A. Bäcken
I begynnelsen var Bäcken - denna var gränsen mellan Simris och Östra Nöbbelövs socknar, och delade samhället i två delar, Norra och Södra Brantevik. Den gav också samhället två befolkningar, och när barnen passerade Bäcken var det som om det skridit över en landsgräns, och de löpte risk att få stryk av barnen på andra sidan.
Bäcken åstadkom två av allt, två hamnar, två skolor, två möllor, och man tillhörde också två olika församlingar, på Norr hörde man till Simris kyrka, och på Södra Östra Nöbbelövs. Och så är det än idag.
För hundra år sedan gick Bäcken öppen genom ängar med morgonblommor (tusenskönor), smörblommor, förgätmigej och enstaka orkidéer, och barnen gladdes åt att följa dess lopp. I bukten utanför dess mynning bedrevs jakten på öring, vilket kallades för att "Köra öra". Så småningom täcktes Bäcken över, och dess utlopp växte igen, men tack vara frivilliga insatser kan vi nu åter se den där den rinner ut i havet.

B. Sjöfartsmuséet Hoppet
118 segelfartyg hade Brantevik som hemort 1898. Det sägs att ingen annan svensk hamn hade fler. Samtliga fartyg var försäkrade i Sjö assuransföreningen Hoppet, vare verksamhet staretade 1871 och upphörde i december 1955. Därefter ombildades assuransföreningen till en stiftelse, vilken numera driver Sjöfartsmuséet Hoppet.
Det är på Hoppet som Branteviks förflutna återspeglas. Där finns målningar av ortens fartyg, som inte bara trafikerade Östersjön, utan även bedrev sin fraktverksamhet i Europa och på världshaven. Där finns båtmodeller och marina föremål. Fisket som haft stor betydelse för Brantevik har en egen avdelning.
På hoppet kan Du också få fördjupad kunskap om orten och dess invånare, (t.o.m. om vilka hus dessa bodde), och som regel finns det en sakkunnig guide till förfogande på muséet. (Öppettider finns anslagna utanför.)

C. Kås på Norra Brantevik (Hammars kås)
Under samhällets första period fanns det inga anlagda hamnar här. Längs den norra stranden skapade man enbåtshamnar genom att röja undan så mycket sten att vattendjupet tillät att en båt kunde tas ända fram till land. De på detta sätt tillkomna små hamnarna där man fick skydd för sina farkoster kallades kåsar. Längs denna strand kunde man urskilja ett flertal kåsar, vilka alla bar namn efter sina användare; Tufve Möllares Kås, Lars Pers Kås, Baint Svens Kås, Harrars Kås, Stengårdskåsen, Nils Magnus Mills Kås, Ola Per Mills Kås och Ola Mills Kås. De flesta kåsarna har nu försvunnit på grund av havets krafter och bristande underhåll, men några kan fortfarande utskiljas, bland dem Hammars Kås.

D. Vejakåsen (en av de naturliga kåsarna på Södra Brantevik)
Detta är Branteviks största och bästa kås, belägen på Södra Brantevik. När fraktfarten med hjälp av seglande småjakterna på 1800-talet blev en vanlig näring på Brantevik bedrev man kustfart, varvid man levererade spannmål till Blekinge och Småland, och kom tillbaka med bland annat ved och timmer. Under denna period gick mindre vedjakter in för att lossa sin last i denna kås, som därav fick sitt namn, Vejakåsen = Vedkåsen. På Södra Brantevik var kusten mer klippig, kåsarna utgjordes av naturliga klippskrevor, och behövde ej underhållas som de på norra delen av samhället. Förutom Vejakåsen hittar man här bland annat Tösernas Kås, Pågarnas Kås och Klockemannens Kås samt längre söderut Martin Folkes Kås.

Norra hamnen (E) och Södra hamnen (F)
Dessa båda hamnar byggdes på 1830-talet och den södra kom först. De som nyttjade hamnarna ingick i hamnlagen, ett för varje hamn. Varje medlem betalade en avgift för sin farkost, avgifterna varierade med båtarnas storlek och den tid de låg där. Dessutom hade varje medlem skyldighet att utföra vissa dagsverken vid hamnen. På knävlingarna, konstfärdigt utsirade träpinnar, en för varje medlem, markerades när man fullgjort sina dagsverken. Var knävlingen ej i ordning vid årsmötet blev det plikter. Originalknävlingarna finns f.n. på Nordiska Muséet i Stockholm, men naturtrogna repliker finns att skåda ppå Hoppets muséum. Hamnarna kunde endast hysa småbåtarna, vrakekorna och de mindre jakterna. De efterhand allt större fartygen kunde inte gå in där utan fick ligga på redden. På vedskutornas tid, då brantevikarna själv skulle förses med ved, lade sig skutorna på redden, varefter veden fraktades iland med hjälp av småbåtar.
Handlare Larssons båt "Grönsiskan" som låg i Södra Hamnen, användes för proviantering av de hemmaskutor som lade sig på redden. Ibland hände det att upp till ett 30-tal fartyg ankrade där i väntan på bättre väder och då kunde det bli många turer om dagen dit ut. Handlaren tycks ha haft en förkärlek för grönt och grön var även "Grönsiskan" - kanske därav namnet? Denna båt tog också hand om en del av persontrafiken som uppstod då segelfartygen lade sig på redden och tog en paus för att besättningen som hastigast skulle få besöka familjen, eller för att befälhavaren skulle ta upp en del av sin familj för att fortsätta en gemensam färd. Att på detta sätt lägga sig på redden kallades för att "talas vid".
När man på 1930-talet fick möjlighet att med offentliga medel bygga en större hamn, delades samhället i två läger och den brinnande frågan var: "Norr eller Söder"? Det Södra alternativet segrade, och den nya hamnen där de stora fiskebåtarna sedan tog plats, påbörjades 1933. Tilläggas kan att den gamla Södra Hamnens verksamhet ej påverkades av nybygget och att dess hamnlag, än idag sköter den på sätt som traditionen bjuder.
Hamnarna var inte bara en mötesplats där hamnlagen sammanträffades, utan där samlades man spontant - de var Branteviks verkliga centra eftersom större delen av samhällets verksamhet handlade just om havet. Vid Norra hamnen, som fortfarande drivs at sitt hamnlag, har man kvar traditionen att hålla "Börs", dvs man träffas varje dag klockan halv tio och dryftar allehanda. Liksom förr förmedlades förmodligen information, men det är tveksamt om man fortfarande kan höra några skepparhistorier där.

