OBS! Jag avskyr att läsa från skärm, speciellt långa stycken. Jag brukar skriva ut. Nedanstående är långt. Om du tycker som jag; skriv ut.
-Om du inte vet något om Den Heliga Birgitta, och det gör du förmodligen inte, så kan du väl i alla fall hitta på något om henne!
Det var min lärare som riktade dessa för mig bevingande och förlösande ord till mig. Det var så och då jag upptäckte att det var lika roligt att skriva som att spela fotboll. Nästan...
HUR JAG BLEV FÖRFATTARE
1948 tog Sverige olympiskt guld i fotboll. Finalen spelades på anrika Wembley i London. Några år senare fick vårt landslag en ny förbundskapten, en engelsman vid namn George Raynor. Han förde naturligtvis med sig en del nyheter, bl. a. det "lärlingssystem" som förekommer i de engelska proffsklubbarna. Det vill säga, lovande talanger knyts mycket unga till klubben via kontrakt. De får vara med under träningar, matcher och genomgångar, får helt enkelt känna på atmosfären och proffslivet. Det här tog Raynor med sig, något reviderat, till Sverige. Unga, lovande talanger från de olika distrikten i vårt land inbjöds att närvara vid hemmalandskamper. Det var ett slags uppmuntran. 1952, samma år som Sverige tog OS-brons i Helsingfors, inbjöds jag som ung, lovande talang från Dalslands Fotbollsförbund att vara med under en landskamp mot Danmark i Stockholm.
Jag satte mig på tåget och var så nervös att jag knappt kände mitt namn. Aldrig att jag varit i Stockholm! Den största stad jag besökt var fucking Åmål (endast Åmål på den här tiden). Jag tröstade mig emellertid med att jag i Karlstad skulle få sällskap av en talang från Värmlands FF. Han hette Tord Grip och jag hade träffat honom i samband med en landskapsmatch för juniorer. Men eländes elände! Ingen Tord Grip klev på tåget i Karlstad. (Det visade sig senare att den stackarn gått på fel tåg och därför just i detta ögonblick var på väg till Oslo via Charlottenberg.)
Jag fortsatte ensam, nervösare och nervösare för varje dunk från skenorna. När tåget kom fram till perrong vid Stockholms central fick konduktören nästan slänga av mig. Men de goda makterna var med mig. Det första jag fick syn på var ett vitt plakat. På det stod: VÄLKOMMEN HANS ERIK OCH TORD. Under plakatet stod två killar från Svenska fotbollsförbundet och de tog hand om mig så fint, de såg väl att jag var en fullblodsbonnläpp. Vi åkte taxi till hotell Scala i Solna (Svenska jaktvårsförbundet håller till där nu) dit landslaget var förlagt. Där fick jag träffa mina idoler livs levande; Ingvar Rydell, Åke "Bajdoff", Hasse Jeppson, Kalle Svensson, "Nacka" Skoglund...Den unge talangen från Dalsland tillbringade denna fredagskväll tillsammans med svenska fotbollsstjärnor gloende, tyst och försagd. Lamslagen av beundran.
Lördag förmiddag var det träning på Hera-vallen. Numera höghusområde. Jag fick vara med men gjorde ingen succé direkt. Min respekt för stjärnorna var för stor, jag var så rädd för att göra bort mig och jag var rädd för bollen...jag var rädd för mig själv. Men så råkade bollen hamna framför mina fötter och jag måste ju göra något. Jag mer eller mindre blundade och klappade till bollen på måfå och den råkade då hamna hos "Nacka". Och då! Då gjorde han en gest åt mig, tyckte jag i alla fall, som för att tacka för en genial passning. Detta innebar den stora förlösningen för min del. Plötsligt släppte förlamningen och rädslan. Det ska här utan skryt sägas att jag var duktig. Snabb och teknisk. Min specialitet var att springa på högerkanten utmed sidolinjen och upp till hörnflaggan och därifrån slå mina specialinlägg; ganska hårda, låga och oskruvade. Och nu kom jag alltså loss och kunde visa vad jag gick för. På ett av mina inlägg gjorde Ingvar Rydell (Malmö och Billingsfors) mål. Efter träningen fick jag beröm av Raynor och rodnade.
