Minnen från Ölmestad - Refteles gamla folkskola

Om man kastar en sten från järnvägsspåret mellan Halmstad och Nässjö någon kilometer öster om stationshuset på väg mot Värnamo, far den rakt över Refteleån som vartannat år brukar svämma över och fylla källare i det område av samhället som kallas Podalen, och är man pricksäker kan den hamna rakt in i den lilla hembygdsparken.

Det är en idyll; mitt i en slåtteräng med björkar och lövsly står en rödmålad stuga och några bodar. Runtom löper en gammaldags gärdsgård som i Småland heter hankagärdsgård.

Vi är i Ölmestad, den ursprungliga jordbruksbygd som såg stationssamhället växa upp och gårdarna slås ihop och avfolkas.

Där ligger också Reftele gamla folkskola, där vi som föddes efter mitten av I 950-talet blev de sista eleverna, innan skolan lades ner, och vi fick en hypermodern låg och mellanstadieskola vid riksvägen, med länets största skolgård, egen matsal och gymnastiksal, slöjdsal och rektor med trafikljus för upptagen, vänta och kom-in, utanför sin expeditionsdörr.

De första skolåren i Ölmestadsskolan var gränsår mellan det gamla och det nya. Vi fick be fröken Gudrun - hon skulle ha passat utmärkt i Kurt Olssons damorkester - om lov att " gå ut " för att uträtta våra behov i dasslängan med sina sitthål och isiga luftdrag, eller stå och huttra i den stinkande pissoaren på ena ändan av huset.

På lunchrasten var vi tvungna att gå den knappa kilometern ner till den nya skolans skinande matsal. Det var förbjudet att cykla dit, och när vi stormade in och ställde oss på led för att tvätta våra smutsiga händer i de vita porslinshandfaten, kände vi att vi var födda till en strålande framtid.

Man tog ingen egen tallrik och bestämde inte själv hur mycket man skulle ha. Det gjorde mattanterna, som godmodiga eller stränga och rättvisa öste upp ärtsoppa, pyttipanna eller kålsoppa med frikadeller, åt var och en efter vars och ens ålder och aptit.

En av de sista dagarna på vårterminen av första året i skolan tog fröken Gudrun hela sin klass med sig på utflykt till hembygdsparken. 
Fröken cyklade först och sedan följde hela raden av elever i god ordning på ett snörrätt led efter henne.

Det var  en kort cykeltur, ungefär lika långt som till nya skolan fast åt motsatt håll, förbi de böljande kullarna i Ölmestad med sina små skogsdungar  omgivna av sädesfälten.

Framme  i hembygdsparken spred sig klassen först åt alla håll, i mindre god ordning, under tiden som fröken förberedde sina tävlingar och lekar. När hon blivit klar ropade hon in oss, och gav oss den första uppgiften.

Vi skulle ränna runt och leta upp alla de små olikfärgade silkeslapparna, som hon spridit ut på marken över hela parken.

Och det blev ett spring och ett tjoande, när någon hittade en lapp. Vem som vann minns jag inte alls, men antagligen var det en flicka, eftersom flickorna säkert tog den här lilla leken betydligt mer på allvar än vi pojkar.

Vi tillhör ju en generation som inte gått på dagis eller förskola, utan vi har fördrivit våra första 6 år med betydligt enklare nöjen, som kojbyggen, stenkastning, kulspel, slagsmål och indianer och vita. Det där drog vi pojkar med oss in i skolans lugna värld, för att inte tala om fotbollar, knivar och slangbellor, som numera endera är förbjudna eller konfiskeras av utbildade fritidspedagoger.

Ganska säkert gjorde vi annat på raster och friluftsdagar än vad dagens skolpersonal skulle stå ut med. Fröken Gudrun hade därför fullt begripligt lättare att nå fram till flickorna än till oss.

Men efter den första leken följde en som faktiskt tvingade oss att samarbeta - sista paret ut.

Vi var ungefär lika många pojkar som flickor i klassen, så därför gick det bra att bilda de par som krävdes. Det var bara ett problem, ett tragiskt problem, som upprepar sig i nästan varje skolklass än i dag.

Någon hamnar utanför. l vår klass var det en av flickorna, vi kan kalla henne Monica. Hon var lite blyg, hade tvärklippt lugg, ljus sommarklänning och flätor. Hon blev " udden ", eftersom ingen ställde sig tillsammans med henne. Fröken fick tvinga någon av pojkarna att stå med henne. Kanske var det jag. När det var gjort sprang vi sista paret ut runt hela parken. Någon av pojkarna var egensinnig nog att springa ifrån sin flicka och gömma sig bakom hembygdsstugan, till fröken Gudruns stora förtret.

