14:11 2000-12-06

Igår klockan 6 på morgonen föddes mitt barn. Mitt barn var dött när hon föddes. I den läkarvetenskapliga världen räknas inte mitt barn till att vara ett barn. I den världen är hon ett "icke färdigutvecklat foster". Min Josefin valde att komma ut i den här världen alldeles för tidigt och klarade sig naturligtvis inte. Hon dog innan hon var helt och hållet ute. Hon var inte redo. Men visst var hon ett barn. Jag såg det. Jag rörde vid henne. Jag höll i henne. Hon fanns. Jag såg det vackra hos henne. Men det blev inte mer än så...

Den tomhet,den sorg som jag känner kan inte förklaras. Jag har drabbats men jag förstår ingenting. Jag fattar inte. Vad var det som hände?

17:16 2000-12-07

Jag frågar, inte för att i första hand få svar utan för att jag behöver grubbleriet. Jag behöver få älta. Jag behöver få tänka på det. Jag behöver spela upp allt som hände i huvudet. Jag vet inte om det leder till något. Vet inte om jag får några svar. Vad jag vet är att jag vill aldrig glömma det här. Alltså, jag vill att det ska finnas med mig hela tiden, vill inte bara glömma och gå vidare. Jag vill lära mig leva med det. Jag känner mig stark och snusförnuftig ena sekunden medans jag sekunden vill bara lägga mig ner och skrika och gråta. Det blir att jag brister ut i gråt bara sådär. Jag är nog självisk just nu, men det är jag för att jag känner att jag behöver vara det. Vi hanterar sorgen och förlusten olika han och jag. Och just nu vill jag bara acceptera mitt sätt och sörja, därför går det inte att prata om det. Med honom. Det kanske går om jag bara försöker, jag gör nog fel, men jag vill inte prata för att hitta lösningar jag vill prata för pratandets skull. Jag tar en sak i taget. Det har visst bara gått två dagar sedan det hände, men det känns redan som en alldeles hel evighet. Jag förstår mig inte på tiden? Borde man kanske inte skriva här om det inträffade? Borde jag hålla det för mig själv? Borde jag säga att jag orkar inte dela med mig? Borde jag säga att det var nedlagt på obestämd framtid? Skulle alla normala göra så? Jag känner mig ju aldrig normal så varför skulle jag handla normalt nuför då? JAg startade ju det här i terapi syfte en gång i tidernas begynnelse, det här att fläka ut sig offentligt på nätet. Det har ju hjälpt mig därför fortsätter jag. Att fläka ut mig. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag väl någonsin drömma om att detta var ett ämne jag skulle någonsin beröra i mitt ordbajseri. Men nu är det så...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

17:39 2000-12-07

Naturligtvis. Det spelar ingen roll vad ni säger till mig men det spelar roll ATT ni säger något. Om ni förstår vad jag menar. Det bryr jag mig om. Det tar jag till mig. Tack...

Självklart.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

13:49 2000-12-08

Mitt namn är Maria och jag är 29 år och förlorade mitt första barn i Tisdags morse klockan 6. Mitt barn visade sig vara en flicka och vi hade redan bestämt att om det var en flicka skulle hon heta Josefin. Så mitt barn Josefin finns inte längre hos mig, ett annat öde valdes åt henne så hon var hos mig i min mage fram till den 21:a gravidetes veckan. Sen så var det något oförklarligt som gjorde att hon kom ut. Död.

Jag försöker fråga varför, men får bara till svar att det går inte att säga. Det finns ingen förklaring. Det gör mig frustrerad. Jag vill ha ett svar på vad som gick fel, men det verkar som jag aldrig kommer att få det. Hur slutar man grubbla på det?

Allt gick så fort. Så svindlande fort. Det känns som en hel evighet sen men när jag tittar på almanckan så talar den om för mig att det hände för fyra dagar sedan. Vad är fyra dagar i min normala tid. Ingenting. Men nu är det som ett helt liv har passerat...

