9 October, 2011
Förr hade jag byrålådan full i texter, nu är det i stället datorn som får arkivera mina nedtecknade ord, för att sedan lägga ut dem på nätet så hela världen kan läsa dem (om man kan svenska). Luta dig tillbaka och läs mig!
................................................................................
"Han var ovanligt mörk, denna man Ida funnit i hamnens arbetarkvarter. Jag såg nog hur hon sneglade på honom, som om hon inte visste hur dessa män levde och lärde. Ett samtal med husjungfrun skulle nog inte skada, mer än en gång hade jag varit med om pigor som blev havande och lämnade av män. Men mannen, som för övrigt hette Anders Eriksson, var lugn och tyst, satt stilla och tittade på gator och torg där han hängde med benen utanför kärrans kant, tillsammans och inklämd mellan lårarna i kärran. Vi förde ett herrans oväsen där vi drog fram, skumpande och dunkande mot stenarna. En vit hund kom skällande ut ur ett hus, vilt springande efter oss, i ögonvrån såg jag hur Anders Eriksson drog upp benen i kärran. Han var väl hundrädd antar jag.
Väl framme fick jag hämta Ola i gränden för ännu en bärhjälp, Anders Eriksson kunde ju inte själv lyfta de otympliga lårarna. Olas ljusa huvud och bara överkropp glänste i solen, han var murare och höll just på med fru Jensens skorsten. Den var sprucken och otät och farligt sned,
Jag höll handen för solen och kisade upp mot honom.
”Ola vill väl ha en extra penning i dag kan jag tänka.”
”När det gäller penningar är jag aldrig omöjlig fru Beata.”
Brunbränd och lång och vig som en av de konstiga apor i bur jag sett i hamnen, klättrade han ner från taket och gick med mig."
Ur "Fru Beata". Läs mer på Noveller >>>.................................................................................
"Samtidigt hördes oljudet av vakternas stövlar. Romeo trädde fram ur buskaget och vågade knappt se mot vindbryggan. Var fanns hon? Blosset var försvunnet mot det mörka och hans ögon irrade runt utan att fästa på något. Hjärtat nästan upphörde med sina slag när vakterna kom ångande och gjorde en tvär gir mot honom, stannade plötsligt och glodde ut i natten, rakt mot honom där han dånande i sin vånda stod helt utlämnad och ensam. Kallsvetten dränkte hans sinne, gjorde honom knäsvag och så darrig att armar och ben hotade att överge kroppen, ta sina egna beslut och lägga sig ned på marken och domna bort.
- Vem där! gapade en av vakterna med myndig van-till-åtlydnad-stämma."
Ur "Romeo och Julia". Läs mer på Noveller >>>.
