Det kan förefalla egendomligt att man i så relativt modern tid som förrförra seklets början ansåg det nödvändigt att bygga ytterligare en fästning utöver det tjugotal befästningsverk landet redan hade. Än märkligare framstår dess placering- mitt inne i Sveriges hjärta och inte på någon plats utmed landets gränser där de övriga låg och av tradition nästan alltid legat. Bakom den originella placeringen låg emellertid en decennielång försvarspolitisk och militärstrategisk debatt som framfötts ur det nya läge Sverige kommit in i efter förlusten av Finland.

Karl XII:s död 1718 betydde ett definitivt stopp för Sverige som europeisk stormakt. Sverige nödgades gå med på ett antal freder och avträda de svensk-baltiska provinserna och endast ett fåtal mindre besittningar söder om Östersjön behölls. Rysslands upprepade angrepp på Finland och Östersjökusten innebar ett bittert fredsslut i Fredrikshamn år 1809. Finland, som vi varit lierade med i ca. 600 år, blev vi tvungna att lämna till Ryssland. Kung Gustav IV Adolf avsattes och istället valdes en ny tronföljare, Jean-Baptiste Bernadotte - en av Napoleons marskalker. För att hedra sin svenska styvfar antog han det svenska namnet Karl XIV Johan. Avträdandet av Finland innebar även för första gången ett reellt hot från öster- Ryssland. Stockholm, som dittills varit skyddat i det inre av det svenska väldet, blev plötsligt en gränsort och låg liksom hela den långa östkusten helt öppen för överraskande angrepp. Angrepp som också raskt skulle bli ett hot för rikets mest vitala delar.

Statsrådet Baltzar von Platen, Göta kanals energiske upphovsman, var den förste som reagerade på det nya farofyllda läget. Redan i oktober 1809 uttryckte han sina farhågor i en skrivelse till konungen. Han förespråkade att Sverige behövde en helt ny försvarsplan, en sk. centralfösvarsplan. Planen innebar i stort att Sveriges försvar skulle flyttas till de centrala delarna av Sverige. Von Platen framhöll att de bördiga trakterna kring de mellansvenska sjöarna, som också var de folkrikaste , skulle passa som operationsbas. När den projekterade Göta Kanal blev klar skulle även kommunikationerna vara exceptionellt goda. I dessa trakter borde således landförsvaret ha sin operationsbas. Att tunna ut de svaga och numera kraftigt reducerade försvarsresurserna längs den långa gränsen ansågs oklokt om inte rent av omöjligt. Vidare kunde inte Stockholm med sitt utsatta läge längre tjäna som den centrala förrådsorten. Liknande tankegångar kom också från militärt håll och i ett samtida kommittéförslag föreslås Vadstena ersätta Stockholm som central förrådsort. Inte ens von Platen talar till en början om något fästningsbygge, han sade sig till och med ha svårt att inse att någon fästning överhuvud taget var nödvändig i landets inre.

Funderingarna och diskussionerna kring truppernas koncentration och den centrala baseringen fortsatte under de påföljande åren men ledde inte till några konkreta beslut. Bland militärer och politiker fanns skilda synpunkter rörande utformningen och man saknade inte heller motståndare till planen. I och med vår nya tronföljare 1810, vår första Bernadotte [kung Karl XIV Johan], förefaller centralförsvarsidén vunnit ytterligare i styrka. Det är möjligt att Bernadotte redan vid sin ankomst till Sverige omfattade denna doktrin, dessutom kom han genom sin utrikespolitik att bekräfta förutsättningarna för den. En baktanke med tillsättningen av Bernadotte var bla. att vi skulle vinna Finland tillbaka, något som inte lyckades. Hans allianstraktat med Ryssland 1812 underströk förlusten av Finland och genom fredstraktaten i Kiel 1814 förenades Norge med Sverige, varvid landets nya strategiska läge ytterligare accentuerades genom förskjutningen västerut.

Först vid riksdagen 1817-18 ledde diskussionerna mot ett beslut om hur Sveriges framtida försvar skulle planeras och utformas. Förenklat uttryckt kom två nästan polemiskt motsatta planer för förverkligandet av centralförsvarsidén att ställas mot varandra. Bakom den ena planen står ingenjörskårens chef, överste Franc-Sparre och hans närmaste man överstelöjtnanten Lefrén - dåtidens främste militärteoretiker. Bakom den andra planen står statsrådet Baltzar von Platen.

I ett yttrande till statsutskottet i februari 1818 utgår Franc-Sparre från Stockholms utsatta läge. Han påpekar att:

"om fienden intager Stockholm, är hela monarkien förlorad. Åtminstone är nationen så van att sammanblanda begreppet om Stockholms existens med begreppet om Sveriges existens, att till och med blotta faran för Stockholm skulle, uti ett kritiskt ögonblick, i nationens esprit förorsaka den största nedslagenhet."

Därför är enligt Franc-Sparre en fästning i landets inre nödvändig- inte bara för ett uthålligt försvar utan också av det psykologiska skälet att det visar folket...

"...att Kongl. Maj:t ovillkorligen vill försvara Sverige, om även Stockholm ginge förlorat."

Denna fästning bör förläggas så långt in i landet att hären ostört kan samlas där, dock inte längre bort än att trupper snabbt kan sändas därifrån till vilken punkt som helst på kuststräckan mellan Gävle och Nyköping. Dessa två krav uppfyller trakten kring Arboga och Örebro, säger Franc-Sparre och tillägger att fästningen bör ha sjöförbindelse för att snabbt kunna mottaga huvudstadens bank, offentliga kassor, arkiv och hov. Genom att anlägga fästningen i Örebrotrakten och i närheten av Askersund vid Vätterns norra ände, skulle man kunna utnyttja Göta kanal.

