Arbetsmanskapet på Vanäs kom under de första åren från skilda håll. Förutom kommenderade trupper från Skaraborgs regemente fanns där hantverkare för kvalificerade arbeten. Dessutom fanns där en årligen varierande grupp nödställda som skulle försörjas genom att arbeta på fästningen. Särskilt stor var denna grupp vid år av missväxt. Huvudstyrkan verkar dock ha utgjorts av lösdrivare och folk med lättare kriminell belastning från Vadstenas korrektionsanstalt. Därifrån sändes mellan 1821-26 ca. 200 man som under bevakning arbetade på Vanäs från maj till november. Endast en liten grupp på 30-60 man stannade kvar över vintern. Antalet rymningar och rymningsförsök bland dessa sk. korrektionister var mycket stort, det tycks inte ha hjälpt att halvön avskärmades med stängsel eller att man utfärdade förbud att sjöledes komma närmare stranden än 500 alnar.

För att bättre organisera arbetet föreslog man att permanent förlägga två straffarbetskompanier på Vanäs. Styrkan skulle till en början omfatta ungefär 200 soldater straffade för lindrigare brott från andra regementen samt civila korrektionister. Organisationen var alltigenom militär och i hopp om att höja deras moral och anseende bestämdes att manskapet skulle kallas pionjärer. Beslutet fattades i slutet av 1825 och hela påföljande år använde man till förberedelser för mottagandet av denna pionjärkår. Förutom uppbyggandet av kaserner utrustades fästningen med diverse arrestlokaler för olika slags bestraffningar. Den 1 januari 1827 uppsattes så "Pionniercorpsen", en för svenska förhållanden unik straffbataljon. Efter ett år utsågs kapten J G Schander till chef. Schander kom sedan att leda kåren under hela dess existens.

Pionjärernas liv och lidanden

Då Pionjärkåren uppsattes ansågs arbetsvillkoren och betingelserna i övrigt vara ganska liberala för de dömda, som nu på Vanäs skulle ledas tillrätta under befälets "jämna krigsaga" och "rättvisa och faderlig omvårdnad" . Det har också framkommit att flera civila arbetare frivilligt sökte sig till kåren. Men trots allt måste nog deras situation betecknas som tämligen bister.

Varje logement var primitivt inrett och omfattade ca. 65 m². På denna yta trängdes 25 man, oftast fler, med två man i varje bädd. Under sommarhalvåret började de arbeta senast halv fem på morgonen och på vinterhalvåret en halvtimme senare. Arbetet bestod huvudsakligen av att schakta jord, mura, hugga och transportera sten.

Första målet mat åt man mitt på dagen varpå de hade två timmar vilopaus. Det andra målet serverades klockan åtta på kvällen, efter att de hade slutat arbeta. Kosten var enahanda, antingen ärtor och fläsk eller sill och potatis, förutom på söndagarna då det vankades kött eller köttsoppa. En stackare lär ha ätit ihjäl sig en jul då risgrynsgröt stod på bordet!

Någon fritid i vanlig mening tilläts de inte. På lördagar och söndagar ägnade man sig åt underhållsarbeten och excercis, förutom de långa obligatoriska gudstjänsterna i den än så länge provisoriska kyrkan.

För sitt arbete erhöll de några öres lön per dag. Pengarna sattes in i en kassabok och utkvitterades vid frigivandet [?]. Om det fanns något kvar vill säga, för ur samma kassabok togs solidariskt såväl belöningen för varje infångad rymmare [6 riksdaler och 32 skilling banko] som medel för förkomna verktyg och persedlar.

Sprit tycks man däremot inte ha haft ont om! Utöver den "reguljära" krogen vid fästningstorget sattes småkrogar upp inom området lite överallt där arbete pågick. En inrättades rentav på pionjärernas kaserngård! Kronans brännvin var billigt, men trots det tycks lönnbränning och spritsmuggling utifrån ständigt pågått. Dessutom var det så att den enda dryck som gratis serverades på morgonen var en jungfru brännvin [8,2 cl]. Först efter en omfattande  skriftväxling tillät myndigheterna  att man bytte ut av morgonsupen mot kostförstärkning, detta skulle i så fall den pionjär som så önskade särskilt anhålla om!

