysta, menar Mikael Niemi. På 1980-talet kom en av de första böckerna skriven på tornedalsfinska, en ungdomsbok av Bengt Pohjanen.
Redan på 1600-talet kom dock en viktig text på tornedalsfinska till - Keksis kväde. Den handlar om en islossning på Torne älv 1677. Kvädet levde kvar som muntlig tradition i hundra år innan det skrevs ner av en finsk språkforskare som mötte Keksis sonsonson.
- Min ingång till litteraturen är muntlig, och det tror jag är ovanligt i min generation. Det blir en annan litteratur om man lär sig skriva genom att läsa. Mina generationskamrater visar citattecken i luften till och med när de talar.
I Tornedalen fanns det skrivkarlar ända in på 1950-talet som hjälpte folk att skriva inlagor till myndigheter. Læstadianismen är levande i bygden, och det är en hård och sträng religion som predikas. Inom læstadianismen måste bibeln tolkas muntligt av en predikant för att göra ordet levande.
Mikael Niemi har skrivit två ungdomsböcker - skräckböcker.
- När jag var liten fanns det en kanal på TV och ingen video. Vi berättade spökhistorier, det var ett sätt att härda ungarna...
Han har vissa teman som han använder i sina böcker:
* finska - tar alltid med några uttryck
* naturen - och då menar han inte det som Stockholmarna kallar natur ("är man ute eller är man inne när man står på tunnelbaneperrongen?")
* djur - vi har tappat bort vårt förhållande till djur
* kroppen - att ta sig ut, gå i skogen
* teater - teaterintresset är stort i Tornedalen
* muntlig berättartradition.
Till sist berättade Mikael en skröna om hur han träffade sin fru, som nog måste berättas muntligt för att inte förlora sin magi.
Lotta Brilioth Biörnstad/Kulturrådet
-----------
Aftonbladet 4 september 2000

Niemi gör mig lycklig!

Mikael Niemi POPULÄRMUSIK FRÅN VITTULA Norstedts 
FÖRST EN förklaring: Vittula är en förkortning av Vittulajänkkä, som betyder Fittmyren, den folkliga benämningen på ett barnrikt kvarter i Pajala där den här romanen utspelar sig. Om man så vill en poetisk hyllning till den kvinnliga fruktsamheten.
Tiden är 60- och tidigt 70-tal. Vi får följa huvudpersonen Matti, hans polare Niila och andra från barnsben till rockspelande och tonårssupande. Det här är ju tiden när mycket förändras, omvärlden tränger in, Beatles kommer, strukturomvandlingen rensar befolkningsleden.

DETTA OM konturerna, och därmed är just ingenting sagt. Helt enkelt eftersom det ger bilden av en ordinär uppväxtroman, och det är det inte alls. Minst av allt just detta.
Mikael Niemi gav i slutet av 80-talet ut två diktsamlingar som hette Näsblod under högmässan och Änglar med mausergevär. Jag nämner titlarna för de ger en antydan om Niemis egenart: den drastiska humorn, där tillsynes oförenliga storheter går i clinch.
I Populärmusik... finns hela den vanliga rekvisitan av vad man kan kalla manlig Norrlands-humor: supandet och bastubadandet och våldsamheten och den ordrika tystnaden mot en fond av laestadianism och gammalkommunism.
Det är de dräpande paradoxerna hos en Ronny Eriksson och schablonerna i Kjell Sundvalls Jägarna - men upphöjt till en fantasirik, oupphörligen skrattframkallande prosa.

NÅGON HAR sagt att humorn göds av ett behov av självförsvar. Och nog behöver personerna i Niemis roman denna kraft till självförsvar, levande mitt i skarven mellan två språk, i ett Sverige som inte bryr sig om att deras landsända finns.
Det intressanta är att Niemi förvaltar detta tema på samma sätt som en annan folklig berättare, Kjell Johansson: med hull och hår rakt in i den karnevaliska traditionen. Maken till råttjakt, tävlingssupande och sjuttioårskalas får man leta efter i den svenska litteraturen.

NIEMIS SPRÅK är värt ett eget kapitel: raka spåret från den konkreta detaljen till det fantasifulla ordsökandet.
Det är i dessa drastiska motsatser, som kan få det mesta att slå på arslet, som den genomlysande humorn infinner sig. Han kan också ge sig hän i en prosapoetisk karusell, där associationerna stockar sig i hjärnan - varpå man kommer ut på andra sidan, glad och lycklig att ha hört ett nytt och eget idiom.
Gunder Andersson
kultur@aftonbladet.se
--------