Franc-Sparre pläderar således för en fästning som inte enbart skall tjäna som härens centrala förråd utan också vara operativ. Detta harmonierade väl med de mera konkreta strategier Lefrén vid samma tid utarbetade. Vid ett kommande angrepp från Ryssland [alliansen till trots!] skulle fienden mötas i passet mellan Hjälmaren och Vättern. På ett liknande sätt skulle en fästning i Jönköpingstrakten vid Vätterns södra ände bli ett värn mot en från söder angripande fiende. Inget sägs dock om någon fästning vid Västgötasidan av Vättern.

Von Platen, som tidigare ställts sig kritisk till anläggandet av fästningar i landets inre, kom så småningom att ändra uppfattning. Senast kring årsskiftet 1816-17 har han i samband med kanalarbetet rekognoscerat terrängen i kanalens närhet för att finna den lämpligaste platsen för en centralfästning. Som sin privata åsikt framförde han då tanken att Gräshults by, som ligger vid Vättern ca.4 km. söder om Rödesund, var den rätta platsen. Den 9 februari 1818 offentliggör von Platen sin fästningsplan. Det sker i ett uppmärksammat riksdagsanförande en vecka efter det att Franc-Sparre överlämnat sitt yttrande.

Vid tillfället i fråga debatterades huruvida ytterligare medel skulle avsättas till det allt kostsammare anläggandet av Göta kanal, von Platens hjärtesak. I sin energiska argumentering för kanalprojektets fortsättande underströk han liksom tidigare kanalens militära betydelse, men nu i kombination med en central depåfästning. Efter att ha genomgått fordringarna på en sådan fästning pekade han ut var den borde ligga:

"Dessa och långt flera förmåner har Vanäs vid sjön Vätterns västra strand till en ypperlig grad."

Därmed var platsen för blivande Karlsborgs fästning för första gången nämnd. Von Platen räknar upp ytterligare fördelar med denna lokalisering och underströk sitt val:

"Vanäs är alltså medelpunkten för landets försvar,
 och denna punkt är upptäckt genom Göta kanal,
den utvecklas med Göta kanal,
den kan endast fullkomnas av Göta kanal."

Några fästningar utöver denna förrådsfästning behövdes inte menade von Platen. Uppenbart är således att den egentlige upphovsmannen till Karlsborgs fästning och samhälle är Baltzar Bogislaus von Platen.

Karl XIV Johan hade nu att välja mellan antingen två operativt betonade fästningar placerade vid Vätterns norra och södra grannskap eller en större depåfästning i Västergötland. Han valde en kompromiss. Såväl fästningen vid Vanäs som de vid Vätterns nord- och sydspets skulle uppföras enligt en generalorder den 5 februari 1819, varvid Vanäs prioriterades. En kommitté tillsattes i vilken såväl Franc-Sparre som Lefrén ingick och under våren undersökte de båda i samverkan med von Platen landtungan mellan Vättern och Bottensjön, där fästningen enligt kunglig order skulle ligga. Då detta landområde var både för smalt och för lågt över vattnet föreslogs i stället den högsträckta Vanäsudden. Och så blev det. Den 11 augusti 1819 beslöt kung Karl XIV Johan att:

"…en fästning skall i Västergötland
anläggas vid Vanäs å Vätterns strand."

Detta beslut var närmast formellt, för redan första sommarmånaden påbörjades röjnings- och avvägningsarbeten på Vanäs. Innan årets slut hann man även uppföra diverse boningshus, ekonomibyggnader, magasin och verkstäder, inklusive smedja och bageri, samt också anlägga den brygga av sten vid vilken kalkstenen från Borghamn skulle lossas. Det egentliga byggandet av fästningen påbörjades den 8 juli 1820 med hjälp av ditkommenderade soldater från Skaraborgs regemente. "Såväl kommenderingen med dess befäl som samtliga vid fortifikationsstaten hafva hälsan och äro glada och muntra" rapporterar platsbefälhavande majoren Södermark belåtet. Arbetet började alltså i en anda av energisk optimism och en tid tycks man ha tänkt sig att slutföra bygget inom en tioårsperiod. Verkligheten blev dock en helt annan. Inte förrän 1907 förklarades fästningsbygget fullbordat!

Under den nästan hundraåriga byggnadstiden blev fästningsanläggningen ständigt föremål för debatt och kritik från olika håll. De anslagsbeviljande myndigheterna såg allt bistrare på det utdragna och ständigt mer kostnadskrävande projektet. En av orsakerna till myndigheternas njugghet och tvekan vid avsättandet av medel var det faktum att med tiden kom att råda minst sagt delade meningar även bland försvarets eget folk rörande centralförsvarets värde och därmed också fästningens nytta. Vid mitten av 1840-talet var fästningsbygget uppe i den då svindlande summan av 50 000 riksdaler om året. Trots att bygget inte ens kommit halvvägs talade man om att rasera hela anläggningen! Då kung Karl XV Johan för första gången såg det kostnadskrävande bygget utbrast han ironiskt:

 "Vad, är slutvärnet av sten? Jag trodde det var av guld!"

Baltzar von Platen [1766-1829]
Greve, politiker samt statsråd 1809-12. Initierade Göta Kanal och centralförsvarsplanen.