Jag var på jobbet och skulle gå på toaletten. Jag hade haft en ökande mängd flytningar i underlivet de senaste dagarna, men ingenting som jag tänkt närmare på för de var inte missfärgade eller illa luktande, bara irriterande för att trosorna blev blöta. Och det kunde ju vara normalt mindes jag att jag läst, så inte gjorde jag något för att kontakta MVC, det var ju säkert ingenting speciellt. Men så där på jobbets toalett kliade det till och jag fick liksom lust att krysta. Och då hände det något. Jag kände hur något ramlade ner. Något var på väg ut. Orolig meddelade jag mina arbetskamrater hur det kändes, och de ringde genast till akuten. Men jag blöder inte, var jag noga med att poängtera. Jag blöder inte tänkte jag. Då kan det inte vara så farligt. Tänkte jag. Det är lungt försökte mina arbetskamrater intala mig. Säkert ingen fara. Det är nog bara livmodern som halkat ned lite, det hände mig. Säkert ingenting att oroa sig för. Allt är bra ska du se.

Visst. Allt är bra tänkte jag. Ska nog kolla upp det. Det är ju bra att få reda på att allt står rätt till. Få det bekräftat. Nog bra att åka in. Japp. Bäst...

Jag fick sällskap i en taxi till akutmottagningen. Där blir man som vanligt inte insläppt förrns man visat att man är kreditduglig. Känns det som iaf. Det första som frågas efter när man slussats vidare till gynakuten är kvittot. Du har väl betalat? Annars blir det ingen hjälp...Så sägs det inte, men så känns det. Jag hatar det här systemet. Jag vill inte blanda in pengar i min oro. Men det är så det funkar...

Naturligtvis lång väntan på akuten, men sen så blev jag äntligen insläppt för undersökning. Jag satt mest och tänkte under väntetiden, att så onödigt att jag är här och ska ta upp deras dyrbara tid. Det är nog inget fel på mig. Att det under tiden hade börjat synas spår av blod när jag gick på toaletten, ökade bara min oro minimalt. Hade ju inget ont ännu ju...

Det är svårt att undersöka mig eftersom jag är stor och kraftig så det blev ultraljud med än gång. Och det var tydligen svårt för den jourhavande läkaren att titta så hon fick tillkalla sin kollega. Han fick fram bilden och jag såg mitt barn som rörde på sig. Det lever tänkte jag och drog en liten lättnadens suck. Det går bra att kliva ner nu sa herr allsmäktig doktor efter det att han petat och känt lite där nere. Jag kände när jag klev ner från den utsatta gyn stolen att det kändes fortfarande som om det var något på väg ut....

När jag står där naken på underkroppen framför dem, kommer de fram till mig och säger hur det står till med mig. Hur läget är. Jag står där utan trosor. Detta är vad mitt minne lagrat av de orden som sades till mig....

"Jaha..nu är det ju som så att det har öppnat sig lite. Och det är inte så mycket man kan göra åt saken. Du kan ju gå hem och hålla tummarna att allt går som det ska. Kanske öppnas det inte mer än så här men det är svårt att säga. Och som sagt, det spelar ingen roll vad du har gjort och vad du gör framöver, händer det så händer det. Jag kan ju säga åt dig att du ska vila men det spelar som sagt ingen roll! Och du ska veta att vi tråkiga vetenskapsmän ser ju inte riktigt på detta som ett barn ännu utan ett outvecklat foster så ingenting görs för att rädda det, om ett par veckor hade det däremot varit annorlunda. Vi har våra gränser vi...

Så du får ju bestämma själv nu om du vill lägga in dig under observation, för vi gör som sagt inget eller om du vill hem och hålla tummarna..."

...

Jag vet inte var jag befann mig när jag fick de här orden slängda i ansiktet på mig. Vaddå inte göra något? Finns det verkligen ingen ting att göra? Jag stod där tårarna rann, vet inte om jag fått på mig på underkroppen. Tror inte det. Stod där med tårarna rinnande och naken underkropp. Vad? Ska jag avgöra själv om jag skall hem? Tänkte jag. Måste jag besluta. Allt var bara vacuum...

Herr allsmäktig försvann. Och fru aningens mer empatisk doktor tog beslutet åt mig att naturligtvis skulle jag läggas in för observation...

Jag satt där i väntrummet. Gråtandes. Tankar som flög. Irrade. Ekade. Vaddå? Inget kan göras? Vad betyder det? Betyder det att...missfall. Jag? Allt har ju varit så perfekt? Vaddå inte kan göra något? NÅT måste väl gå att göra?