                                                                                        Tillbaka hem           Nästa sida >
Författaren Mikael Niemi 

"Jag har en finsk själ i ett svenskt språk" 
- I praktiken innebär stipendiet att jag får prickig korv på smörgåsen, säger tornedalsförfattaren Mikael Niemi i Pajala som i november 1998 förärades med Norrbottens akademins stipendium om 25.000 kronor.  - Man kan på sikt även se det som en inkomstutjämning i ett verkligt låglöneyrke, tillägger den på heltid författande Mikael Niemi i nästa stund.
Ensamyrke
- Ja-a. Nog är författarens yrke ett otroligt konstigt yrke. Det finns ingen mall att jobba efter och det finns inga sätt att mäta resultatet på. Författandet är ett ensamyrke och det passar mig eftersom jag ofta har ett behov att vara ensam. Till nittio procent består jobbet i att sitta ensam hemma i kammaren, säger Mikael Niemi som typiskt nog sysslade med ensamsporter som skidåkning och maraton när han motionerade som flitigast.
Under seklets sista år, 1999, passar Mikael Niemi på att fylla fyrtio år. Det är möjligt att det är åldern som fått honom att minska på motionen men skrivandet verkar han bara trappa upp. Det tyder de flera olika stipendier han begåvats med under senare år. Men ensamvargens roll är inte alltid helt lätt att bära.
Vänta ut texten
- Det svåraste är att veta om en text är bra eller inte. Då måste jag helt lita på mitt eget omdöme. Ibland tycker man att det är en helt genialisk text medan det senare kan visa sig att den inte är fullt så bra. Då gäller det att ha tålamod - kvalitén kommer om man ids vänta ut texten. Ett exempel på detta är den vuxenroman som Mikael Niemi för tillfället arbetar på. Han uppskattar sig ha kommit halvvägs med romanbygget - trots att han skrivit på den i fyra år!
Vägvisare
Flera nya böcker har utkommit under senare år med debuterande tornedalsförfattare, kanske delvis tack vare Mikael som vägvisare och inspiratör.
- Ibland får vi gå lite före och visa på vägen. Författaren får lov att vara lite av en vägvisare, shaman, en mystiker och psykolog. Det är inte alltid man orkar ställa upp på kraven som ställs på ens person, säger Mikael Niemi.
- Som författare möter jag många människor som vill att jag skall skriva ner deras berättelser. De är hedrande men jag har alltid tackat nej. Jag tycker att de skall skriva ner sina egna berättelser som ofta är tyngda av gammal smärta, sorg, oförrätter och förtryck, inte minst ekonomisk förtryck.
- Det har inte jag några personliga upplevelser av men däremot finns det generellt andra saker i Tornedalen som folk vill höra berättas om och som jag gärna skriver om, säger Mikael Niemi som tycker hans främsta uppgift är att skildra sin egen generation - fyrtioåringarna - som i Tornedalen inte har någon annan röst.
Första sångtexten
Förutom vuxenromanen skriver Mikael Niemi för tillfället på två nya avsnitt av "Ulkojärvi närradio", en slags galen, anarkistisk radio som vågar skämta om det typiskt norrbottniska. De tidigare avsnitten har repriserats både i P1 och Radio Norrbotten.
Enligt Mikael har tornedalingen väldigt mycket humor i sig. Därför har humorn blivit en viktig bit i hans skrivande och han svingar sig obehindrat mellan drama, prosa och lyrik.
- Det är roligt och oerhört befriande att variera mellan olika genrer. Jag har bland annat skrivit min första sångtext som blivit inspelad på CD, berättar Mikael Niemi och visar upp cd-skivan. En sångerska har sjungit in texten "Längtan", den handlar om en tornedaling i förskingringen som längtar hem till de sina.
Mikael Niemi har medverkat med texter till "Bondånger", i oktober - november uppfördes en av hans pjäser på Upsala Stadsteater och dessutom håller han på med en monolog för en tänkt person, en slags "Mannen från Tornedalen". (Jämför med "Mannen från Malmberget).
Bra uppväxtmiljö
Men varför flyttar en uppburen författare från Luleå till Pajala? Ja, enligt Mikael Niemi var det enda alternativet att bo kvar i Luleå. Trots att han trivdes i residensstaden och det faktum att det är över tjugo år sedan han lämnade Pajala kände sig Mikael aldrig ett med staden.
- Här är det lugnt och stillsamt och en bra miljö för Toivo att växa upp i. Och eftersom jag alltid skrivit och hämtat ämnen från trakten kändes det naturligt att i maj flytta tillbaks till Pajala. På prov, tillägger han.
- Min fru får avgöra, för mig går det bra att bo här, säger Mikael Niemi som inte vill kräva av sin holländskt födde fru att hon redan nu ska trivas i Pajala.
Ingen skönmålning
Mikael menar att han inte skönmålat eller haft någon romantisk bild av Tornedalen i sitt inre. Han känner igen nackdelarna med att bo här.
