Påskveckan och Helgen, Påskkäringar mm

Dagarnas namn i påskveckan har i vissa fall lånats från fastlagen och fastan.
Söndagen kallades förr precis som idag Palmsöndagen. Måndagen kallades blåmåndag som i fastlagen. Andra namn var korvmåndag, svarta Måndag, latmåndag etc. Tisdagen hade också namn från fastlagen bl a Fettisdagen, svarta Tisdag, stinnkaketisdag eller vita Tisdag. I Skåne skulle fruntimren tvätta den dagen för att få vit och fin tvätt. Man sade också att på "svarta måndag" skulle skorstenarna sotas, så att de blev vita och fina på "vita tisdag". Onsdagen kallades dymmelonsdag och ibland även askonsdag som i fastan. Torsdagen och fredagen kallades endast skärtorsdag och långfredag.

I påskveckan var det allmän tävlan om vem som skulle komma upp tidigast på morgonen, eftersom den som kom upp SIST fick bära dagens till ära öknamn, t ex "Palmoxen, Sulten, Mångås, Kråkan, Fetlunsen, Askfisen, Dymmelkotten, Skärkusen, Trollkäringen, Långlaten, Sketstaken, Påskloska, Andagskrickan, Annandagsknös, Tredjdag tok, Fjärdedagskett-fjäling" och "Amen på alla lortarna".
Var man däremot uppe FÖRST på påskdagsmorgonen blev man kallad "Vita duvan". Att detta är en gammal tradition märker man eftersom det finns namn för den som försover sig på tredje- och fjärdedag påsk, vilka slutade firas på 1770-talet.

PalmsöndagenDen här dagen inleder påskveckan och firas till minne av Jesu intåg i Jerusalem, då det i Bibeln står att folkskarorna lade palmkvistar på marken där Jesus kom ridande.
I kyrkorna var det under katolsk tid en procession att bära "palmblad" och viga dem som man gjorde med askan på askonsdagen, men eftersom det inte finns palmer i Sverige använde man sälg- eller videkvistar.
1529 förbjöds vigningen av de så kallade palmbladen i kyrkorna, men bruket att plocka och sätta in sälg- och videkvistar lever fortfarande kvar och de används nuförtiden som utsmyckning i kyrkorna på palmsöndagen.
I Småland var det på palmsöndagen för övrigt bra att dricka "björksaft" som man tappade från björkens trädstam. Det skulle ge krafter och god hälsa under året, sade man.

"Dymmeln" och Dymmelonsdagen Enligt gammalt bruk var dymmelonsdagen den dagen då påskfriden gick in och tiden från onsdagen fram till påskdagen hette i folkmun "dymmeln".

I den gamla östgötalagen står det:

"Påskafrider ganger in a odinsdag hinom i dymbil wicku tha upbindes kluckur."

Från och med nu skulle det vara så tyst som möjligt och därför var det förbjudet att ringa i kyrkklockorna. Man blåste istället med horn för att sammankalla folket. När förbudet senare upphävdes ville man fortfarande dämpa ringningen och man satte tyg runt klockorna eller bytte ut metallkläpparna mot träkläppar. En sådan träkläpp kallades dymbil och kommer förmodligen från det fornnordiska ordet dumb = stum och härifrån tror man att ordet dymmel också härstammar.

Nu var det inte nog med att kyrkklockorna var tysta, utan även det vardagliga arbetet skulle vara tyst. Från klockan 10 på dymmelonsdagen fick man därför inte syssla med något som orsakade buller eller starka ljud som t ex att hugga ved, väva eller smida järn.

Tiden från dymmelonsdagen fram till påskdagen var den farligaste under hela året. Det var nu som häxorna flög till Blåkulla och all trolldom hade högsäsong. Alla var livrädda och försökte skydda sig på alla sätt och vis och gjorde allt för att inte locka till sig häxor. Vidskepelsen var enorm i gamla dagar.

I dymmeln fick ingen kringgärning förekomma, d.v.s. att man inte fick utföra något som gick runt. I alla fall inte efter klockan 12 på dymmelonsdagen. Ville man baka skulle degen vara utkavlad innan dess, för kaveln var ett av de föremål som gick runt och likaså spinnrocken. Om man spann skulle taket blåsa av.