Vid 7 tiden på kvällen var jag inlagd på en avdelning. Hade fått eget rum med toalett i korridoren. Hoppet fanns fortfarande kvar. Pojkvän och föräldrar kom. Inte ensam hade sällskap. Kände väl att det var nog hel galet det här. Blodet hade ökat. Kände smärta som började krypa sig på, men ännu fanns hoppet. Förtvivlan. Hopp jag grät var lugn. Väntan. Kaos. Vaddå inget kan göras? Orden ekade fortfarande obegripliga i min skalle. Kunde inte begripa. Ville inte begripa...

Nu var det bara väntan som gällde. Föräldrarna försvann hemåt medans pojkvän var kvar. Han fick en säng inrullad så ahn kunde sova. Det bästa vi kunde göra var att sova...

Sen så kom värken. Men hoppet var kvar. Sen så gick vattnet. Då försvann hoppet...

Nu skulle det alltså ske snart. Vi blev informerade om vad som komma skulle. Att det kanske skulle synas rörelser när barnet väl var ute. Mera beslut. Ville vi se barnet? Jag måste få se. Jag som knappt känt av det livliga varelsen där inne. Jag måste få se att hon verkligen fanns.

Väntan och åter väntan. Värk som blev allt kraftigare. Smärtstillande som sattes in och gjorde mig groggy. Väntan. Ont. Ville hålla emot. Ville knipa åt, ville få henne att stanna kvar där inne. Ville att det skulle vara som vanligt. Kämpa inte emot, sa dom till mig. Det har satts igång nu. Det finns ingen återvändo...

Sen så kom det en annan typ av värk, en mer utdrivande. En som inte gjorde lika ont. Sen så var det över... hon var ute. Hon var död. Livet inuti mig var släckt. Värken var borta vilket kändes skönt, men minnet av varför smärtan var borta gjorde det ändå till obehag.

Sen så kom hon in. Rentvättad och fin lades hon på en kudde på min mage och vi fick vara ensamma med henne. Det kändes fruktansvärt men ändå underbart att få se henne. Mitt barn. Hon såg så butter ut, men ändå lugn. Vackra små händer som hon gömde sitt lilla lilla ansikte bakom. Jag vågade inte röra vid henne först, men sen förde jag mitt pekfinger över hennes lilla fortfarande varma kropp. Hon kändes mjuk och len. Jag lyfte henne för att känna på tyngden trots sin litenhet. Hon såg så vacker ut i mina ögon. Pojkvännen såg bara det skrynkliga och fula att hon liknande en gammal gubbe. Jag såg det inte...

Varför, varför, varför... frågan slutar aldrig eka i huvudet. Det känns så orättvist att jag inte fick lära känna mitt barn. Att jag inte fick ha min Josefin hos mig....

Hur kunde det bli så här?

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

09:24 2000-12-10

Hur skolboksenligt vi reagerar han och jag. Så väldigt lätt det verkar vara att säga hur människor reagerar vid olika krissituationer. Hur könsbundet det verkligen är. Jag sa hur jag upplevde att vi reagerade för kuratorn, och hur hon då nickade och sa att så väldigt typiskt det var, hur väl hon kände igen det...

Han vill om kanske inte glömma, åtminstone gå vidare med än gång. Han var ledsen. Otroligt ledsen i samma sekund det var över. Han försökte förklara för mig hur det var, att han liksom i det ögonblicket sörjde och tänkte på allt det som skulle kunna varit, men som nu inte blir av...

Han säger också att han förstår och inser att min sorg måste vara oändligt mycket starkare eftersom jag rent konkret har känt av allting på ett annat sätt i och med att jag har burit ett liv inom mig i 5 månader, och för honom blev det verkligt först i den sekunden han fick se sitt döda nyfödda barn. Vi hade ju inte fått uppleva rörelserna ännu på riktigt. Visst hade vi sett vårt lilla pyre röra på sig, men det var så overkligt. Jag vet ju att jag gick och grubblade på om det var på riktigt eller inte, så hur overkligt måste det inte ha känts för min älskling då?

Att han har ett rätt okänsligt och direkt sätt att gå på saker och ting, det accepterar jag, för att jag vet ju att det är för att han är precis på det sättet, sådär som ingen annan människa är, är ju just därför en av orsakerna till att jag älskar honom så ofantligt mycket...

Jag känner mig skyldig nu. Skyldig för att jag känner sånt lyckorus. Jag är så ofantligt lycklig över att jag har honom att vi har varandra. Det känns som om jag kanske borde lida alla helvetes kval pga av att jag förlorat vårt barn. Det känns som det är fel. Men jag kan le. Jag älskar honom så himla mycket...