Söndag. Landskamp mot arvfienden. Buss till fotbollstadion. Tord Grip hade nu anlänt. (Han hade alltså åkt till Oslo. Där hade de satt honom på tåget till Göteborg för byte mot Stockholm. Men Tord somnade sött och följde med ner till Hälsingborg. Därifrån åter till Göteborg och sedan äntligen Stockholm.) Han var mer död än levande men det kändes ändå bra att ha honom med.
För att Tord och jag skulle få känna på riktigt att vi hörde till gänget fick även vi byta om till landslagsdräkt. Jag smög in i duschutrymmet när jag fått på mig det blå-gula. Där fanns en stor spegel och framför den stod jag en lång stund och jag tyckte att jag liknade min kompis "Nacka" Skoglund. Jag var faktiskt ganska lik de andra i landslaget också.
Spelargången ut till planen (den är ombyggd nu) var ganska mörk och det var lågt till tak. Längst fram såg man i alla fall "ljuset i tunneln" och man kunde ana publikens sorl. Och så kom vi då ut! Känslan var nästan övermäktig, jublet från de tjugofem tusen människorna tog andan ur mig. Vi sprang till mittcirkeln och ställde upp oss. De danska spelarna var redan på plats. Nationalsångerna spelades. Jag fick en klump i halsen. Visserligen när de spelade det är ett yndigt land, men ändå.
Matchen kom igång. Tord och jag fick sitta på gräsmattan bredvid bänken för reserverna, de kallades inte avbytare på den här tiden. Raynor hade öppnat stor trut i massmedia och sagt att Danmark var en munsbit för Sverige. Han hade också utlovat publikvänligt spel. Men av det senare blev inget. Tvärtom. Det publiken fick bevittna var ett låst spel på mittplan, tråkigt så in i norden. Och inga mål, inte ens några riktiga målchanser. 0-0 när lagen gick till pausvila. Vi fick te och kex och det var faktiskt första gången som jag drack denna dryck.
Den andra halvleken blev den första lik. Tråkigt, tråkigt. 0-0. När tio minuter återstod av matchen började den stora publiken, den som jublat för inte så länge sedan, att bua och vissla åt det svenska landslaget. Jag såg att Raynor blev blekare och blekare, han gnuggade oupphörligt händerna mot varandra. Så reste han sig och jag förstod att han tänkte byta in någon av reserverna på bänken. Men han gick förbi dem alla. Inte förrän han gick ner på knä framför mig begrep jag var han tänkte göra, och knappt då heller.
-Pojk, sa han, och kom väl inte ihåg vad jag hette. Jag la märke till dig under träningen igår. Dina inlägg kan avgöra den här matchen. Det är en vild chansning, men du ska få spela de sista sex, sju minuterna. Och lyssna nu och gör sedan precis som jag säger. Du springer över till andra sidan, ställer dig vid mittflaggan och väntar på passning. Om och när den kommer; kontroll på bollen, linjen, hörnflaggan, inlägg. Har du förstått?
Ja, nu förstod jag. Inte det han sagt men att jag skulle få spela. Spela i svenska landslaget i fotboll! Jag reste mig och sprang ut på planen med deg eller vad det var i knäna. Halvägs mötte jag han som blev utbytt, "Bian" Rosengren, Norrköping. Han var skitsur, tittade inte ens åt mig. När jag kom fram till mittflaggan på andra sidan hade jag deg även i huvudet och jag måste ha sett ut som ett fån när jag stod där och väntade på pass. Jag skulle ju göra det? Det kom inte något pass, det kom istället en så kallad "bonnespark" någonstans ifrån. En hög, skevad boll...som med hjälp av vinden skruvades ut mot hörnflaggan. Vad var det han sagt, Raynor? Kontroll på bollen...