Flertalet av pionjärerna var fd. soldater som hamnat på fästningen för att de upprepade gånger visat "liderlighet, sturskhet eller opålitligt uppförande".

Svårartade förbrytelser verkar ha förekommit ganska sällan. Å andra sidan kan man fråga sig vilken styrka en undernärd, överansträngd och ständigt spritmissbrukande människa kan ha haft... Utöver dränkningen av konduktör Bergs dotter förekom två dråp på kamrater, vilket ledde till arkebusering. Jämte dessa fall verkställdes också exekutionen av två pionjärer dömda för subordinationsbrott. Arrest, sträng arrest och prygel var annars de vanligaste bestraffningarna, även för småförseelser. Sraffen utdömdes så gott som dagligen av en praktiskt taget ständigt sammanträdande krigsrätt. Stöld, rymning, slagsmål och uppstudsighet ledde till att 15-20 man alltid befann sig i arrest. En uppkäftig pionjär fick ett så hårt prygelstraff att han "sedan dess varit rubbad till sina sinnen, måste beläggas med bojor och överföras till Vadstena hospital." [Ur P.H. Engers historik över fortifikationen]

Kårchefen kapten Schander försvarade sitt folk mot kritiken utifrån och hävdade bestämt att de var bättre än sitt rykte. "Än hör jag att 40 man rymt, än att halva kåren fått tillfälle att undkomma, än att tjuvband, som härjat i Uppsala och Älvsborgs län, voro förrymda pionjärer ? Det ena såväl som det andra är osanning." Schander påpekade också att alla som avvikit under en treårsperiod hade infångats inom ett dygn. Alla utom en, som dock frivilligt återvände efter fyra dagar. "De äro visst inga helgon, men man må ej göra dem uslare än de äro." Av de årliga inspektionsrapporterna framgår också att många pionjärer var stolta över sin kår och i flera fall ville stanna kvar efter tjänad tid, varvid omdömet "Tillstyrkes enär N. N. är en utmärkt stilla, flitig och beskedlig karl" ofta kan läsas på ansökningshandlingarna. Kårens sjuttonåriga existens upphörde den 8 oktober 1843 för att påföljande dag övergå i den uppsatta Kronoarbetskåren.

Under Pionjärkårens första tolv år mottogs 1541 man, gissningsvis hann summan stiga till över 2000 innan kåren upplöstes. Ingen av dessa har veterligen lämnat något skriftligt vittnesbörd efter sig om sina upplevelser på Karlsborg. Allt som är känt om dessa straffarbetare är hämtat ur officiella skrivelser och protokoll. En källa som hittills inte utnyttjats är en uppsats i den medicinvetenskapliga tidskriften Hygiea 1840, skriven av dåvarande garnisonsläkaren på Karlsborg, doktor Otto Marin [1805-1846]. Marins artikel rörande sk. aftonblindhet, vilken under två decennier regelbundet drabbade ca. en fjärdedel av pionjärerna - aldrig några andra på fästningen - ger också indirekt en intressant bild av deras situation.

Att deras lidanden framkallades av de knappa omständigheter de levde under vad gäller bostad, arbete och framför allt den enahanda och otillräckliga kosten, inses lätt med vår tids kunskaper. Därför ligger det nästan något tragikomiskt över dr. Marin när han i all välmening prövar alla möjliga åtgärder - allt från laxeringskurer till opium! Allt utom att föreskriva mänskligare levnadsbetingelser. Ändå tycks Marin mycket väl ana var felet ligger, när han i slutet av sin artikel nästan i förbigående och i mycket försiktiga formuleringar förmodar att orsaken möjligen får sökas "i felaktige diethetiske och ekonomiske förhållanden". Men då han anar att kostnaden för en sådan behövlig och genomgripande omorganisation av pionjärernas levnadsomständigheter skulle överstiga de årliga anslagen till fästfången, får de sjuka fortsätta att snubbla sig fram i sin skymningsvärld, eftersom för dem "inga vådliga följder derigenom grundläggas". Med andra ord: sjukdomen botar sig själv - efter frigivandet!

I mitten av 1800-talet då man införde förbättrade kost- och arbetsförhållanden försvann också denna speciella åkomma. De sista fallen av bristsjukdomen inrapporterades i början av 1850-talet hos dåvarande Kronoarbetskåren.