Jag gråter en himla massa över allt som jag inte får uppleva med min dotter, men jag tänker att jag fått en ängel istället. Det hjälper. Jag tänder ljus för min ängel och vet att hon alltid är med mig. Och mellan tårarna kan jag le och känna värme då...

Är jag hemsk som kan känna glädje redan?

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

11:39 2000-12-10

Så kom första dosen. Skuld. Om varför inte kanske fanns. Tänk om jag reagerat tidigare? Skulle jag ha uppmärksammat mina smärtor mera? Jag hade ju ont ju. Det var ju tidigt ju sa alla. Jag poängterade inte tillräckligt klart och tydligt för barnmorskan. Jag lyssnade nog inte på min kropps signaler?

Tänk om jag gjort det....

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

18:12 2000-12-11

Håller mig sysselsatt. Kan fungera i sällskap. Kunde pyssla och umgås och ha trivsamt igår. Inte konstigt att det mörka och tankar som gör ont kommer när man son nu sitter själv i mörkret? Har gjort en pelare fin, med kulörta lyktor, en ljushållare som suttit där hela tiden men som nu är som gjord att vara en speciell ljushållare. Att tjäna ett speciellt syfte, finns plats att skriva ett namn så det blir en minnestavla. Kanske kanske gör jag det. Hänger änglar där också som jag fått förut och i och med det tragiska. Fått kort från snälla omtänksamma människor med ord som jag läser och inte kan ta till mig riktigt, för de vill vara tröstande, men det funkar inte riktigt så. Det finns inga tröstande ord. Det finns inga tillåtna ord. Det finns inga förbjudna ord. Men ord finns och dom gläds jag över...

Mormor skrev en liten vers, egen eller hittad vet jag inte...

"En liten ängel till oss kom.
Hälsade.
Log
-och vände om..."

Så söt...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

19:35 2000-12-13

Känns som om jag kopplat bort allting nu. Allt är liksom... nollställt. Fick värk i underlivet igår. Tog alvedon så gick det bort. Hasade mig iväg för att träffa arbetskamraterna på "trivselaktivitet". Skulle jag inte gjort fick jag lida för senare under natten. Fick feber och det kändes som om jag skulle brinna upp. Var väl straffet för att jag roade mig...

Vart jag än vänder mig pratas det om barn. Vart jag än vänder mig ser jag bebisar. Vart jag än vänder ser jag stora magar.

Liksom tomt nu, men inte nattsvart...likgiltig?

Tacktacktack för alla omtänksamma ord!

Lucia...13:e December. Fyra månader kvar till fredagen den 13:e April. Fan...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

18:10 2000-12-15

Okej. För det mesta gör det faktiskt inte ens ont. Inte sådär hjärtskärande som jag läser att det gör för andra. Det gör mig rädd. Att det är något fel med mig. Eller så är det jag. Snabb att berabeta. Jag gråter fortfarande. Men ibland är det lyckotårar. Jag är mamma. Jag är mor men mitt barn är dött. Se där. Så fort jag tänker det, säger det så strömmar tårarna. När jag är själv. Jag är ett monster, jag funderar på annat, gläds över julen. JAg borde nog inte det. Jag kanske förtränger lite. Kanske var det lite overkligt fortfarande för mig med. Trots allt. Jag vet inte, är nog mest förvirrad. Förvirrad över att "jag tar det så himla bra och är så stark". Helst hade jag nog inte velat vara stark. Helst hade jag nog velat vara den där stackars sörjande människan som inte kan sova, äta, dricka tänka normalt. Fast den kris som hindrar mig från att äta kommer nog aldrig ens uppfinnas. Så skyldig känner jag mig långa stunder. Sen tänder jag ljuset på pelaren och ler och gråter. Och vet att jag ÄR faktiskt mamma, det är bara det att min lilla flicka inte finns hos mig....

Febern är borta och inga tilltagnade magsmärtor. Det var väl för väl...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

00:15 2000-12-20

Jag kan inte sova om nätterna längre. Jag bara ligger och tänker på saker i framtiden. Faktiskt kommer jag på just nu i skrivandets stund att det är två veckor sedan som jag blev mor till min ängel. Jag har inte tänt något ljus för henne på två dagar nu. Jag måste göra det nu så hon inte flyger vilse... tre nya änglar sitter uppe på min minnespelare för Josefin. Jag visste att jag skulle få glädje av den där pelaren som annars är så totalt onödig...

