© Hannele Lyckegård

   Tillbaka Hem

Till skolan är han inbjuden för att berätta om sin bok, som nyligen nominerats till årets skönlitterära Augustpris. Den handlar om livet i Tornedalen under sextiotalet, sett genom ett par smågrabbars ögon. Det var då när grusvägarna asfalterades, Shanes från Tuolluvaara uppträdde tillsammans med Beatles, "Tio i topp" gick på lördagarna och Radio Luxemburg ibland kunde rattas in.

- Boken visar en by som finns och som aldrig har skildrats förr. Pajala var en vit fläck på den litterära kartan. Att skriva om Pajala är en trotshandling.

Också om tillhörigheten i det nordliga är det meningen att han ska prata, om den tvåspråkiga kulturen och om Tornedealsteatern, som Mikael Niemi är lidelsefullt engagerad i.

Men först en fika på Hotell Bykrogen vid OK-macken. Här städas efter Römppäviikko, festivalveckan som ska dra kvinnor till ungkarlsbyn och som i år lockade ett lämmeltåg av journalister med löftet om manliga strippor. Nu tyckte inte länsarbetsnämnden att det var någon bra idé att utbilda arbetslösa Pajalabor till strippdansare (vilket festarrangörerna föreslagit). Men tre karlar gjorde succé i sporthallen genom att till dragspelsmusik och älgjaktshistorier dra Helly Hansentröjor och Nokiastövlar av varann. Och i bastun på torget avgjordes på vilken sida om älven som de uthålligaste, mest värmetåliga kommunpamparna fanns. Finland vann, trots att Lars Törnman från Kiruna var med. Nu är det slut, dansorkestrarna har åkt hem.

Ett fånigt jippo?

- Inte alls. Vi har inga gruvor, nästan inga jobb, en massa förtidspensionärer. Men vi har kul ändå, och det är viktigt att visa.

Hans egen barndomsskildring är fylld av vilda eskapader - bastubad, släktfejder och fyllekalas. Förlaget kallar den en skröna.

Här finns döda farmödrar som går igen och måste kastreras med kniv, tusentals råttor som ska dränkas men som glöms bort i sina vattenfyllda gravar och jäser. Åderlåtare och rockband. Och en sanslös historia om en afrikansk predikant och en laestadiansk pojke som finner varann på esperanto. Det är realism och fantasi, trolldom och bibelsvart mörker.

- Pajala är en av de tråkigaste byar som finns. Det är kallt, tyst och ödsligt, alla är inne. Men bakom dörrarna händer de mest fantastiska saker. Allt har verklighetsbakgrund, fast det är inte någon riktig självbiografi. Jag har ju skruvat till det.

- Jag trodde att kanske bara norrbottningar skulle kunna förstå den. Jag var beredd på det. Det jag skriver om är ju Sverige men ur min egen infallsvinkel, där Pajala är normaltillståndet i världen. Och då blir det tydligen intressant för andra.

- Sen tror jag boken väcker minnen från det gamla bondesamhället. Folk ser nåt de inte direkt känner igen men ändå blir berörda av. Och den sticker ut. Den fläskar på, tar ut svängarna.

Vad Pajalaborna tycker om skildringen? Tja, i Pajala finns ingen bokhandel, men det är kö på lånelistan i biblioteket.

- Jag hade förväntat mig att få spö på puben, men det har jag inte fått. Folk känner igen förebilderna. Och jag avväpnar kritikerna genom att bo här.

I alla sina böcker har Mikael Niemi skrivit om byarna i Tornedalen. Byar som, med hans egna ord, ligger som lingon i kalhyggena. Skrumpnande lingon.

För visserligen hör Pajala och Övertorneå till de kommuner i landet där det föds flest barn, men nästan alla ungdomar flyttar. Från Pajala ett par hundra om året. Befolkningen har halverats på en och en halv generation.

- Det är en katastrof för bygden.

Att kulturen kan rädda Tornedalen tror Mikael Niemi bergfast på.

- Kulturen ska vi leva av. Vi har inga samedräkter och ingen renskötsel. Men vi har vårt språk och vår kultur. Det är det vi ska utveckla.

Därför leder han skrivarkurser för ungdomar på sjunde året. Och därför arbetar han med Tornedalsteatern, amatörteatern som sedan starten för femton år sedan satt upp över hundra pjäser och revyer. Mikael Niemi har skrivit flera av dem. Han är själv tvåspråkig, men skriver på svenska. Skådespelarna översätter till meänkieli, tornedalsfinska. Sen spelar man på båda språken.

- Det finns en klichébild av tornedalingar som bara intresserade av jakt och fiske. Men här finns ett oerhört kulturintresse. Det ser bara inte likadant ut som i storstan, det måste vara på våra villkor.