Jag har inget som helst minne av hur jag bar mig åt. Vad jag minns är att jag liksom vaknar upp och då ligger bollen som död vid mina fötter. Jag blir till en robot! Raynos ord ekar i huvudet; linjen, hörnflaggan, inlägg. Jag rusar oattackerad utmed linjen och får vara ifred tiotalet meter. Då ser jag i vitögat en dansk försvarare på väg mot mig. Han var rödhårig och bred som en ladugårdsdörr över axlarna. (Ove Rasmussen) Jag förnimmer också att han tänkt sig en så kallad glidtackling och jag gör nu en av mina specialfinter. Jag tvärstannar, men kickar först till bollen lite lätt. Detta innebär att Rasmussen kanar på baken mellan mig och bollen ut från planen. Jag fortsätter. Ytterligare tio meter längre fram gör jag det. Det är då jag gör det! Jag överger Raynors instruktioner och handlar på eget bevåg. Lämnar linjen och sneddar istället rakt in mot det danska målet. En överraskande manöver för det försvaret. Målvakten har ställt sig vid bortre för att få god överblick när det förväntade inlägget kom. Nu blir han tveksam, intar mittplats igen, trampar upp och ner. Att rusa eller inte rusa. Så bestämmer han sig och lämnar målet. Av matchen återstår nu en, kanske två minuter. Kanske bara sekunder. Jag vet inte. Nu finns det bara två på fotbollstadion. Den danske målvakten och jag. Vi kommer närmare och närmare varandra. När avståndet mellan oss är bara fyra, fem meter bestämmer jag mig för det svåraste svåra. Tvåstegsfinten. Jag påstår med bestämdhet att jag var den förste i Sverige som någorlunda behärskade denna. Alltså någorlunda. Jag var inte hundra på den. Åter var de goda makterna med mig och finten går hem. Plötsligt står jag framför ett tomt och öppet danskt mål, jag har bara att bredsida in bollen i nätmaskorna och jag hör publikens vrål. Men jag vill något mer, något utöver. Ingen bredsida från dalslandstalangen! Så jag tåar till bollen längs med målet och då blir det plötsligt så tyst, så tyst. Men jag hör någon skrika "vad fan gör du!" Det berör mig inte. Jag är fullkomligt lugn och vet precis vad jag gör. Ännu en av mina specialgrejer, en som jag kan göra i sömnen om så vore. Jag tåar till bollen längs med målet, men så att tån träffar underifrån. Detta innebär att bollen lyfter från marken, får underskruv och går i en lyra över huvudet på mig och faller ner bakom min rygg. I exakt rätt tiondels, kanske hundradels, sekund, lyfter jag högerfoten och klackar in bollen i det danska målet. Och det var på håret för nästan i samma ögonblick blåser domaren för full tid.
Folk blir som vansinniga. Det fanns inga kravallstaket och sådant där på femtiotalet, folk gick på fotboll för fotbollens skull. Slogs gjorde man i folkparkerna under hyfsat ordnade former. Men nu brister något i många och de rusar in på planen. Jag hamnar längst ner i en hög av armar och ben och jag hör dem skandera mitt namn och jag hör också en ensam röst som kommer uppifrån. Hans Erik, ropar den. Hans Erik!
Och jag har ju gått många år i söndagsskolan och trodde på fullt allvar att det var Gud som ville gratulera mig till det vackraste mål fotbollsvärlden skådat någonsin. Men inte var det Han! Det var Ivar, min lärare i klass sex och jag var tolv år.
-Jaha, sa Ivar. Du sitter och sover och drömmer igen. Jaha...sånt har vi medel mot...
Sedan sa han inget mer. Under tystnad stack han ner sin hand i kavajens innerficka och plockade fram fem, sex vita papperslappar. De utgjorde "medlet". På varje lapp stod ett uppsatsämne; skriv fyra sidor om slaget vid Lutzen, skriv fyra sidor om vad du skulle göra om du fick hundra kronor, skriv fyra sidor om järnåldersfynd i Dalsland, skriv fyra sidor om Den Heliga Birgitta....
Den gode Ivar använde sig av uppsatsskrivning som ett slags bestraffning. Satt man och sov under lektionerna eller hölls med något annat olämligt fick man skriva uppsats. Man fick välja ämne själv genom att dra en av lapparna när han höll fram dem som en kortlek. Denna historiska dag drog jag Den Heliga Birgitta och jag visste ingenting om denna kvinna. Jag satt där och svettades och våndades, djupt olycklig, nästan gråtfärdig. Kamraterna fnissade runt omkring mig. Ivar såg min vånda och det var då han kom fram till mig och det var då jag fick reda på att det var tillåtet att fantisera. Att hitta på. Därmed lika roligt att skriva som att spela fotboll. Nästan.
PS. I min bok EVALD, BOSSE BUS OCH JAG finns ett kapitel som skildrar en annan historisk match som jag deltog i med viss framgång. Jag spelade i Djurgårdens IF och vi nådde 1-1 trots att vår vänsterytter, Bertram, var osäker på vilket lag han spelade i och trots att Sune med fallandesjukan fick ett anfall i andra halvlek. Det handlar mycket om fotboll även i DEN STORA FINALEN. Båda böckerna finns på biblioteket.