För god och hedrande insats
Hans Erik Engqvist
Det har blivit ett antal priser, kulturstipendium och utmärkelser genom åren, allt ifrån Dalslandsmedaljen i ädlaste guld till Nils Holgersson-plaketten i glas. Jag är glad och tacksam över dem alla, mitt behov av en klapp på axeln är stort. Men störst värde sätter jag kanske på ett diplom från Svenska Gångförbundet 1952 "FÖR GOD OCH HEDRANDE INSATS I KUNGASTAFETTEN". Det har inte det minsta med mitt författarskap att göra. Men kanske ändå...
Det var så här:
Konung Gustav skulle fylla ett antal jämna år, jag tror det var sjuttio. Ledningen för svensk idrottsungdom beslutade att uppvakta den gamle monarken och arrangerade en kungastafett. Eller rättare sagt två. En från norr, en från söder. Båda medelst gång och med samma mål; Stockholms slott och Konungen. Stafettpinnen utgjordes av en pappersrulle innehållande en högtidligt textad hyllning till jubilaren. Eller som Evald, Bosse bus och jag uppfattade det; till överheten. Vi var alla tre aktiva i en socialdemokratisk ungdomsklubb. I fotbollsklubben däremot var det bara jag. Evald var rädd för bollar och Bosse Bus ansåg det som fånigt att springa omkring och sparka. Jag blev, som representant för fotbollsklubben, uttagen att föra hyllningen från Bråberga till en grannort, en sträcka på cirka fem kilometer. Jag tänkte först tacka nej, övertygad republikan som jag var. Efter överläggning med mina två kamrataer accepterade jag emellertid för i likhet med Gösta Ekmans "Stickan" hade Bosse Bus en plan...
Jag tog över stafettrullen på torget i Bråberga. Mycket folk hade samlats och det var kungasången, svenska fanor och du gamla du fria. Jag kan inte neka till att jag just då kände mig mycket betydelsefull. Sverige, Sverige fosterland då ärat ditt namn flög över jorden från fornstora dar.
I rask takt avverkade jag mina fem kilometer, man skulle alltså fotvandra. När jag närmade mig målet, en hemvärnsgård, hörde jag musik och nu steg spänningen i mig. Och tvivlet. Var detta verkligen rätt tillfälle? Men det var för sent att ångra sig. Från ett buskage hoppade Evald och Bosse Bus upp på vägen. Tillsammans fortsatte vi.
Enormt många människor hade slutit upp framför hemvärnsgården för att bevittna växlingen. Hemvärnet var på plats förstås liksom lottakåren, scoutkåren, skolbarnen, åldringarna på hemmet, kyrkoherden, bruksorkestern...
Vi gick skuldra vid skuldra. Bosse Bus i mitten. Jag höll hyllningsadressen i min högra hand.Med den vänstra höll jag i fanstången. Och bruksorkestern spelade och vi drog in på den öppna platsen framför hemvärnsgården med en röd jävla socialistfana.
Någon större uppmärksamhet väckte vi faktiskt inte. De flesta, kanske alla, trodde att det fotbollsklubbens fana vi bar. Det spelar liksom ingen roll. Huvudsaken var att vi gjorde det. Men det var bara jag som erhöll diplom för god och hedrande insats. Episoden vid hemvärnsgården har jag senare återkommit till i bl. a. novellsamlingen LITE OFFSIDE fast i en annan version. Så på sätt och vis har det med mitt författarskap att göra.
I övrigt som sagt Dalslandsmedaljen och Nils Holgersson-plaketten. Vidare Litteraturfrämjandets stipendium, Bonniers barn- och ungdomsstipendium, Fyrstads kulturpris, Vita rosen-priset, Vänersborgs kulturstipendium, Sveriges författarfonds femåriga arbetsstipendium och Älvsborgs läns kulturstipendium.