Onsdagens monterbyggande gick bara bra. Nästan inget bortglömt och inte allt för mycket trubbel. Det blev fint, tyckte vi. Nya dukar och blått tyg som dolde  allt vi klämt in under borden. Nya planscher till väggarna o foton som Stina Thörn fixat så fint. Annie hängde upp en radda med rosetter, speciellt de med ”bästa gurkätare” gav många leenden sen. Med blommor, burar o korgar så blev montern hemtrevlig och fin.

Torsdagen och fredagen flöt på, med många människor och glada barn som ville klappa o krama på helst flera marsvin. De tittade på bebisar och pensionärer, långhåriga och korthåriga. I klapphörnan hade vi  Smulan-korgar och de blev snart så efterfrågade att vi ringde efter Stina Branting och sa att ”nu får du ta och komma hit!” Många mammor är nu glada över fler rena handdukar och färre olyckor i soffan.

Gamla MM gick åt som smör i solsken och vi fick vika nya infoblad tills vi fick märken i fingrarna. Montern mittemot blev övergiven och lämnad stökig och tom. Stina Thörn klampade iväg och frågade om vi skulle fylla ut den. Sen hade vi marsvin på båda sidor om gången och missade inte en endaste besökare! En återbesökare från förra året, en härlig kille från Norrköping, hade nu köpt marsvin och ville helst ha fler och börja ställa ut. Barn ville träffa samma marsvin som förra året. Ett par frågade efter Henke, ”han som gillade gurka” och några efter ”den där långhåriga”, vilket var lite svårare då vi hade flera stycken långhåriga med oss förra året.

Lördagen var enormt välbesökt! Det stormade från öppning till fyra, sen kunde vi faktiskt andas lite. Det var tur att så många kom och hjälpte till den dagen. Även söndagen flöt på fint, trots att många av marsvinen började bli lite trötta och la sig och sov i knäet på barnen när de skulle klappa. Det fick bli korta stunder och många tupplurar. Piggast var de äldsta, fem- till sexåringarna, riktigt pigga pensionärer! När de andra låg som små korvar i burarna knatade de runt och pratade och åt.

Lille Kachiri, tre månader, som bodde med sin pappa i en bur på bordet fick många att stanna upp och titta en extra gång. Den lille peruan-killen med punkarfrilla fick komma fram och hälsa på folk sista dagen och bli lite klappad han med, det var poppis.

Det var fyra underbara dagar. Roliga, härliga, stressiga, underbara dagar då man får ont i rygg och fötter och kramp i smilgroparna av alla leenden, men dagar man kommer minnas med glädje. Jag längtar redan efter nästa gång, men det är ändå skönt att det är ett helt år kvar! Fast man kan ju alltid hinna med lite annat under tiden, jag ska börja planera nästa tillfälle så fort jag bara har tvättat och packat undan alltJ

                                                                                      Mimmi

                                                                                                              Tillbaka