En gammal sägen berättar om vad en kvinna råkade ut för på skärtorsdagen, då hon i smyg satte sig och spann vid den undansatta spinnrocken. En blodig hand sträcktes då in genom dörren och en röst sa:

"Se va mi vann, sum skärtorsdagen spann."

Man skulle inte nysta garn eller köra slipsten och inte heller köra vagn, för det var alla saker som gick runt. Ett gammalt rim vittnar om det hela:

" Om dymmeln ska ingen roste rinna
och ingen käring spinna
och inga kvarnar springa."

"Dymmeln" betraktades också som ett väsen - kanske var det en allmän benämning på den onde. Om veden var ohuggen vid dymmeln skulle "dymmeln" sätta sig i den och det skulle bli väldigt svårt att få den att brinna efteråt. Men om man händelsevis högg ved på dymmelonsdagen, skulle dymmeln sätta sig i benen istället. Man undvek dock att hugga ved överhuvudtaget under dymmeltiden, eftersom det kunde sluta riktigt illa om kreaturen råkade gå på spånorna. De skulle drabbas av en sjukdom som var farlig för deras klövar. Den bästa boten var att skära en jordtorva runt vänstra framfoten på kon och hänga upp den.

Värst var det om häxorna och trollgubbarna kom åt kreaturen som var bland det viktigaste på en gård förr. Det sades nämligen att häxorna red på stulna kreatur till Blåkulla och de ville också åt mjölken som de använde för att trolla med. Man skyddade därför sina kreatur noga genom att låsa in dem och rita kors av tjära på dem och över alla dörrar. Ett kors hade mer makt än trollpackorna. Det skulle ritas ett nytt kors varje år.
Om elden slocknade brukade man gå in till grannen och låna, eftersom det inte fanns tändstickor, men under dymmeln kom det inte på frågan att låna eller låna ut till varandra. Under dymmeln kunde det nämligen trollas med allt, till och med rök, och man skulle inte lita på någon. Vem som helst kunde vara häxa, såväl prästens fru som en fattig torparhustru.
Ett bra medel mot trolldom var dymmelonsdagsgödsel. Även gödsel som var "skiten" på skärtorsdagen var bra. Man trodde starkt på den. En källa säger att en fin dam som skulle väva utbrast när väven gick dåligt:

"Det sa jag väl, när vi inte smort den med skärtorsdagsdynga."

Man skulle skydda gödselhögen, genom att sätta en kniv i den. Då skulle inte trollen dansa på den.
Om man var ovän med sin granne och ville "bringa olycka i hans stall", skulle man före solens uppgång på dymmelonsdagen springa naken runt hans gödselstack.
Vidare skulle man tre dagar före och tre dagar efter dymmeln inte dra hem granris från skogen, för då drog man med sig mycket orm till gården.
För övrigt skulle alla sysslor vara gjorda inför påskfriden, annars drabbades man av många olyckor.

Skärtorsdagen Skärtorsdagen inleder påskens tre heliga dagar. "Triduum sacrum". Eftersom många dagar runt påsken bär namn med färg skulle man lätt kunna tro att skärtorsdagen också hör till dessa, men benämningen har ingenting med färgen skär att göra, inte heller med verbet skära.
Det skära som gett torsdagen sitt namn är nämligen ett gammalsvenskt ord som betyder rena. Det finns två anledningar till denna anknytning med att rena. Dels finns en fornkyrklig tradition från 300-talet att botgörarna renades från sina synder på skärtorsdagen, dels var det på skärtorsdagen som Jesus tvättade fötterna på sina lärjungar. Vad som mer förknippas med skärtorsdagen från Bibeln är Jesus sista måltid med lärjungarna. Därav kommer en del traditioner som har med påskens seder och matvanor att göra och så förstås nattvarden.
I Skåne skulle man på skärtorsdagen äta "skärtorsdagskål" som var en soppa med kål och nio sorters gröna örter. Det gick även bra med sju eller tre sorter. Alla dessa siffror har ju en magisk innebörd. Det gröna kunde vara kummin, nässlor, grönkål eller vad som nu börjat växa. Soppan sades vara bra mot sjukdomar. På medeltiden fanns något som kallades "de nio välsignade örterna" och soppan lär härstamma därifrån.
I Tyskland kallar man förresten skärtorsdagen för "Gründonnerstag", gröntorsdag.