Hur jag vet att jag nog mår sämre än jag som vanligt inte vill inse? Mina nattliga sessioner innehåller en hel del ätande... svårt att låta bli.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

00:52 2000-12-22

Nytt försök igen då i afton. Satt i soffan ögonen kändes tunga var dödstrött. Sov nästan inget igår natt heller. Lägger mig i sängen vi håller om varann en stund. Han vänder sig om för han känner sömnen komma krypande. JA nu ska jag sova också tänker jag. Då säger det *pling* ögonen spärras upp på vid gavel. Känner mig trött i huvudet, men vågar inte somna vet inte varför... drömmer inte vad jag vet iaf. Kanske drömmer jag men jag minns inte men min kropp minns? Min hjärna minns? Jag har stängt av tror jag. Jag känner ingenting längre.

Som den känslokalla människa jag för tillfället upplever mig vara, den förljugna varelse jag är så byter jag ämne och talar om något så trivialt som mitt besök på arbetsplatsen där jag idag träffade alla kollegor på min avdelning, även de som jag inte jobbar nära och hur jag mottogs där i fikarummet. De jag trodde skulle komma fram och hälsa och fråga hur det var ställt gjorde det inte medans en person kom fram och gav mig en spontan kram som jag inte alls trodde. Och bara sa: "Vad tråkigt det var det här hörrdu. Jag blev så ledsen när jag fick höra talas om det. Jag vet vad hur det känns, jag har varit med om det själv fast mycket tidigare..."

Är det vad som krävs för att man vet vad som behövs sägas? Jag vill inte höra en mening mer som slutar med "bättre lycka nästa gång" även om det kanske är sanningen. Jag har kommit över det på ett plan det vet jag. Eller så funkar jag helt enkelt normalt när det krisar för mig, jag vet inte. Men jag känner mig bara så fruktansvärt fruktansvärt extremt LURAD för tillfället. Det var det hon beskrev det som hon som gav mig den spontana kramen, och jag inser nu att det är den främsta känslan jag har nu. Jag är hel LURAD, och det gör mig så inihelvetes djävla förbannad...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

01:03 2000-12-23

Jag citerar mig själv lite från förra året när jag satt och rekogniserade mina jular och avsaknaden av den underbara julstämmningen. Den var på väg att byggas upp i år, det skulle bli den sista "vanliga" julen för nästa år skulle jag engagera mig i julklappar för ett barn hade jag tänkt mig. Ett barn stort nog att leka med leksakerna, för visst finns möjligheten rent teoretiskt att jag kan få skaffa julklappar till ett barn nästa jul. Men det blir ett mycket litet barn i sådant fall...

Saker blir liksom aldrig som man räknar med. Jag har bittert sagt förr omocgom igen att man (jag) inte ska planera något för besvikelsen blir bara så enorm när man gör det. Nu har jag fått det skrivet rejält på näsan; Planera och du skall blifa straffad. Var förväntansfull och räkna med att bli grymt besviken. Det bara känns så just nu....

Fick bilderna på Josefin idag. Eller bilden. Hon har precis den där buttra uppsynen som jag minns. Det riktigt lyser om henne att hon inte ville vara med. Men bilden var i svartvitt och inte alls läskig. Tycker jag. Men det tycker pojken. Jag kan fortfarande se det vackra...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

03:01 2000-12-26

Bara kan inte sova. Det smyger små troll i skallen när jag lägger mig ner på kudden. Julen har passerat. Julen är förbi. Jularna som var är över och kommer aldrig åter. Känslan som fanns är bara en pust av en svunnen tid. Kommer känslan åter eller är den för evigt liksom bortblåst pga av det inträffade? Kommer jag förknippa julen med vad som hände mig i år? Känslan av avsaknad har jag ju känt redan innan men frågan jag ställer mig är om den otäcka känslan kommer att förstärkas hädanefter...?

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

14:33 2000-12-30

Först så går det upp sen så går det ner, sen så går det upp och sen så går det ner. Det finns nån sån där sång att sjunga vid festliga tillfällen som går nånting åt det hållet. Jag sitter och tänker på året som gått och ett sätt att beskriva det och då får jag den där sången i huvudet...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§