Det var inte lätt att vara första skolfröken till barn som aldrig lärt sig gruppdynamik utan betedde sig ungefär som hemma på gården. Men vi

lärde oss med tiden, att det var nödvändigt att stå ut också med dem som vi aldrig sett förut, och aldrig själva skulle ha lekt med. Ja till och med få nya kamrater, och upptäcka andra delar av det lilla samhället, dit vi aldrig skulle ha drömt om att gå, om det inte varit för att skolan helt sonika buntade ihop oss i en skolklass i Ölmestads folkskola.

Redan den första skoldagen i augusti I 964 fick jag min första, nya kamrat. Anledningen till det var våra cyklar. Vi två hade nämligen fortfarande kvar våra mindre, barncyklar, medan nästan alla andra fått nya, större cyklar, och drog ifrån oss på hemvägen.

Men den här pojken och jag hamnade på efterkälken. Han hade hemstickad tröja med hög krage, uppåtstående lugg och stora gluggar i överkäken. Han hette Roy. Han sa
- Kan vi inte ta följe hem, du och jag? Vi har ju likadana cyklar.

Det blev början på ett kamratskap som varade hela vår moderna, grundskoletid.
Att vi var födda med ungefär en veckas mellanrum i juni månad gjorde nog också att det fanns en slags själarnas gemenskap mellan oss redan då. Det skulle visa sig att vi var lika fulla av idéer och infall, projekt och planer som många tvillingar lär vara.

Ölmestadsskolan var alltså en gammal folkskola, betydligt rymligare än den gamla kyrkskolan. Men för oss var det ändå den " gamla skolan” , eftersom vi var de sista som gick där.

Skolhuset var en tvåvåningsbyggnad med kalkrappning och spröjsade fönster. Den står fortfarande kvar, och idag är den skolmuseum.

Många gånger under årens lopp har jag promenerat dit och kikat in i mitt gamla klassrum, som ser nästan på pricken ut som det gjorde då.

Där står katedern på sin lilla upphöjning med svarta tavlan ovanför, där det hängde kort med alla bokstäverna.

Bakom katedern , till vänster om tavlan, fanns en liten skrubb, där vi ställde in våra hyacintlökar på tillväxt i krukor med papperstrutar ovanpå. Vid påsk skulle de vara färdiga, men jag minns inte om de verkligen blev det.

På vänstra väggen i klassrummet hängde varje advent en adventskalender där fröken för varje dag hängde i karameller så att alla i klassen fick plocka ner ett par karameller under den spännande tiden fram till jul.

l rader framför katedern står våra bänkar kvar, Det var bänkar med lock som man fällde upp för att ta fram sina böcker, och på ovansidan fanns hålet för bläckhorn och bläckpenna kvar.

Men vi skrev med kulspetspenna, en ganska ny företeelse på 50-talet. Tre av eleverna var vänsterhänta; jag, Anders och Anette, och vi har nog många gånger tackat vår lyckliga stjärna att vi föddes efter den gamla hederliga bläck och läskpappertiden. Hade vi tvingats skriva med bläck, skulle vi nog få ta pennan i vacker hand istället, d v s den högra. Men vi fick skriva med den hand vi var födda att skriva med, för snälla fröken Gudrun hade fått en modern och framsynt utbildning på seminariet. Jag tror inte min handstil blev bättre för det, men jag slapp i alla fall bli en levande sevärdhet, som mammas moster Svea, som samtidigt kunde skriva med båda händerna, tvingad till detta av en grym lärarinna i det gamla katekestragglande skolsystemet.

Våra första skolår var verkligen en kuriositet. Mina barn har svårt att förstå att deras egen pappa har gått i en skola där man ibland hade med sig smörgåsar till lunch, innan nya matsalen blivit riktigt färdig, att vi

cyklade flera kilometer utan cykelhjälm för att komma dit, att vi stod på led hand i hand innan vi fick gå in i skolsalen på morgonen, att vi lärde oss ett icke föraktligt antal psalmer utantill under första skolåret innan vi kunde läsa, och att vi faktiskt också gick i skolan på lördagar i låg- stadiet.

Vi har nog inte tagit skada vare sig av lördagarna eller psalmerna, men möjligen grundlades en och annan blåskatarr av de blöta kläderna efter vintrarnas snöbollskrig och de iskalla utedassen, där favoritnöjet bland pojkarna var att lirka upp bakluckan och kika in när någon flicka satt där, eller ännu hellre någon av fröknarna. Vilket naturligtvis vid upptäckt straffades med aga, en företeelse som inte helt blåst ut ur skolans värld vid den här tiden.

Reine Medelius