Skärtorsdagen var precis som dymmelonsdagen en farlig dag och det var bäst att inte vistas utomhus, speciellt inte efter mörkrets inbrott.
Skärtorsdagsnatten var en av årets orakelnätter och det var bra att passa på att ingå förbund med djävulen. Om man ville det skulle man gå till en vägkorsning och dit skulle den onde komma. Man skrev på ett kontrakt där man fick rikedom i utbyte mot att djävulen fick själen när man dog. Man skulle underteckna med sitt eget blod. Detta har verkligen förekommit eftersom man hittat sådana kontrakt och folk har dömts till döden för att de sysslat med detta.
På skärtorsdagen skulle man även passa på att gräva upp skatter som vaktades av trollen, men det var viktigt att man var alldeles tyst och inte började skratta för trollen försökte lura en till det, genom att förvränga synen och man kunde få se de mest egendomliga saker. De som var födda på en söndag hade extra tur med skattsökningen.

Häxorna far till Blåkulla Inte många i vår tid kan ana vilken förskräcklig historia som ligger bakom, när de låter sig själva och sina barn klä ut sig till påskkäringar och med kvast och kaffepanna springa runt i husen och önska glad påsk och förhoppningsvis få lite godsaker och frukt. Till skillnad från andra gamla seder som man snarare vill lyfta fram på nytt, är det väl en evig tur att de gamla häxprocesserna trots allt sedan länge fallit i glömska för de flesta och att vi numera kan skämta om det. Det finns ju förstås undantag.

Våra påskkäringsseder härstammar från en tid då man på fullt allvar trodde att häxorna med sina trollkonster kunde skada människor och djur. Förklaringen är den att vidskepligheten hade sedan födseln blivit invaggad hos alla och satt väl inrotad i folks medvetande. Varenda en trodde på näcken, älvorna, tomtar och troll och övernaturliga förbannelser, vare sig de var vetenskapsmän eller fattighjon. Det var på den tiden också en mycket stark djävulstro i kyrkan. Överallt och hur som helst kunde den onda makten dyka upp för att bekämpa Guds verk och allt som var gott. Speciellt vid påsken som var den största högtiden. Då bjöd djävulen alla sina häxkäringar på hej dundrande fest i Blåkulla, trodde man. Natten till skärtorsdagen gav de sig av och kom inte tillbaka förrän sent på påskaftonen.
Om vart ordet Blåkulla härstammar ifrån tvistar de lärde. Förmodligen är det samma sak som "Blå kulle" dvs utseendet av en plats långt, långt borta i utkanten, som man endast kan ana i ett blått dis.
Andra förklaringar kan vara några av de nedanstående, som jag hämtat från www.enigma.se där man kan läsa om många olika speciella svenska platser och personer
- Blocksberg, tyskt berg känt för övernaturliga krafter och tillhåll för häxor och djävulen
- Blå kula = helvetet
- Blå kulla = blå kvinna = dödsgudinnan Hel
- en obekant jungfru som hette Blåkulla
- Blå kulle = densamme som Necken
- Blåkulla = en kvinnliga vattendemon

Det finns många kullar och liknande som man utpekat för Blåkulla. Sedan gammalt är det i Sverige ön Blå Jungfrun i Kalmarsund som är den mest omtalade platsen. Just i min egen hemtrakt faktiskt!

Här kan Du läsa mer om Blå Jungfrun och Blåkulla:
- Blåkulla, Jungfrun eller Blå Jungfrun?
(ENIGMA - Magnus Bjurhammars sidor)

