| SPRÅKGENIET | |
Hans Erik Engqvist
Efter att ha bedrivit intensiva studier under två år i Västeråda småskola under småskollärarinnan Ingeborg Rudell och fyra år i folkets skola under folkskollärare Ivar lyckades jag, efter tentamen, komma in i lärdomspalatset, den kommunala realskolan. Vi bodde granne med en fiskhandlare, Jan Efraim Karlsson. Han sålde främst makrill från ett torgstånd. Han led tidvis av svår astma. En vecka efter skolavslutningen blev han nödd och tvungen att se sig om efter hjälp. Han frågade om jag ville ha jobb. Det ville jag. Han visste att jag gick i realskolan vilken han, som alla andra, hade stor respekt för. Ändå ville han kontrollera mina kunskaper i räkningens svåra konst.
-Om ett kilo makrill kostar två kronor, frågade han. Hur mycket ska du då ta betalt för ett och ett halvt kilo?
Inte kunde jag räkna ut det. I realskolan sysslade vi inte med makrill. Vi löste matematiska problem med hjälp av X. Jag funderade och funderade. Till slut svarade jag på chans så där:" fyra kronor"! Jan Efraim tog sig om huvudet. "För fan, pojke", utbrast han, "om ett kilo makrill kostar..."
Plötsligt avbröt han sig.
-Du är anställd pojke, sa han korthugget. I morgon klockan sju ska du vara här!
Under natten hade tydligen Jan Efraim funderat vidare över att han anställt en elev i realskolan, för så fort jag dök upp på morgonen, frågade han:
- Kan du prata utrikiska?
- Jag har läst engelska och tyska i ett år, svarade jag sanningsenligt.
- Bra, sa Jan Efraim. Då kan du utrikiska. Bror min var i England tre månader, och när han kom hem spikade han engelska som en infödd.
Han försvann in i vedboden, men kom strax tillbaka bärande på en stor plywoodskiva.
- Nu textar du på den här skivan att du kan prata tyska och engelska, uppmanade han. Använd den här rödfärgen!
Han pekade på en burk Falu rödfärg som stod alldeles intill.
Jag försökte förklara för honom att mina språkkunskaper var ytterst begränsade, men han ville inte höra på det örat.
- Nu ska jag bräcka kärringarna, flinade han bara. Skylten ska upp på torgståndet.
Jag fann det lönlöst att argumentera vidare med honom, och satte därför igång med att texta. Med stora bokstäver skrev jag:
I SPEAK ENGLISH
ICH SPRECHE DEUTSCH
Jan Efraim synade skylten noga.
- Du textar bra, pojk, sa han. Vad står det?
- Det står "jag talar engelska" på engelska, och "jag talar tyska" på tyska, svarade jag, inte utan viss stolthet.
Då for ett bekymrat drag över Jan Efraims ansikte och han rev sig i håret.
- Det går ju inte, utbrast han. Då kan dom ju tro att det är jag som kan prata tyska och engelska. Du får göra om. Men sno dig på. Vi måste snart åka upp till torget!
Med en tung suck vände jag på plywoodskivan för att villfara hans order. Men det var lögn att komma på vad jag skulle skriva istället för "jag". Vad biträde, medhjälpare eller assistent, hette på tyska och engelska, hade jag inte en aning om.
Jag tvingades be om hjälp.
Jan Efraim funderade tre sekunder och sedan sa han:
- Skriv "pojken pratar engelska" och "pojken pratar tyska", bestämde han och gick sedan in på kontoret för att göra iordning växelkassan.
Jag doppade penseln i färgen och skrev därefter:
THE BOY SPEAKS ENGLISH
DER JUNGE SPRICHT DEUTSCH
Vid nio-tiden hade vi monterat upp torgståndet, fått makrillådorna på plats och spikat upp skylten. Runt omkring oss hade vi Bråbergas andra torghandlare. Där fanns grönsakshandlaren "Dill och potäter", där fanns "Smålandspelle", som sålde arbetskängor, skosmörja och skosnören. I ett stånd snett bakom vårt satt skrothandlare Sjöström, men han sålde inget. Han var uppköpare av tomflaskor samt häst- och kotagel. Det senare användes bland annat till att stoppa madrasser med. Folk som var allergiska mot kor och hästar hade ett helsike på nätterna. Alldeles till vänster om oss hade "idioten" fått upp sitt "stånd". Detta bestod av en upp och nervänd sockerlåda, och han sålde pinnar, grankottar och olika sorters löv. Han godkände inte pengar som betalningsmedel, utan endast knappar. Han var en så kvalificerad idiot, att folk accepterade honom. Husmödrarna såg alltid till att de hade en eller annan knapp med sig under torgbesöket, så att de kunde handla också av honom.
Så småningom kom kommersen igång. Jag lärde mig tämligen snabbt att väga upp makrillen, slå in den i tidningspapper, överlämna paketet och säga "tackar så mycket". Att räkna ut vad det kostade kunde jag däremot fortfarande inte, men jag tog betalt efter ett visst system, som Jan Efraim godkände. I varje fall protesterade han inte. För allt som vägde under ett kilo, tog jag två kronor, för allt som vägde mellan 1 och 1,5 kilo, tog jag tre kronor, och för allt som vägde mellan 1,5 och 2 kilo, tog jag fyra kronor.
Jan Efraims kunder, alltså "kärringarna", blev förstås nyfikna när de kom för att handla. Dels på vem jag var, dels på den egendomliga skylten jag textat. Jan Efraim led av sin astma och satt för det mesta på en stol, men han förklarade korthugget:
- Han är från realskolan och anställd för mina utländska kunders räkning.
