FASTAN

Efter den glada fastlagen kom så till sist fastan. Före 200-talet fastade man bara i tre dagar före påsk men sedan vidgades det till hela 40 dagar, för att man skulle minna sig om Jesus fasta i öknen som varade i just 40 dagar.
Fastan inleddes på onsdagen efter fettisdagen och varade fram till och med påskaftonen. Det var bara tillåtet att äta ett mål mat om dagen och det skulle helst ätas på kvällen. Vissa matvaror var förbjudna under fastan t ex kött, ägg, ost och fläsk. Man skulle heller inte dricka mjölk och vin.
Från fastetiden finns inte så många traditioner. Dels är det väl lättare att komma ihåg och bevara endast det som är roligt, dels var det förbjudet att hålla fester och väsnas. Man skulle tvärtom vara allvarlig och helst gå klädd i svart. Det skulle vara tyst och alla skådespel och domstolsförhandlingar ställdes in.
Att hålla inne med maten var inte det viktigaste. Fastan skulle vara en tid med religiös begrundan. Det var viktigast att gå till kyrkan och lyssna noga på predikan. Speciellt de två sista veckorna i fastan som kallades passionstiden, eftersom predikan då handlade om Jesu lidande och död.
Det var inte meningen att fastan helt skulle vara en glädjedödande och svår tid, utan kanske snarare en förberedelse för att uppskatta glädjen med själva påsken desto mer.

Efter reformationen på 1500-talet behövde man inte längre fasta, men ända in i vår tid har det varit så att man undvikit allt för fet mat och Sveriges kungar höll länge fast vid att man inte borde hålla fester eller gifta sig. Man skulle hålla inne med all musik och det dröjde över 100 år efter reformationen tills man började spela orgel i kyrkorna under fastan igen.

Askonsdagen
Namnet på denna dag är ju inte så värst glatt, men mycket fyndigt om man tänker på vad aska står för. Man skulle kunna säga att det är något som en gång haft sprakande liv men nu är helt dött och därför är det ett mycket passande namn eftersom askonsdagen inledde den långa, trista fastan efter den glada fastlagen. I själva verket kommer benämningen från den katolska tiden då man i kyrkorna brände sälgkvistar från föregående års palmsöndag och bestänkte dess aska med vigvatten. Prästen strödde sedan den över kyrkobesökarna som en slags botgöring. Man kunde även rita ett kors i pannan med askan.
För att göra den här första dagen i fastan lite märkvärdigare, sägs det att man åt den s.k. askgröten. Det var gröt som var blandad med aska för att tarmarna skulle dra ihop sig och man på så vis kunde lindra hungern under fastan.

Vårfrudagen / Tranafton / Våffeldagen
25 mars

Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring
skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist."

E.A. Karlfeldt ur "Vinterorgel"

Vårfrudagen var benämningen på Marie Bebådelsedag som var en helgdag i Sverige ända fram till 1950-talet. Nu firar vi ju istället det på Alla Helgons Dag på hösten.
Vårfrudagen var förr en mycket speciell dag. Nu för tiden när vi har elektricitet är vi inte lika beroende av det naturliga ljuset som man var förr. Ljuset påverkade hela arbetslivet och man sa att från och med Vårfrudagen kom våren och då ändrades alla arbetsvanor. Det var sed att man inte längre skulle tända lampor på kvällen. Gjorde man det skulle det bli mycket loppor i sängen det året.
Tranan förknippades med Vårfrudagen, eftersom den brukade komma tillbaka från sydligare länder ungefär vid den tiden och tranan blev därför ett bra vårtecken. Ett talesätt var att "tranan bär ljus i säng". Med det menades att från och med Vårfrudagen när tranorna kom skulle man börja gå och lägga sig när det fortfarande var ljust på kvällen. På hösten fanns den motsvarande dagen Michelsmässan då man skulle lägga sig när det blivit mörkt.
Tranan har alltid satt sprätt på folks fantasi eftersom den har ett så annorlunda utseende. Nästan som en människa med sina långa ben. Barnen klädde ofta ut sig till tranor på kvällen innan Vårfrudagen som kallades tranafton. De sprang runt i gårdarna och slängde tranbrev till varandra.
En sed som kom från herrgårdarna i Småland var att tranan på natten till vårfrudagen kom och gav presenter som de tagit med sig från främmande länder till barnen. Barnen ställde därför fram sina skor eller hängde upp strumpor åt tranan och så ritade de bilder på tranan och satte i fönstren för att den skulle hitta dit.

På tranaftonen eller tidigt på vårfrudagens morgon skulle alla ut och "springa trana". Detta var den s.k. barfotaspringningen som sades vara bra för fötterna. I kuren ingick bl a att slippa bli förkyld, ormbiten och få sår på fötterna under året. I grunden skulle man springa över sju ägor och nio gödselhögar men det räckte gott och väl med tre varv runt huset.
Springa barfota kunde man också göra på Gregoriusdagen den 12-13 mars. Seden kommer enligt forskare från medeltiden då man gick barfota runt kyrkan för att få bot och syndernas förlåtelse.

Vårfrudagen var en bra dag att spå väder på och mycket magi förknippas med den dagen. Speciellt angående renhet med tanke på Jungfru Marias oskuld. Man sade att det var bra att tvätta eftersom vattnet innehöll tvål på den dagen. Vidare skulle man börja ploga samma dag, hur frusen marken än var, och om den nu var det så skulle det förbli så i 40 dagar till.

I många av våra almanackor står det våffeldagen den 25 mars och seden att äta våfflor lever ju fortfarande kvar. Förklaringen till varför man gör det är helt enkelt en missbildning av ordet vårfrudagen. I dialekt sade man förr "vafferdagen", vilket med tiden blev våffeldagen. Missbildning är väl förresten syn att säga för våfflor är ju inte helt fel!


Stilla veckan / Dymmelveckan
Veckan innan själva påskhelgen, som inleds med Palmsöndagen, har alltid betraktats som en av de mest speciella under kyrkoåret och har därför givits diverse namn genom tiderna. Det är först i senare tid som namnet påskveckan börjat användas.
Förr var det den sista veckan i fastan och dessutom den sista i passionstiden och man skulle då besöka kyrkorna extra mycket och tänka på Kristi lidande. Även efter att fastan avskaffats skulle denna veckan vara en tid av stillhet, och passionspredikan tilltog ytterligare. Med tanke på att det skulle vara så tyst och stilla som möjligt fick veckan benämningen stilla veckan.
Namnet Dymmelveckan hör också ihop med att det skulle vara tyst, vilket ni snart ska förklaringen till. Den benämningen förknippar dock åtminstone jag lite mer med det som var övernaturligt med veckan. "Dymmelveckan" var nämligen, enligt gammal tradition, den då alla onda makter och trollkunnigt folk var i farten. Även det ska jag återkomma till.


Sida: [ 1 ] [ 2 ] [ 3 ] [ 4 ] [ 5 ] [ 6 ] [ 7 ] [ 8 ] Vidare!

Copyright © Sofie Loman 1998-2011
Är denna sida ute på villospår
utan sina ramar?? Klicka här!