- Bristen av jobb och den enorma utflyttningen har gjort att en stor sorg lägrat sig över bygden. Många har fastnat i ett bidragsberoende som både förlamar och passiviserar. Trots det var det värre under 70-talet då det bara var frågan om att tömma bygden. Utflyttningen från älvdalen är något som berör Mikael Niemi väldigt starkt. I den riksomfattande novelltävling som tidningen "Vår bostad" årligen anordnar kammade Mikaels novell, "På andra sidan älven", 1987 hem första priset och 50.000 kronor.
Största såret
- Utflyttningen är det största såret i Tornedalens historia som folket här ännu inte bearbetat färdigt. Vi befinner oss fortfarande mitt i... Vad händer när man flyttar och skär av sina band? Det är frågor som sysselsätter författaren och människan Mikael Niemi. Han har fått erfara hur Tornedalens befolkning halverats under hans snart 40-åriga liv.
- Inte ens Tyskland eller Ryssland har tappat halva sin folkmängd i de världskrig som härjat. Men här har det skett helt stillsamt och det är underligt att det sker än i dag. Många föräldrar vill att barnen flyttar trots att de får 1.000 kilometer till sina barnbarn. Det att bygden faller sönder och försvinner och varför man som tornedaling går med på detta är ett framtida projekt som Mikael Niemi ska försöka skildra.
Positiva krafter
- I dag ser jag också en mycket positiv anda över Pajala. Småföretagandet har kommit igång och byautvecklingen, "kylävoima", är en av de mest positiva krafter som finns i kommunens byar, säger Mikael Niemi som också kan glädjas åt att man speciellt i Pajala kommun värdesätter kulturen. Det har han även personligen som författare fått uppleva.
- Då är det lättare att känna sig accepterad och jag kan visa att det här är ett arbete lika gott som vilket annat arbete som helst. Trots att jag inte får skit under naglarna. Jag tjänar lika bra som de som hugger ett par-tre kubikmeter ved om dagen. Mikael Niemi är annars inte bangen för att kroppsarbeta. Han sätter sin potatis och väldigt viktigt är det att skörda in hjortron och lingon. Liksom han för i år har eget älgkött i frysen.
- Men insikten om att det är annat än kroppsarbete som kan försörja oss börjar så sakteligen växa hos tornedalingarna.
Det närmaste...
Samtal har emellanåt en förmåga att leva själv och ta sina egna vändningar. Jag har medvetet dröjt kvar det här samtalet vid flytten tillbaks till Pajala. Men Mikael klipper av den avdelningen med att kort konstatera:
- Bra och bra. Det här är väl det närmaste man kan komma. Däremot har jag en mycket bra förmåga att fullständigt skita i vad folk tycker och tänker samtidigt som jag försöker vara tolerant. "Egensinnig" är inget bra ord men jag är väl det!
Visst blir man benägen hålla med om att Mikael Niemi är egensinnig, men i det ordets positiva bemärkelse, samtidigt som han har en ovanligt stark integritet för att vara ett barn av denna älvdal. Ur det tidiga bondesamhället härstammar en moral som skapade ett visst socialt tryck där reglerna är enkla och i korthet går ut på att individen skall leva ett bra liv, inte stjäla eller tala illa om andra.
Outforskad miljö
- Det bästa för en författare är att ha en outforskad miljö att ösa ur. Och det har jag. Det finns fler outforskade vita fläckar på Sveriges karta som bara väntar på att bli skildrade, säger Mikael Niemi.
- Visst är det en stor fördel för mig att vara tornedaling. Jag fick frågan om varför jag inte bor i Stockholm som de flesta författare. Jag kan bara säga att det vore helt fel. Jag skulle bli likriktad i den miljön. Folk vill läsa om det speciella och det kan man bara skildra om man verkligen upplevt det. Och jag har upplevt något väldigt speciellt som fått växa upp i detta enorma skogslandskap. Nä, det klokaste jag någonsin gjort var att stanna kvar i Norrbotten...
Uppskattade ungdomsromaner
I oktober föreläste Mikael Niemi i Småland, någon vecka senare i Kiruna för att veckan därpå resa till Lund för jobb. Oftast är det i skolor han föreläser. En bidragande orsak till detta är ungdomsromanerna "Kyrkdjävulen" och "Blodsugarna" som uppskattats av ungdomar i hela landet. De böckerna stod för 11.000 utlåningar på landets bibliotek under 1997, vilket är rekord för Mikael.
- Trots att de böckerna handlar om Pajala, Lainio, Jupukka och småbyarna runt om, och jag skrev de böckerna för norrbottnisk ungdom, fick de en enorm publik söderut, säger Mikael Niemi.
Roligt jämt
- Det är en förmån att få arbeta med det roligaste jag vet, skrivandet. När jag jobbade på verkstad gjorde jag det roliga på min fritid. Nu har jag roligt jämt och får det till och med att gå runt. Är det inte märkligt?
- Skrivandet gör att jag kommer i kontakt med barnet i mig. Det är sexåringen i mitt inre som gläds med mig och det här barnets glädje vävs in i ett vuxet intellekt. Jag har en finsk själ i ett svenskt språk och det magiska, att hitta det är en erfarenhet jag delar med få författare. Det skulle inte lockas fram i Stockholm, säger Mikael Niemi.
Text: Hasse Stenudd © 1998

-------------

Han vill visa den tornedalska själen i sina böcker och pjäser/Marianne Berglund/Hpb 1.10.1999

Tillbaka Hem