Pionjärpastorn

Ett av syftena med kårens bildande var att den också skulle tjäna som ett slags uppfostringsanstalt för dömda soldater och korrektionister. Därför ansåg man det nödvändigt att anskaffa en bataljonspräst som kunde visa de vilseledda själarna tillrätta. Sedan tjänsten länge varit utlyst visade det sig att den lockat endast en enda sökande - den småländska väckelseprästen Per Nyman.

"Mannen heter Nyman, är omkring 30 år, men har redan inom mitt stift vunnit ett stort anseende för sina predikogåfvor som också verkeligen äro ovanliga och hänrycka alla råa sinnen oemotståndligt. Han kan, alldeles oberedd, tala i flere timmar med skäligt sammanhang och med hänförande värma: men visserligen är hans språk rått och fantastiskt och hans åsigiter af Gud och menniskan sådana som de vanligtvis finnas hos alla svärmare, med kokhett hjerta och temilgen tomt hufvud. Hans nit är verkligt, men det är icke visligt. Det brinner med blå lågor, det luktar svafvel af hans Christendom. Det är med ett ord en if rare, en Läsare som de kallas här nere. För min enskilta del är jag visserligen ingen vän af sådana, dock tror jag att det gifves förhållanden i lifvet der de kunna gagna. De bära åtminstone religionens släpmundering, då vårt öfriga presterskap går öfverallt i civila kläder."

Denna lätt ironiska beskrivning gör Esias Tegnér, biskop i Växjö stift, då han vill rekommendera Nyman som fånghuspredikant. Läseriet som nämns syftar på den då folkliga reaktionen på den likgiltighet för religionen man menade fanns. Rörelsen höll sig dock alltid inom statskyrkans ramar. Nyman var en av dess främsta predikanter med syndens makt som favorittema. Hans känsloladdade och drastiskt grovkorniga utläggningar i detta ämne byggde delvis på praktisk erfarenhet. Under sin allra första tjänst som vicepastor hos prosten i småländska Bergunda, förförde han prostinnan med en aldrig erkänd son som följd. Hans ämbetsbröder anmälde honom ofta, i allmänhet tycktes de avsky honom och hans stora popularitet. Nyman predikade också gärna för samhällets lägsta och utstötta i spinnhus och fängelser och hans djupa personliga engagemang gjorde honom särskilt eftertraktad vid livdömdas dödsförberedelser. Vid ett sådant tillfälle lär han på en dödsdömds begäran till styrka och tröst ha hållit denne i handen då arkebuseringen verkställdes!

Nyman började sitt arbete på Vanäs med största iver. I ett av de första breven därifrån skriver han till vännen Peter Wieselgren att han är mäkta belåten med sina pionjärer.

"I få församlingar är folket så stilla som mina Pionnierer, men ganska få församlingar, efter den erfarenhet jag har, kunna så wäl göra reda för salighetens grund, medel och ordning,som flere af mina åhörare. Snart will jag berätta för Dig huru jag fått några för första gången fram till Den H. Nattvarden. Det skall blifva, Will Gud, när Generalen kommer hit."

I general Franc-Sparre, som regelmässigt vistades på Vanäs under sommarmånaderna, hade nämligen Nyman en mäktig och personligen engagerad beskyddare. Och en sådan kom han att behöva, för Nyman fick det svårt.Dels kom hans syn på pionjärerna att mörkna åtskilligt, dels stötte han på motstånd från befälets sida, vilket kanske var värre. Redan i ett brev av den 30 maj 1827 kommer detta till uttryck. Nyman steg senare i rang och fick bättre inkomst då Vanäs 1831 avskildes från Mölltorps församling och bildade egen, men det var en klen tröst. År 1835, två år innan han definitivt lämnade orten, bekände han för Wieselgren att han...

"...längtar hwar stund härifrån, dels derföre att jag som präst ingenting kan uträtta, dels emedan tjänstgöringen här på stället är [jag talar af egen erfarenhet och andra wida erfarne prästers erkännande] hwarken mer eller mindre än det alldra ledsammaste, kinkigaste och besvärligaste i hela Riket."