Under åren mellan 1668 och 1676 härjade en fruktansvärd häxfeber i Sverige som tilltog som en epidemi, främst i Dalarna, Hälsingland, Bohuslän och Stockholm. Misstänkte man minsta lilla skulle man genast rapportera det, och skvallret om vem som var häxa frodades och folk vittnade vilt om att de sett de mest konstiga saker. En del kom med trovärdigt bevismaterial.
Hur kärringarna förberedde sig och vilka redskap de använde inför Blåkullafärden, fanns mycket vittnesmål om, men vad som sedan hände när de väl var där hos djävulen var mindre känt. Folk fantiserade mycket om det och det finns vissa vittnesmål från folk som berättat att de följt med i smyg till Blåkulla och sett hur kärringarna festade med djävulen, åt grodor och ödlor och träffade andra kunniga trollpackor som lärde ut sina trollkonster.
En 14-årig flicka berättade hur hon blev bortrövad på natten av en påskkäring som tog henne med till Blåkulla och fick där vara med om både det ena och det andra. Samtidigt hade hon ändå legat i sin säng, men under fruktansvärda skakningar och svettningar, kunde flickans föräldrar försäkra.
Flickan kunde sedan peka ut sin häxa som var den omtalade Brita Zipel, men hon förnekade allt. Flera trädde fram och påstod att deras barn rövats bort på liknande sätt och det var tillräckligt för att Brita Zipel skulle dömas till döden.
Upp mot 300 häxor dömdes på liknande sätt till döden och avrättades genom halshuggning och brändes därefter på bål. Flera brändes också levande, och ibland med en krutpåse bunden runt midjan.
Sverige var inte att jämföra med häxhysteriet i övriga Europa. Katolska kyrkan hade under medeltiden en kampanj mot trolldomsväsendet, och på uppdrag från påven tillät man grymma förhörsmetoder, tortyr och alla sorters knep för att avslöja häxorna. En känd metod var att man slängde den misstänkta i sjön och om hon sjönk så var hon oskyldig. Det var förstås inte bara kvinnor, utan även män. Tusentals dömdes och brändes.
Med tiden klarades det hela upp med hjälp av klartänkande män (eller om det nu var deras fruar) som till slut ställde sig frågan vem det egentligen var som fick hallucinationer och for till Blåkulla och att man bara såg sådant som man ville se och lyssnade till det man ville höra. Man dömde nu även ett flertal människor till döden, som visade sig ha hittat på allt själva och helt utan vidare anklagat folk för att vara häxor. Enligt de böcker jag har som källor brändes en häxa för sista gången på bål i Sverige år 1704, och man avskaffade dödsstraffet för trolldom. Det lär dock ha bränts människor för häxeri även senare, så sent som i vår egen tid.
Att häxorna flög till djävulen skrevs det om redan i Eddan där det i "Den höges sång" står:

"Trollpackor såg jag genom rymden rida"

I gamla svenska kyrkor finns också mycket gamla valvmålningar med häxmotiv och föreställningar om häxsabbaten hos djävulen.

De här är valvmålningar i Slesvigs domkyrka från omkring år 1300. De hör till våra äldsta häxbilder.

Häxorna kunde använda sig av diverse föremål för att fara till Blåkulla, som t.ex. kvastar, käppar, dynggrepar, kalvskinn, kreatur, vagnar, grisar, getter och människor. Dessa föremål skulle helst vara lånade eller stulna. För att de sedan skulle bli flygdugliga var häxan tvungen att göra en sorts salva och smörja in föremålet med. Anledningen till att man trodde att häxan smorde in och red på t ex djur var att folk hittade sina djur alldeles svettiga och söliga på morgonen och alldeles uppflådda på ryggen. Sådan här salva fanns i verkligheten och forskare har spekulerat i vad den innehöll. Det ska ha varit fett från dödfödda barn eller hängda människor, samt bolmört som sades ha stark hallucinationseffekt. Gamla illustrationer visar hur häxan flyger ut genom skorstenen. En betraktare ser dock att kvinnan i själva verket är kvar, men faller i dvala. Det viktigaste för resan var smörjehornet som häxan hängde på kvasten eller vad det nu var hon flög på. I senare tid avbildar vi ju påskkäringar med kaffepanna istället.
För att kunna flyga krävdes många olika föremål och trolldomsformler. I Nordiska museet förvaras sex föremål som tillhörde en värmländsk torparhustru. De s.k. Kapten Elins trolltyg". Där finns ett horn av nötkreatur med ett hål borrat genom spetsen, "Kapten Elins smörjehorn", en björnklo, en bit av ett kranium, ett benstycke med inskurna hålor, en höns- eller tuppfot där ena klon saknas och slutligen en käpp med tre påträdda skinnbitar.
"Kapten Elin" var förman för påskkäringarna sade man, och hon och tio misstänkta dömdes 1720 och sattes på Örebro slott.
En trolldomsformel kunde lyda ungefär så här:

"Upp och ut ända till helvetet."