Han skrockade belåtet då "kärringarna" lät sig imponeras.
I mannaminne hade ingen tysk eller engelsk medborgare besökt Bråberga torg. Men enligt lagen om alltings elände inträffade naturligtvis denna historiska händelse just den här dagen.
En engelsk greve, vars namn jag ej känner, vistades hos godsägare Elov Kindberg, innehavare av Rapphults herrgård. Greven var på besök för att försöka övertala Kindberg att sätta upp en besättning av engelska höglandskor, vilka han trodde skulle trivas på den dalsländska slätten.
Vid middagstiden anlände Kindberg och greven till torget. Att greven verkligen var en greve framgick av hans klädsel. Människan bar golfbyxor nämligen, samt en hatt med allehanda märken i. Dagen till ära hade även Kindberg fått på sig golfbyxor och hatt med märken i, men han såg ändå inte ut som en engelsk greve.
Ingen av dem visade något intresse för vare sig makrill, grönsaker, arbetsskor eller skosnören. Inte heller "idiotens" grankottar och löv väckte deras köplust, och några tomflaskor, eller något ko- och hästtagel, hade de inte att försälja till skrothandlare Sjöström.
De var ute i annat ärende, och gick med raska steg i riktning mot Vin & Spritcentralens nederlag.
Men så fick greven syn på min skylt.
Han stannade, sa några ord till Kindberg. Denne nickade och fortsatte ensam mot systembolaget.
Greven däremot gick sakta mot Jan Efraim Karlssons makrillstånd, och därmed också mot mig. Han hade läst skylten och ville väl bekanta sig med "allmogen".
Jag såg honom och hjärtat hoppade till i bröstet. Alla andra torgbesökare såg honom också, och de började cirkla allt närmare makrillståndet för att få lyssna till hur realskoleeleven pratade engelska med en riktig greve.
Jan Efraim satt som bedövad på sin stol och glodde rakt fram. Tystnaden var nästan total. Det enda som hördes var grevens steg mot det stenlagda torget och Jan Efraims astmatiska flämtningar.
Plötsligt stod greven framför mig. Inte bara han, utan också tusentals, jag tiotusentals nyfikna bråbergabor.
I varje fall tyckte jag att de var så många.
Greven och jag tittade på varandra. Människorna tittade på oss. Tystnaden var nu total, men den bröts av Jan Efraim som desperat fräste:
- Säg något för fan, pojke!
Jag stod rakt upp och ner och kände mig som sista vagnen i godståget mot Arvika. Något lite engelska hade jag förvisso lärt mig i realskolan, men i denna stund kunde jag inte ens komma på vad goddag hette.
Som tur var fick jag en av mina otaliga uppenbarelser. För mitt inre såg jag vår lärare i engelska komma in i klassrummet, och jag hörde honom hälsa på sitt vanliga vis. Och plötsligt, som av en ingivelse, sa jag till greven:
- Goodmorning boys and girls!
Det gick ett sus genom folkmassan då de utrikiska orden flög över mina läppar. Ett sus av beundran.
Greven ryckte till en smula, tittade ömsom på mig, ömsom på makrillen, men han sa inget. Den stora tystnaden lägrade sig åter över Bråberga torg.
- Fortsätt för fan, pojk, flämtade Jan Efraim.
Under sista delen av vårterminen, hade vi övat oss i att på engelska tala om vad vi hette, hur gamla vi var, samt när och var vi föddes.
Jag var nu bortom allt förnuft, svetten trängde fram i pannan, jag hade deg i knäna och en ansenlig mängd sådan massa i huvudet också.
- Sir, sa jag. My name is Hans Erik. I am 12 or 13 years old, and I am born in Åmål 1934 or 1935.
Med ens tyckte jag mig förnimma rädsla i grevens ögon men han svarade i alla fall något som jag inte begrep ett dyft av.
Då gick åter ett sus genom folkmassan. Greven hade förstått det jag sagt...och svarat. Han hade svarat!
Jan Efraim hade slutat att andas, åtminstone hörde jag inte längre hans väsande andetag. Dock var han forfarande vid liv, för han pressade fram:
- Fortsätt pojk...ta lite på tyska också!
Någon tyska kunde jag inte. Det enda jag lärt mig var att böja "jag är" på detta språk.
Så jag gjorde det.
- Sir, sa jag gravallvarligt. Ich bin, du bist, er, sie, es ist, wir sind, Ihr seid, sie, Sie sind!
Nu såg jag med bestämdhet rädsla, för att inte säga besinningslös fasa, i grevens ögon, och han gjorde en ansats att fly slagfältet.
Det upptäckte Jan Efraim.
- Ge honom makrill, pojk, väste han. Och säg att det är en present från Jan Efraims fiskaffär i Bråberga!
Alldeles utom mig av nervositet rafsade jag fram två makrillar, de största jag kunde hitta, ur lådorna. Men jag glömde slå in dem i tidningspapper. Jag överräckte dem som de var och sa:
- Happy birthday from Jan Efraims fiskaffär in Sweden!
Greven blev så perplex att han bara tog emot, och fann sig själv stående med en bastant makrill i vardera handen.
Förmodligen var han nu övertygad om att han var omgiven av galningar. Speciellt som "idioten" strax efteråt kom fram och stoppade hans fickor fulla med pinnar, grankottar samt löv från ek, lind och rönn.
Så värdigt han kunde avlägsnade han sig skyndsamt. Han gick med armarna utsträckta, som en sömngångare, för att hålla makrillen så långt ifrån sig som möjligt.
ur boken "Evald, Bosse Bus och jag".