Marias
DAGBOK
2005
2005-08-07
kl 19:00
Jag
finns numer på www.fallfrukt.se
under namnet "Smulmia".
Hemsidan
får ligga kvar för mitt mål är att uppdatera
och göra den aktuell igen.
Bara
så ni vet, ni som smyger er hit fortfarande... :-)
2005-04-02
kl 00:39
För
10 år sedan befann jag mig på mitt livs roligaste
fest. Hittills iaf, och jag tvivlar att allt som var så
bra med den någonsin kommer att klaffa på alla
plan som den gjorde. För 10 år sedan fyllde min
mamma 50 år och det hon önskade sig var en hejdundrande
fest med alla människor som hon tyckte om skulle närvara.
Och det fick hon..
Jag
stortjuter när jag skriver det här, för jag
skanar min mamma. Jag saknar henne så inihelvetes jävla
mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och
det gör så O N T. Och det är så orättvist,
för jag älskade min mamma jag tyckte om att umgås
med min mamma, jag ville umgås med min mamma. Hon drev
mig till vansinne och retade gallfeber på mig till max.
Men hon var bäst, hon var så bras. Och hon är
borta och jag kommer aldrig få träffa henne igen
och det har gått tre fucking jävla år sen
hon dog och jag saknar livet som inte finns mer. Livet som
var HON, allt hon stod för och reprenterade och hennes
skratt och hennes goda humör, hennes envishet. Allt..
2005-03-29
kl:22:09
Jag
har inget liv. Så är det. Det jag sysslar med är
överlevnad, men lever... det gör jag inte. Det liv
jag vill ha det går inte att få, dom människorna
som skall ingå i det livet dom finns inte längre.
Jag gör mina tappra försök, men jag når
aldrig riktigt fram.
Jag vet inte hur jag ska bete mig?
2005-02-18
kl:00:04
Magsjuka
har härjat här i veckan, men nu är den borta
och Leo är hos P.
Jag har läst texter på olika håll som berört
mig och gjort mig väldigt, väldigt ledsen.
Jag
har på en datingsajt träffat på en "kompis-i-från-förr"
och det väckte så mycket minnen, så mycket
tankar sån stark önskan att få kontakt igen,
så det har troligtvis lyst igenom i min mejlkorrespondans
så det nog ses som patetiskt och frånstötande.
Men
jag längtar efter vänner ska det vara så svårt
att förstå?
Var
på ett möte för "Enastående mammor"
ikväll och det var väldigt givande. Skönt att
få bolla tankar med flera i liknande situation.
Jag
tittar på insider på TV 3 och tycker synd om alla
som inte simulerar sina sjukdomar...
Med
mig är det som vanligt sa min kompis från förr
och jag tänker kan man säga så till en människa
man inte haft kontakt med på 10 år? Med mig är
det garanterat inte som vanligt som för 10 år sen...
eller?
Jag
har blivit rädd. Jag vågar inte knyta nya kontakter.
Allt jag kan tänka är; Det är inte värt
det...
Och
så till sist...
Some
pictures ilustrating the meaning of life:
2005-02-15
kl 00:04
Idag..
den 15/2 är det sex år sedan jag började skriva
dagbok on-line. Jag lockades till att göra det själv
för jag fastnade för en dagbok som mitt i sin vardagliga
tristess exploderade och levererade dom mest fantastiska texter
som träffade mig rakt i hjärtat. Rakt in i mitt
medvetande.
Han var så vacker. Hans ord var vackra. Hans bilder
både på sig själv och föremål
var vackra. Han levde ett ensligt liv och kunde få det
att verka intressant, en mästare på att leverera
korta meningar som säger och beskriver en företeelse
perfekt. Jag minns att det fanns ett ställe där
man kunde skicka in en mening och vinna en bok varje vecka;
han vann två gånger och inspirerade mig att skicka
in så jag fick ett hedersomnämnade iaf. Han var
magisk. Jag gjorde misstaget att tro att jag lärde känna
honom genom att läsa hans ord. Vi träffades en gång.
Nu är jag blockerad att få läsa hans ord på
ett community vi båda tillhör...
Men
genom honom kom jag i kontakt med fler magiska ord, jag fastnade
för fler dagboksskribenter på vägen, några
skriver fortfarande. Listan med favoriter har varit lång,
och ibland kort. Många skriver öppet, sen börjar
dom skriva dolt och det lustiga är att man tillslut hittar
fram till dom igen, man tror man hittat en ny favorit som
visar sig vara en gammal i ny förklädnad. Vad visar
det? Man är igenkänlig genom sitt skrivsätt?
Hur man formulerar sig?
Nu
var det ju inte bara för att bli sedd av han den magiska
som jag började skriva. Nej, jag hade ju en alldeles
mening med det hela. Jag hade en mission; Jag ville förmedla
den nakna sanningen i hur det egentligen är att vara
fet. Jag har ju förklaringen kvar fortfarande som länk
så det går att läsa vad jag vill. Vad jag
ville.
Jag
vill förklara. Jag vill bli sedd. Men det är fel
människor som ser och det är fel människor
som förstår. Alltså lyckas jag inte. Eller
så är jag blind?
Ska
det vara så förbannat svårt att slå
världen med häpnad? Förlåt, dig...
Det
virvlar av människor i mina tankar just nu, människor
jag träffat, människor jag tror mig känna för
att jag dagit del av deras liv. Men det är inte deras
liv, det är deras ord. Deras beskrivning av det som är
deras liv, den bråkdel som förmedlas. Jag gör
ju likadant.
Ord
i sig är inte vackra, men placerade i rätt ordning
kan dom betyda allt.
Jag skriver för lite.
Jag måste bättra mig. Måste fokusera mig.
Vad
vill jag?
Egentligen?
2005-02-06
kl. 11:05
En
helg äråter till ända. En helg som inte utnyttjats
maximalt. Jag var på TV och "alla" säger
det var bra. Jag förstår fan inte vad dom snackar
om...
2005-02-03
kl 22:19
Det
är väl dags att uppdatera mitt utrymme på
nätet med mina egna ord nu, inte för att mitt eget
lilla hörn har invaderats av några andra ord än
mina egna, utan här har det gapat tomt, ekat tyst.
Det
beror till stor del på att jag finner det obehagligt
att inte veta vem som läser här så jag står
inför beslutet att låsa eller skriva om neutrala
saker som inte är det jag vill skriva om, så vi
får väl se...
Jag
känner en sorts oro i kroppen. Oro över att inte
veta vad som kommer att hända i framtiden, inte veta.
Jag känner mig bedövad och fastlimmad.
Fick
ett sånt lustigt mejl idag som fick mig att gapskratta;
Att vissa människor bara ORKAR hålla på?
Det tragiska är att dom tror att dom kommer med viktiga
synpunkter och försöker inbilla att det är
i välmening. Tillåt mig hånflina...
Och
VARFÖR talar alla dokusåpatöntar äcklig
jävla värmländska? Trött på den
jävla skitdialekten.
Förlåt.
Har ett behov av att vara vulgär, ovårdad.
Har
lekt mediahora idag igen. Ett inslag som kommer sändas
i Aktuellt imorgon eller i början av nästa vecka.
Leo
är hos P och jag saknar honom fast det är skönt
att få vara själv ett par dagar. Inga måsten.
Snart
blir det fler ord...