Synd var det om den som råkade säga fel: "Upp och ned ända till helvetet". Antingen fick de åka upp och ned hela vägen till Blåkulla, eller upp och ned i skorstenen hela natten.
Häxorna samlades först i byns kyrktorn. Där gnagde de på kyrkklockorna, trodde man, eftersom det ska finnas avtryck av tänder i malmen på klockorna i någon kyrka.

Myterna om häxorna är många. De tjuvmjölkade gärna grannens kor genom att använda sig av den s.k. bjärran. Den bestod av ett ullnystan och genom det stack häxan trästickor som var brända i bägge ändarna. Hon droppade tre droppar blod från sitt vänstra lillfinger på bjärran, gick baklänges ut på trappan och slängde den med en ramsa över axeln. Bjärran susade iväg och skaffade mjölk åt häxan.

Folk var som tidigare nämnt livrädda och försökte skydda sig så mycket som möjligt mot alla onda makter, precis som med sina kreatur. De ritade kors över alla dörrar och fönster, lade stål och knivar på trösklarna och i sina sängar. På alla uthustak lade de psalmboksblad och ibland hela psalmböcker. Man trodde också att påskkäringarna kunde komma in genom skorstenen och därför var man mycket noga med att ha spjället stängt. Om en påskkäring råkade fastna i skorstenen skulle man elda med nio sorters lövträd för att röka ut henne. På morgonen skulle man däremot akta sig för att elda allt för snabbt. Det hette nämligen att i det hus från vars skorsten det först kom rök på morgonen, där bodde en häxa.
De fanns de som vågade sig ut på kvällarna och nätterna för att försöka få en skymt av en påskkäring på kvast. En del försökte också få påskkäringarna att trilla ner. Man sköt i luften med gevär, därav vårt bruk med påsksmällare.

Även påskeldarna som fortfarande förekommer på vissa håll i landet kommer från den tiden. Elden var bland det bästa skyddet mot mörker och onda makter. Förr var det mycket vanligt att man tände påskeldar över hela landet och i senare tider in på vårt sekel var det allmän tävlan bland ungdomar om vem som kunde göra störst påskafyr. Man började samla granar redan efter julgransplundringen och gömde dem tills det blev påsk och det uppstod "grankrig" mellan de olika gängen. Man försökte ta varandras ris under vilda slagsmål och ärtskjutning.
Men under den riktiga häxtiden var det häxorna man var ute efter.

Kännetecknet för en häxa var bl a utslaget hår, men det var inte det lättaste att se vem som var häxa. De såg ut som vanligt folk. Ville man se en häxa med sitt riktiga utseende skulle man på påsknatten gå baklänges tre varv motsols runt kyrkan och samtidigt släpa två fingrar mot kyrkväggen. Varje gång man kom till kyrkporten skulle man gå baklänges upp för trappan och blåsa i nyckelhålet. Efter det kunde man se vilka som var häxor i byn.
På påskdagen gick alla till kyrkan och det var även påskkäringarna tvungna att göra, men djävulen hade sagt åt dem att de måste sitta bakochfram i bänkarna och läsa alla verser baklänges. Detta såg man förstås inte med blotta ögat, men visst fanns det ett knep för att kunna se det också. Man skulle ta ett ägg som var värpt på långfredagen och lägga det i fickan eller under hatten när man gick till gudstjänsten. Då kunde man känna igen påskkäringarna genom att de satt bakochfram i kyrkbänkarna med mjölkbyttor på huvudet.

Nu idag får man hoppas att folk inte är lika vilseledda när det gäller vad begreppet häxa står för. En del saker som folk trodde förr, och kanske gör än idag, är alldeles på tok. Det var i hög grad präster och högt uppsatta människor inom kyrkan, som bidrog till att intala sin församling om att häxor var förknippade med djävulen. Och det som män av kyrkan berättade, var också det som folk trodde på. Allt som var konstigt, avvikande och annorlunda i världen och i samhället, förklarade man som ett djävulens verk.

