Keeshond History

"Denna artikel är hämtad ur Vi Hundägare nr 7/1988" Keeshond är en medelstor hund av utpräglad spetstyp; den är vaken och uppmärksam, lugn och säker på sig själv- den har årtusenden som vakthund bakom sig. Stenåldershunden från det holländska marsklandet har bevarats i stort sätt i oförändrad form genom århundraden. En utbredd uppfattning som härstammar från England, gjorde gällande att keeshond i första hand användes som skeppshund på de holländska kanalbåtarna. Men trots att det rör sig om en helt igenom genuint holländsk hund, var det i England som intresset för den attraktiva spetsen tog fart. Till England kom rasen runt sekelskiftet och det var när Engels-männen började intressera sig för keeshond på allvar, som holländarna fick upp ögonen för sitt eget kulturarv och gjorde keehond till sin nationalras. De första engelska importörerna hade hittat sina hundar på de holländska kanalbåtarna och utgick därmed från att hundarna uteslutande användes som skeppshundar. Verkligheten var dock annan och mer prosaisk. Spetshunden keeshond hade, i likhet med många av sina artfränder, i årtusenden varit rätt och slätt gårdshundar. Som sådana var de så vanliga och allmänt förekommande, att ingen egentligen lade märke till dem eller ägnade dem någon speciell uppmärksamhet. Det är lätt att dra en parallell med så många andra nyttohundar som fört en undanskymd tillvaro på landsbygden, för att i sista stund räddas från totalt utdöende när arbetsuppgifterna sinade i takt med urbaniseringen och industrialisering. De få keeshond som var skeppshundar var det emellertid lätt att lägga märke till och det var som sådan som rasen lanserades internationellt. Det finns flera populära uppfattningar om hur rasen fick sitt namn. En är att den käcka lilla spetsen döpts efter Cornelis de Gysalaer (Kees är smeknamnet för Cornelis). Under mitten av 1700-talet var han ledare för det parti som stod i oppo-sition till prinsen av Oranien. Keeshond uppfattades som symbol för patrioterna, medan mopsen, Vilhelm av Oraniens älsklingsras, var symbol för prinsens anhängare. Den mest sannolika uppfattningen är dock att keeshond är ett gammalt dialektnamn, som hänger ihop med ursprunget för benämningen "yankees", som var epitet på de holländska emigranterna i Nordamerika. "Jan Kees" var ett vanligt namn på män från det egentliga Holland. Keeshond kan alltså med fri översättning tolkas som "holländarhund". Denna nygamla holländare har alla egenskaper som gör den till en populär och trevlig familjehund. Den är attraktiv och naturvacker, helt igenom sund och välskapt. Dess yttre attribut motsvaras i lika hög grad av tilltalande inre egenskaper En keeshond är lugn och sympatisk i sättet, temperamentet är stabilt och jämt och den är en pålitlig vakthund. Rasen är känd för att vara frisk och mycket långlivad. Exteriört är den en allt-igenom utpräglad spetshund, något under medelstorlek. Huvudet är typsikt kilformat spetshuvud, stopet är markerat, öronen är högt ansatta och stramt upprättstående. Ögonen är mörka med ett vaket, energiskt uttryck. Runt ögonen ska finnas den typiska "glasögonen". Extremiteterna är torra och kraftiga och - liksom hos alla spetshundar - obetydligt vinklade, fötterna är runda kattfötter. Den yviga plymen är högt ansatt och bäres dubbelringlad i en stolt rulle på ryggen. Kroppen är kort och kompakt och täckt av dubbelt hårlag, underullen mjuk, tät och ljus, blandad med ganska långa, täta och styva täckår. Pälsen får inte vara silkes-mjuk eller vågig. Visserligen är den längre än de nordiska spetshundarna, men den får heller inte vara så översvallande att den bildar en bena på ryggen. Det förtjänar att påpekas att keeshond förvisso är välsignad med "naturpäls" men att denna hårfägring ingalunda håller sig i skick av sig själv. En keeshond kräver regelbunden och noggrann pälsvård för att hållas i skick. Färgen är varggrå eller askgrå, inte enbart vit eller svart. Hårspetsarna är svart och vit bröstfläck gillas inte. På svansens undersida är färgen vit och benen är gräddfärgade. Rörelserna är sunda och effektiva, "täta" och brådskande, men aldrig långa och flytande. Och den sanna spetshundens adelsmärke - den stolta, buskiga ljusa plymen med dess svarta svanstipp - den håller den holländska nationalskatten högt rullad över ryggen i alla lägen!