G. Jakten Hoppet
I Södra Hamnen ligger jakten "Hoppet" som återknyter till ortens sjöfartshistoria. Jakten som sjösattes år 2000 och som man fortfarande arbetar på, byggs efter modell av en dansk jakt vid namn "Castor2. Denna typ av jakter var vanliga i Brantevik under sjöfartsepokens begynnelse. Man har nu förhoppningen att Branteviks ungdomar skall få smak för sjöfartslivet liksom deras föregångare hade.
De frivilliga krafter som fört bygget av jakten framåt är värda sin egen historia. I en lång rad av "Varvsrapporter" som publicerades i SDS har vi kunnat följa byggets gång.

H. Norra Möllan.
Norra Möllan byggdes år 1831 av "Sieparen Nils Tufveson & dess Hustru Elna Nils dotter" (alt står att läsa på kvarnfoten). Sedan övertogs kvarnen av Henrik Olsson som renoverade den, och bosatte sig i Möllegården. Därefter bodde hans svärson, som också var sonson till Nils Tufves son, i gården. Han hette Nils Tufvesson, och vid sin tidiga bortgång år 1897 hade han varit verksam som skeppare, skeppsredare, kvarnägare och lantbrukare, och dessutom varit en av initiativtagarna till bildandet av assuransföreningen Hoppet.
På 1930-40 talet såldes det fortfarande mjöl i lös vikt vid Möllaregårdenss norra gavel. Av möllan återstår numera endast själva foten, vars rosenrabatter sköts av Branteviks Trädgårdssällskap, ibland med benäget bistånd av möllans grannar.

I. Södra Möllan
Södra Möllan byggdes 1886 av Mårten Löfqvist för dennes sons, Anton, räkning. Det lilla huset intill tjänade troligen som magasin eller bostad åt "Möllesvennen".
Senare hade man en enkel danslokal i detta hus, som då döptes till Nedjan efter ett grund utanför Simrishamn.
Kvarnen vårdades under en tid av Hembyggdsföreningen, men är nu i privat ägo. Den är intakt sedan 1947 då den togs ur bruk - frånsett att vingarna saknas. Även möllorna var i sjöfartens tjänst genom att stå som viktiga riktmärke för dem som befann sig på sjön.

Grönet (J) och Gruvorna (K)
Det natursköna området söder om Brantevik har i långa tider varit badplats och utflyktsmål framförallt för de söderboende brantevikarna. Idag är det ett av alla uppskattade promenadstråk och fritidsområde. Gruvdrift har förekommit här både under 1700-talet (gruvorna besöktes redan 1690 an Karl XI), och under krigsåren på 1940-talet. Gruvorna, som av brantevikare kallas silvergruvor, bar namnen Abrahamsgruvan, Isaksgruvan och Jacobsgruvan. Där bröts under äldre tid mest brytmalm, men under kriget bröts flusspat för aluminiumframställning av AB Branteviks Gruvor, dotterbolag till Svenska Aluminiumkompaniet. Av de gamla gruvhålen finns idag inte mycket kvar, men de går fortfarande att finna.

L. Brantarör
Detta är den största av de stengravar som år 1777 dokumenterades på Brantevik av C.G.G Hilfeling på uppdrag av den danska staten. Denna var belägen på nuvarande Södra Brantevik och tros en storman eller kanske mer … Graven som hade en diameter på 30 meter är av samma modell som den mer kända Kiviksgraven. Ytterligare elva gravar av samma typ skall ha funnits strax söder om Brantevik. Allt stenmaterial har nu skingrats, men återfinns troligen i husgrunder, gärdsgårdar och hamnar. M. Bronsåldersgrav
Trakten har ett rikt historiskt förflutet. År 1932 när man byggde kustvägen mellan Brantevik och Simrishamn fann man på dåvarande strandvallen, 75 meter nordost om det nordligaste huset i Brantevik, en bronsåldersgrav innehållande bland annat en bronsdolk med guldinläggningar. Endast en stenmur vid samhällets norra utfart minner idag om fyndplatsen.

N. Geologi
Vid Vejakåsen (D) sluttar klipporna mot havet och har formen av stora vågor. Denna företeelse kallas böljeslagsmärken, och bildades för omkring 570 miljoner år sedan. Vid Södra hamnen (F) finns en sandstenshäll omgärdad av kättingar. På tillhörande skylt står följande att läsa: "Psammichnites gigas. Förstenad 570 miljoner år gammal sandbotten med krypspår av okänt djur".
De platta svarta stenarna som man finner på samhällets stränder är alunskiffer. Förr var det ett populärt nöje att kasta dem såatt de studsade på vattnet. Detta kallades att kasta smörgås eller "fittemad". Slutligen ligger det en mycket stor sten i vattnet utanför den norra stranden. Den kallas av brantevikarna för Ylkes sten, och man tror att stenen döptes efter det ljud som uppstod när vattnet slog in under den (N).