I själva verket har häxor absolut inget med djävulen att göra. Djävulen tillhör de kristnas tro, men finns inte alls med i häxans livsåskådning. Vilken äkta häxa som helst kan argumentera mot varje sak som jag skrivit i den här texten om vad folk trodde. Ur häxors perspektiv får allt en helt annan förklaring. Så innan du bildar dig en uppfattning kan det vara lämpligt att surfa på nätet och leta efter häxors egna sidor för att få veta vad en äkta häxa egentligen står för.

Eftersom jag själv inte är häxa så överlåter jag vidare förklaring till Wikipedia, som beskriver den moderna formen av häxeri - Wicca.

Långfredagen
Långfredagen var den dagen då Jesus korsfästes och lades i berget som skulle bli hans gravplats. För Jesus var det en lång och lidelsefull dag, därav namnet på dagen. I England säger man däremot "good Friday", vilket ju inte är så passande. Tyskar och fransmän kallar dagen för "Karfreitag" = sorgsenhetsfredagen och "Vendredi Saint" = den heliga fredagen, och går lite mer i Sveriges fotspår.
På 1600-talet blev långfredagen en helgdag i Sverige. Den här dagen ville man påminna sig om Kristi lidande och fastade därför mer än vanligt. En del fastade på endast vatten och bröd. Andra drack inte ens, för att de skulle törsta som Jesus på korset. De som inte tog så hårt på det hela åt gärna ärtsoppa på långfredagen och för att än en gång påminna sig om Jesu lidande var det vanligt att man åt nyponsoppa. Dels är den "röd som Kristi blod", dels kunde den även påminna om törnekronan som Jesus bar på huvudet.
För övrigt var det inte lämpligt att man på långfredagen drack mjölk, för då skulle man få bölder, sa man.
Förutom att fasta fanns det folk som visade sitt medlidande med Jesus genom att gå med ärtor eller stenar i skorna.
Det skulle också vara en sorgens dag. man gick svartklädd och var stillsam och allvarlig hela dagen. Barnen fick inte springa runt och leka. I början på vårt sekel var det vanligt att man flaggade på halv stång ute vid kusterna.
Enda fram till 1969 var det förbud mot offentliga nöjestillställningar i Sverige.

Nuförtiden är väl långfredagen mest en dag som alla andra och inte alls så sorglig och allvarsam som förr, men den har faktiskt inte alltid varit det heller. Först under 17-1800-talet växte
"l å n g" fredagen fram i den bemärkelsen. På medeltiden var den bara en halv helgdag då man gick klädd, betedde sig och arbetade som vanligt medan man även gick i kyrkan.

I kyrkan var altaret svartklätt och där stod inga ljus tända, utan endast fem röda rosor som symboliserade Kristi fem sår. Man sjöng psalmerna utan orgelmusik, för det var ju påskfrid och allt skulle vara stillsamt och tyst.
Långfredagen var, precis som många andra dagar under våren, en bra dag att spå väder och liknande. Om det regnade sa man i Småland att det skulle bli en torr sommar - och tvärtom. Om det snöade sa man i Dalarna att det skulle bli mycket broms på sommaren, men ett gott år om det var klart väder.
På långfredagsmorgonen var det bäst att man tog på sig strumporna redan i sängen, eftersom man absolut inte skulle gå barfota på trägolv. Då skulle man slå sönder tårna under sommaren. Man skulle heller inte piska med något i luften för då ökade man Kristi lidande.

"Risning" el. "Påskskräcka"
Så här skriver fornforskaren Petter Dijkman i ett arbete om gamla svenska kyrkceremonier från 1703:

"En gammal seed haar ock warit här i Swerige at förääldrar och huusbönder hafwa om denna morgonen medh Riis slagit sina barn och huusfolck uppå derras sängiar dem at wärkeligen intryckia wårs Herres Jesu Christi pijnas swårhet. Och detta kallas Påskskräckia at de skulle skräckias i sin siäl öfwer synden, som den Högstes son in til så swår korsiens dödh tvingat har."