Teatern är dessutom ett ypperligt tillfälle att nå de yngre, tycker han. I fjol satte tre killar och elva tjejer upp en ungdomsmusikal om en lucianatt i Pajala. En ny musikal är på gång. Mikael Niemi hjälper till att skriva.

- Många ungdomar här har bilden av glesbygdens folk som losers och töntar med fjantig dialekt. De tror de ska hitta lyckan i Stockholm och New York, bli såpaskådisar och kändisar. Men jag vet ju att så blir det inte. Kan man spela teater kanske man kan starta företag också och satsa på turismen. De flesta kommer naturligtvis att flytta ändå. Men om de får med sig positiva minnen så kanske de kan tänka sig att komma tillbaka. Gör de inte det så dör vi ut. Och har vi fel, har vi åtminstone haft roligt.

Mikael Niemi talar i turbofart. Vi tar en paus i pratet och en tur genom byn.

- Det går fort, Pajala ser man på en kvart.

ETT STENKAST FRÅN TORGET ligger träkyrkan (en av landets största), där Laestadius predikade, väckelseledaren vars skugga än vilar tungt över Tornedalen. Här, där Pajalaborna i Niemis roman såg sin första livs levande neger, visar altarmålningen från 1942 en ljushyllt Jesus omgiven av björkar, granar och fjällkvanne.

Och strax bortom Laestadius-pörtet, som i dag är museum, börjar Vittulajänkkä, barnrikekvarteret där Mikael Niemi växte upp i grönmålad träkåk med mamma, som var lärare och talpedagog och pappa som var polis. Författare bestämde han sig tidigt för att bli.

Han gick el-teknisk linje på gymnasiet i Luleå, skrev dikter i smyg, jobbade på verkstad, var springpojke och lärarvikare. År 1988 fick han sin första bok antagen. Det var diktsamlingen "Näsblod under högmässan". I tio år har han arbetat heltid som författare.

Syskonen blev konsulter och informatörer och flyttade söderut. Men Mikael Niemi flyttade hem till Pajala igen efter tjugo år i Luleå. Då hade han träffat Eelkje, antropolog som kom från Holland för att studera tornedalska begravningstraditioner. Sedan ett par år bor de i hyrd villa, alldeles nära skogen, med sönerna Toivo och Kåre.

- Av kompisarna i Luleå fick jag höra att jag skulle gå under som konstnär när jag flyttade tillbaka, att jag skulle förvandlas till en macho som bara kör skoter och förtrycker min fru. Men inte ville jag att pojkarna skulle börja prata lulemål. Jag vill att de ska kunna tala finska, få rötter, jaga älg och plocka lingon.

Om vikten av rötter kan Mikael Niemi tala länge.

- Människor som inte har rötter har en sorg i sig, de hänger som i luften. Här blir man ständigt återbekräftad. Man följer människor i generationer, man vet hur klasskompisarnas föräldrar såg ut och man ser hur deras barn blir. Det är som en vågrörelse där släkten är ankaret. Man får en identitet, och den identiteten skadas inte av att man är full på en fest eller kliver omkring i en skitig overall på byn, för folk minns en för annat också.

Vi hinner med en sväng bort till Kengisforsen. Här, vid resterna av Kengis järnbruk, det äldsta i Norrbotten, har Mikael Niemi sitt fiskekort. Här fångar han lax och harr, sik och gädda. Och här kan man tänka.

I rapportboken "Med rötter häruppe", som kom 1989, lät Mikael Niemi sina släktingar, grannar och skolkamrater berätta om livet i älvdalen. De berättar om tystnaden och melankolin, om mollmusiken i den snåla mager-gnetskogen. Om hatet mot överheten, om den förtvivlade fattigdomen, svårigheten att försonas med sitt förflutna. Om förtrycket av finskan, som skapat en smärta som ännu lever kvar. Om känslan av att vara invandrare i sitt eget land. Om de hårda motsättningarna mellan laestadianer och kommunister. Om alkoholismen, självmorden och galenskapen (schizofreni är tre gånger så vanligt i Tornedalen som i övriga Sverige).

Men de berättar också om spåren av de gamlas mytiska värld, om trollgummor och smådjävlar och om den råa humorn som man använt för att överleva.

I "Populärmusik från Vittula" finner man dem igen, alla berättelserna, men i dramatiserad form. Rapportboken var ett grundarbete, en förstudie, förklarar Mikael Niemi.

- Utan den hade jag aldrig kunnat skriva min roman. Jag försökte för tio år sen, men det gick inte. Jag hade inte formulerat det tornedalska. Och kanske behöver man vara fyrtio för att kunna skriva om sin barndom. Det kräver självironi, att man kan flina åt sig själv, samtidigt som man tar sig på blodigt allvar.

NU ÄR DET DAGS. Till skolan. In i aulan strömmar de, tonåringarna från Sattajärvi och Jarhois, Korpilombolo och Kaunisvaara.

Nervöst?

