Hur jag blev en läsare
Hans Erik Engqvist
Vi hade inte mycket till böcker i mitt barndomshem, det fanns i stort sett bara en. Det var första delen av Nordiskt Familjelexikon omfattande a till apostrof. Hur i all världens dar detta exemplar hamnat i vår bokhylla, en med hyllpapper kamouflerad sockerlåda, har jag ingen aning om och jag tittade aldrig i den. Trots avsaknaden av böcker kom jag ändå i tidig kontakt med läsandets glädje via min mor och Barnavännen. Varje söndagsförmiddag sprang jag hem från söndagsskolan med andan i halsen och Barnavännen i handen. Och hemma var det söndag. Pappa hade finskjortan på sig, mamma finförklädet. Någonting kokade på spisen. En nytvättad duk skylde skavankerna på köksbordets röda vaxduk. Jag hann knappt komma in förrän jag låg, armbågsstödd, på kökssoffan framför fönstret. Sedan högläste mamma för mig ur Barnavännen. Ibland tog hon sig tid att sitta ner men för det mesta sysslade hon samtidigt med något annat; rörde om i en gryta, dukade eller plockade med det som mammor fortfarande plockar med. Pappa läste han också, antingen Folket i Bild eller fackföreningstidningen.
Mamma läste så dåligt! Hon stakade sig och fick ta om. Hon tappade rader och fick ta om. Hon uttalade somliga ord galet. (som jag fått det berättat hade hon studerat sammanlagt två år i en byskola i Västergötland och i stort sett undervisats endast i konsten att akta överheten). Ja, hon läste så erbarmligt dåligt men så ofattbart bra! Jag kan när som helst höra hennes röst än idag. Och det var så erbarmligt dåliga berättelser men så ofattbart bra! De handlade ofta om svenska män och kvinnor som drog till Afrikas djungler och frälste svarta hedningar. Väldigt ofta också om svenska barn. Olyckliga barn. De var djupt olyckliga därför att fadern drack brännvin, slogs och spelade poker. Jag glömmer aldrig Arnold. Hans pappa var svår på brännvinet och på avlöningsdagen spelade han kort i pokerbacken och kom hem med tomma fickor. Rusig stod han i dörren.
-Käre, käre far, sade Arnold. Slå inte mor! Slå mig istället!
En sen afton smög Arnold ut i vedboden. Han böjde knä vid huggkubben. Han knäppte sina händer.
När Arnold vaknade nästa morgon stod fadern vid hans säng.
-Arnold, sade han. Förlåt allt det onda jag gjort dig och mor. Men i natt talade Gud med mig och frälste mig från ondo. Stig nu upp min son, tvätta dig noga och ta på dig dina bästa kläder för vi ska gå till kyrkan. Och i eftermiddag ska vi besöka godtemplarhuset. Jag ska avlägga ett heligt löfte. Även du, min älskade pojke!
Jag kommer ihåg att jag låg där på kökssoffan och frös när mor läste den berättelsen. Den hette "Gud hör bön" och var skriven av en kvinna vars namn jag glömt. Berättelsen stannade kvar i mig under flera dagar, mitt namn var inte Hans Erik, jag hette Arnold. En sen afton smög jag i skamsen hemlighet ut i vår vedbo, böjde knä framför huggkubben, knäppte mina händer. Och så bad jag till Gud att han skulle ordna så att min pappa började supa och spela poker, jag uteslöt misshandeln, så att jag sedan kunde göra som Arnold...
(Fortfarande finns Arnold i mig. Hur gick det för dig? Och för far din? Kunde han verkligen sluta med brännvinet så där på stört? Dä grunnar ja möcke på).
Böckerna kom in i min värld sent. Jag var säkert fyllda tolv när jag tragglade mig igenom en förkortad version av Gullivers resor. Men efter det gick proppen ur och de två kvällar i veckan som det mögelluktande biblioteket var öppet blev något att längta till. Just längta till! Jag läste indianböcker, Bill-böcker och Biggles-böcker. Speciellt de senare grep mig med hull och hår. Bakom vårt dass stod en hög lönn. Uppe i den byggde jag ett eget flygplan utrustat med bl. a. en kulspruta. Otaliga gånger satt jag däruppe i skydd av lövverket och skjöt ihjäl vår granne, fiskhandlaren Jan Efraim Karlsson. Jag kallade honom Fritz. Ibland Adolf. Han var tysk.
Mamma och pappa (Gud hörde som tur var inte min bön så han började aldrig med brännvin och poker) gladdes åt min läshunger. Det började ligga böcker i tomtesäcken. Under flera år Pojkarnas julbok. Det var bra böcker. De handlade om modiga, käcka och ärliga grabbar som räddade sin syster från drunkningsdöden. Som belöning fick de åka till Stockholm och mottaga bragdmedalj ur konungens hand. Jag har en syster. Det hände att jag i skamsen hemlighet önskade, till och med bad till Gud, att hon skulle...
Eftersom jag som sagt har en syster läste jag också Flickornas julbok. Bra böcker det också, tyckte jag, lyckligt ovetande om att de lade grunden för min syn på det motsatta könet. Jag tror jag läste ett par, tre stycken. Alla slutade med bröllop.
Jag har två bröder också, båda äldre än jag. En av dem var ombud för Tidens förlag. Boklagret förvarades i hans garderb. En dag kom han ut till mig, jag satt i sommarverandan och läste om Bill eller Biggles. Han höll en bok i handen och jag förstod att han ville bilda mig, han brukade ha sådant för sig.
-Nu är du gammal nog att läsa riktig litteratur, sa han. Det är dags för dig att sluta med den där skiten!
Han nickade åt Bill, Bull och Biggles.
-Du får låna denna till läsning, fortsatte han, och räckte mig den bok han höll i handen. Men kladda inte ner den och vänd blad försiktigt. Den är såld och ska levereras i morgon.
Jag var rädd för hans böcker. Tjocka, märkvärdiga. De skrämde mig. Men motvilligt lade jag Bill och Bull åt sidan, öppnade brorsans bok och började läsa. Efter bara några sidor var jag fast och kunde inte sluta. Jag sträckläste Skriet från vildmarken av Jack London och efter det var det definitivt slut med Biggles och de andra. Brorsan var bussig och ädel, jag fick fri tillgång till hans boklager i garderoben: Fridegård, Ivar Lo, Ingvar Wahlén, Graham Greene, Fredrik Ström, Sven Rosendahl, Sven Stolpe, Per Rundqvist, Moberg. Jättarna leker, Brudarnas källa, Skräcken gör mördaren, Dan före dan, Rebellerna och Kalla mig Ismael...
Somligt minns jag, somligt har jag glömt. Men inte Arnold i Barnavännen. Arnold! Om du har en dator och kan handskas med den och läser det här...kan du inte höra av dig då? Kanske om du ber för mig. Jag menar...kanske om du ber för mig.