Det här låter kanske en aning groteskt och till en början var väl innebörden allvarlig och man ville än en gång påminna sig om Kristi lidande, men efter hand blev seden alltmer ett skämtsamt upptåg.
Seden är mycket gammal och forskare har kunnat spåra den så långt tillbaka som antiken. I Sverige fanns den fr o m medeltiden och den är känd över hela landet. Den kallades "risning" eller "påskskräcka" och man kan säga att det är en förvrängning av ordet "räcka" som betyder spö, kvist eller ris.
På långfredagsmorgonen gällde det att komma upp före alla andra, redan vid fyra för att vara på den säkra sidan. Man tog ett björkris och smög in till de som fortfarande sov gott i sina sängar, slet av dem täcket och daskade dem ordentligt med ett ris. Det var fritt fram för alla att risa vem de ville. Drängarna kunde risa självaste husbonden om han så ville och barnen fick risa mor och far. Det måste varit extra roligt, eftersom agan inte var ovanlig i uppfostran på den tiden och nu fick barnen istället slå så mycket de orkade på sina föräldrar.
En form av risningen var att alla ogifta, unga män i byn samlade ihop sig tidigt på långfredagsmorgonen och sprang runt i alla hus där det fanns unga flickor, och piskade dem ordentligt. Det brukade vara ett fasligt liv enligt folk som berättat om det. Det var nämligen vanligt så sent som under vårt eget sekel.
Det berättas att pojkarna oftast hade "tagit sig en sup" innan de kom och de hade stora ris, till och med små björkar. "Offren" skulle sedan bjuda på kaffe, och morgonen därpå var det flickornas tur att ge igen, men det var alltid viktigt att riset skulle vara brutet på långfredagen. Risningen sades nämligen då ha magisk inverkan på fruktbarhet och ryggvärk.
Seden var också vanlig under fastlagen. Då var det oftast mor i huset som risade barnen för att de skulle bli snälla, men sedan fick de självklart kaffe och bullar på sängen.

Förutom att slå folk där bak med ris har man i alla tider tagit in fastlags- och påskris och satt i vatten. När de kala kvistarna plötsligt börjar spricka ut i grönt symboliserar det att våren är på väg och allt får liv. Först på senare tid har traditionen att pryda riset med färgglada fjädrar och annat tillkommit. Fjädrarna har förstås med tupparna, hönorna och äggvärpandet att göra. Man kan tänka sig att de symboliserar blommor på det, kanske till en början till intetsägande riset.

Påskaftonen Idag är påskaftonen den dagen då vi äter och firar som mest, men under katolsk tid var påskaftonen bara den sista dagen i fastan och man skulle städa och förbereda allt inför påskdagen som var huvudpunkten.
I kyrkorna var det också gudstjänst och predikningar, vilket heller inte är så vanligt idag. Ceremonin i kyrkan på påskaftonen var att återigen tända alla ljus som varit släckta. Först brann endast ett ljus, men efter hand tände man fler och fler på en stor eld och bar in på en rad och till slut strålade hela kyrkan i full belysning. Detta symboliserade att Jesus nya lära hade trätt i kraft.

På senare tid blev påskaftonen den stora festkvällen, speciellt för de vuxna. Nu var det slut på allvarligheterna och alla kunde släppa loss. Det var på påskaftonen som man smällde påsksmällare och tände påskeldarna för det var ju på påskaftonen som påskkäringarna kom tillbaka från Blåkulla.
Barnen skickade påskbrev till varandra. Därav vårt bruk med påskkort som tyvärr börjar försvinna. Förr var det lika självklart att rita påskbrev med häxor, kycklingar, ägg och någon liten vers, och springa runt med i gårdarna, som att ge julklappar vid jul.

Påskdagen

"Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom."

( Matteus 28:2-3, 5-7)

Påskens två viktigaste dagar är långfredagen och påskdagen. Men märk väl att det är inte mest för att Jesus korsfästes som vi idag firar påsk, utan för att han uppstod. Det är de kristnas första och största fest.
Långfredagen är sorg och bot, medan påskdagen firas med glädje och jubel. Louise Hagenberg uttrycker sig på följande vis om påskdagen i sin bok "Påskhögtiden" från 1920:

"Då har ljuset segrat över mörkret, då är trollens makt bruten, och det onda har ej längre samma kraft att skada som under dymmelns farliga dagar. Alla människor fröjdas att Herren är uppstånden."