- Inte då, har man jobbat som lärare vet man att det måste vara show.

Och visst blir det show när Mikael Niemi läser om livet i Fittmyren, Skitmyren där gamla reningsverket låg, centralpunkt för kvartersgrabbarnas mäsktillverkning, och Texas där nybyggarna bodde. Om översittartyperna i skolan, om den hårda knapsu-lagen, som avgör vad som är manligt och inte, om luftgevärskrigen på andra sidan Torne älv, om Matti och Niila som cyklar upp på bron över Torneälven, hör isen börja lossna och i dånet från de hundra ton tunga, frustande isflaken, skriker "rock´n´roll music". Och fattar precis.

Efter högläsningen är det meningen att eleverna ska ställa frågor. Först går det trögt. Så en hand i luften, litet tveksamt:

- Hur kom du på det, att bli författare?

- Jag gillade berättelser när jag var liten men böckerna handlade bara om barn i England och Stockholm och Los Angeles. Det fanns inga böcker från Pajala. Så jag bestämde mig för att skriva en riktigt spännande bok om Pajala.

En hand i luften till:

- Men Pajala är ju så tråkigt!- Vad avgör om det är tråkigt? Jo, fantasin, det ni har i skallen. Utan fantasi har man tråkigt på Manhattan också. Tänk efter, vad är det vi har häruppe som är speciellt?

INGEN KOMMER PÅ NÅGONTINg alls. Jo, soluret på torget, kanske, som står omnämnt i Guinness rekordbok.

- Men tänk på tornedalsfinskan, säger Mikael Niemi. Den har bara ni, var stolta över den. Och skogen och myrarna, de enorma vildmarkerna som man kan gå vilse flera veckor i. Går man in i skogen här kommer man ut i Sibirien. Och Torneälven och islossningen finns bara här. Det är sånt jag använder mig av när jag skriver mina böcker.

Nu viftar flera händer:

- Hur gjorde du, när du blev författare?

- Det handlar om träning. Ju mer man skriver, desto bättre blir man. Varför ligger Pajala i elitserien i volleyboll? För att de tränar så hårt, förstås. Och så handlar det om att vilja. När jag var nitton år sa jag till mig själv, jag ska bli författare. Då fick jag siktet. Jag bestämde mig, och jag lyckades.

Nu känns inte väckelsepredikanten långt borta. Mikael Niemi tycks trivas med publik.

- Vad tror ni är den viktigaste egenskapen för en författare? dundrar han och svarar själv:

- Talang? Fel, helt fel. Det är envishet. Jag var envis. Jag skrev två romaner, den ena värre än den andra. Skickade in dem till förlag och fick tillbaka dem. Jag skickade in nya manus och fick tillbaka dem. Det är precis som i boxning, man blir knockad och reser sig upp, går på en smäll till och reser sig igen.

- Att skriva är ett ensamjobb. Som när man tar bärhinken ut på hjortronmyren och det är hundra miljoner mygg omkring en. Det är svettigt och jävligt och bara skog och skog men man fortsätter ändå.

Fler händer i luften:

- Hur kommer du på vad du ska skriva om?

- Jag går omkring och kollar på folk. Tjuvlyssnar när folk pratar, försöker komma på hur de tänker, vad de är för några. Vad är ni själva för några? Känner ni er som tornedalingar?

Joo, hälften av eleverna kallar sig nog för tornedalingar. Resten vet inte riktigt.

- Tänker ni stanna i Tornedalen?

Ja, hälften skulle vilja stanna (flest killar).

- Res ut, se er om, men kom tillbaka, manar Mikael Niemi. Ni måste tänka framåt, kultur kan man få jobb på. När jag var i er ålder fanns inga författare här. När ni växer upp kanske några av er blir författare.

Klockan ringer. Skoldagen är slut.

Hemma i arbetsrummet lyser telefonsvararen ilsket röd. Mikael Niemi har blivit en efterfrågad person. P1 och P3 och två tv-redaktioner vill ha tag på honom.

Nyss var han på bokmässan i Göteborg. Nu ska han till Stockholm, bibliotekstjänst har inspirationsdagar. Sedan är det Bok- och bildmässan i Luleå.

Som mångsysslare vill han fortsätta, varva teater med att skriva poesi och romaner.

Pjäsen "Hej Hitler" har precis haft premiär på Lule stassteater. I november spelas hans pjäs "Knivjonglören" i Kiruna. En pjäs om finska krigsbarn har han just avslutat. En ungdomsrysare är på gång. Och en nutidsroman om Pajala.

Men först ska älgjakten klaras av. Och de plockade lingonen ska bli vin.

Potatislanden är uppgrävda. Frostnätterna är på väg. När Gällivarebussen svänger ut på Kirunavägen faller de första snöflingorna över Tornedalen.

DN 2000-10-28  astrid.johansson@dn.se

Tillbaka Hem