TANKAR OM JOSEFIN
5/12 2004
-Fyra år har passerat...
2004-12-05
Klockan har passerat midnatt. Hon är kvartöver tolv och det är den 5/12, Sven har namnsdag vilket betyder att Leo har namnsdag och det är fyra år sedan jag låg på gyn akuten på KS. Jag kan inte fatta att det har gått fyra år sedan det hände, det känns verkligen som igår, det känns som om allt som har hänt efter det hände innan. Kanske för att jag ser på det här som början till vägen mot kaos?
Ja... för fram till det här ögonblicket flöt mitt liv på jag bara hängde på och tänkte "det här blir nog bra", jag sökte efter något, ville uppleva saker. Kanske inte så märkvärdiga saker för den som är äventyrligt lagd, men nog äventyrliga för mig. Saker som var riktigt onda, sånt som gjorde ont, det hände liksom aldrig.
Men just den här decemberdagen hände alltså någonting som inte skulle hända. Inte när man kommit så långt i graviditeten, det var ju dom första 12 veckorna som var riskfyllda, inte sen. Ju...
Jag minns den konstiga känslan på jobbet. Oron. Vissheten att någon verkligen var fel. Jag minns taxi resan, att behöva betala innan man blev insläppt på akuten. Väntan i väntrummet. Undersökningen. Beskedet från doktorn när jag stod där halvnaken. Hur jag kände mig som ett stort frågetecken. Åka hem och hoppas på det bästa. Sa doktorn, men systern lugnade mig och sa att jag visst skulle läggas in.
Och sen minns jag, Det som gör att jag just nu sitter här och stortjuter i min ensamhet, hur tryggt det var att ringa hem till mamma och pappa från sjukhuset och få höra " Vi kommer med en gång..." Jag minns inte om jag pratat med Patrik innan, troligtvis inte. Han kom tillsammans med dom, det minns jag. Men det var mamma och pappa som kändes bra att ha där. Det är därför jag saknar dom så mycket... när det hände något så fanns dom alltid där. Alltid.
Det är därför jag känner mig så fruktansvärt ensam nuförtiden. Jag har ingen som det är sådär självklart att kontakta när det verkligen behövs, även om jag vet att mina syskon gör det, men det ÄR ändå inte samma sak.
En
vändpunkt i mitt liv var det helt säkert när du valde att aldrig
bli levande på riktigt min Kära ÄnglaJosefin. Helt klart...
Imorgon
ska jag åka till graven och tända ett ljus.
För dig min ängel...