Nu ringde man i kyrkklockorna igen och orgelmusiken ljöd på gudstjänsten. Idag tänder man det stora påskljuset i kyrkan som brinner fram till Himmelsfärdsdagen.

En gammal tradition var att man gick ut tidigt på påskdagsmorgonen för att se solen dansa. Det trodde man att den gjorde av glädje för att Kristus uppstått. Antagligen kommer det av den latinska bibelöversättningen Vulgata där det står i en psaltarpsalm att "solen gör glädjesprång", istället för solen "fröjdar sig".
I Småland har man berättat: "... den hoppar upp och ner på himlen, och det är ingen lögn utan klarer sanning, för de har jag sett inte en gång utan många, många gånger. Det är inte omedelbart när den gått upp utan när den varit uppe i fem, tio minuter. ... Man kan se det var som helst, både inne och ute, men det sker endast på påskdagsmorgonen."

Natten till påskdagen skulle man sova med strumporna på för det var bra mot hudsjukdomar. På påskdagen var det även nyttigt att gå över rinnande vatten och samtidigt sjunga en påskpsalm. Hade man ont skulle man tvätta sig i rinnande vatten före fåglarna vaknat, och innan man åt något på påskdagen skulle man ha varit ute och "sett skatan".

Annandag Påsk Fram till 1772 fanns även tredje dag och fjärde dag påsk som helgdagar, men sedan avskaffades de.
Påskfirandet slutade inte med annandagen, utan fortsatte ända fram till Kristi himmelsfärdsdagen 40 dagar efter påsk och avslutas egentligen först på pingstdagen som är kyrkans födelsedag. Då gick lärjungarna ut i världen för att sprida kristendomen.

På annandagen var det ungdomarnas tur att ställa till med fest. Alla drängar och pigor i byn samlades och hade något som kallades påskastua. I fastlagen var det drängarna som uppvaktade pigorna och nu var det pigornas tur att bjuda igen. Man åt påskmat och dansade träskopolskan m.m. Det gick glatt till för man hade ju inte fått dansa och festa sedan fastlagen.

Barnen hade också egna små fester. Under påskhelgen klädde de ut sig och gick runt och tiggde i gårdarna, och allt de fick ihop använde de till sitt lilla påskkalas. Ofta byggde de små hyddor utomhus där de höll till.
Det man bl a klädde ut sig till var påskkäringar, och mycket populärt var också att klä ut sig till lådsasbrudpar med brud, brudgum, tärnor och allt som hörde till. Man gjorde kransen av tyg- och pappersbitar och tog en gardin till slöja.

Varför Gult ?

Julens färg är röd och påskens är gul, det har vi nog alla märkt. Men av vilken anledning är det gul? Ingen av de liturgiska färgerna är gul, dvs de som hör ihop med kyrkan. De färgerna är istället svart, vitt och violett under påsk- och fastetiden.
Det är nog istället så enkelt att man förknippar den gula färgen med påsken för att mycket av de saker som vi tycker hör till påsken är just gula. Annars skulle det kanske vara tvärt om att "sakerna" har påverkats av färgen. Med andra ord att bara för att det ska vara gult så har vi börjat ta in påskliljor o s v. Nej, det verkar mest troligt att det är åt det andra hållet.
Vi plockar som sagt in påskliljor som är gula. För övrigt växer det ju inte så mycket annat än det så tidigt på våren.
Sedan gammalt är gult också solens färg, och solen spelar ju stor roll när våren har börjat komma och snön ska smälta, och påsken är ju en vårhögtid. Och så förstås äggen som är gula inuti och därmed de gula kycklingarna. Inte underligt att gult förknippas med påsk. Den traditionen har ändå tillkommit i senare tid. Förr var det mest de liturgiska färgerna som gällde.

Sida: [ 1 ] [ 2 ] [ 3 ] [ 4 ] [ 5 ] [ 6 ] [ 7 ] Vidare!

Är denna sida ute på villospår
utan sina ramar?? Klicka här!