De ber oss att förlåta och att vi försonar oss med mördarna.
Mördarna, torterarna och våldtäktsmännen har inte bett om förlåtelse inför folket. De innehar höga poster samt hög lön och de ska inte ställas inför rätta för sina dåd.

Militärbefälhavarna, regeringen, kyrkan, de traditionella politiska partierna samt alla högerkrafterna som stödde militärkuppen kom överens om att militärerna skulle informera om de försvunna fångarnas öde inom ramen för den s k "Rundabordskonferens för Mänskliga Rättigheter"

Militärerna erkände 200 fall av försvunna fångar och informerade att 151 av dessa dumpades i havet. Resten skulle vara begravda eller gömda på dåligt specificierade platser.
Informationen är diffus och motsägelsefull samt innehåller lögner.

Rapporten från Rettig-kommissionen 1991 erkände att det förekom minst 957 fall av försvunna fångar i Chile. Bakom förvinnanderna låg militära styrkor, polisen och säkerhetstjänsten. Siffran ändrades sedan till 1 198. Skillnaden mot militärens uppgifter är stor. Att militären endast erkänner 200 försvunna är ett hån mot folket och en del av deras operation i kontrainformation.

Men militärernas hån och förakt gentemot de anhörigas sorg slutar inte där: Informationen kring "koordinater" om kvarlevornas placering stämmer inte med terrängen. Informationen om arresterings- eller dödsdatum samt plats eller vilket sätt fångarna mördades på stämmer inte heller.

De mänskliga rättigheternas problem i Chile förminskas idag till de försvunna fångarnas situation. Detta är också en del av de direktiv som militärerna tvingar fram.

Chiles beväpnade styrkor som en institution, erkänner inte sin delaktighet i fångarnas försvinnande och de släpper informationen om de 200 försvunna fångarnas öde som ett tecken på "god vilja". Men de kräver att de ansvariga för dessa dåd måste bli ostraffade.

Vi bör inte glömma bort de politiska fångarna som mördades under militärdiktaturen. Rettig-rapporten 1991 erkänner 1 068 fall. Militärerna kräver att samtliga pågående rättegångar och undersökningar kring dessa fall avslutas. De anser att mördarna måste förbli ostraffade, detta inkluderar Augusto Pinochet.

Metodistkyrkan offentliggjorde i juni 2000 en rapport med information som lämnades av f d officerare som påstår att åtminstone 144 fångar slaktades och deras organ såldes utomlands av militärerna. Man gjorde inte ens en undersökning av fallet och förövarna förblir ostraffade.
I samma rapport påstås även att levande fångar utsattes för kemiska behandlingar för att påskynda kropparnas upplösning. Fångar dumpades i havet medan de fortfarande var vid liv. Regeringen gjorde ingen undersöknig på grund av de inte ville störa förhandlingsprocessen med militärerna.
Du kan öppna dokumentet här (på spanska, PDF-format).

Chiles härskarklass anser att tortyren mot hundra tusentals chilenare samt abnorma våldtäkter mot kvinnliga fångar inte utgör något brott. De anser att militärer, civila, läkare samt andra akademiker som deltog y tortyren måste förbli ostraffade.

Regeringen hade redan utfärdat en lag som försäkrar anonymitet kring informationslämnandet över de försvunna fångarnas fall. I Chile finns fortfarande en giltig Amnestilag, som utfärdade av Pinochet 1978. I och med detta uppfylls de lagliga kraven för att militärerna med stöd av Chiles härskarklass, försäkrar sig om att förbli OSTRAFFADE.

Tillbaka till hemsidan