Numera är det väl inte så många båtar som går från Nordsjön till Medelhavet den här vägen, och det har det väl aldrig varit heller, för det är först i modern tid som exempelvis Rhone har blivit reglerad och farbar även uppströms. Överhuvud taget är det numera inte många lastfartyg eller pråmar som trafikerar Canal de Borgogne. De små fabriker och stenhuggerier som tidigare fanns efter kanalen, är sedan länge nedlagda, eller betjänade av lastbilar. Det gör Kanalen till ett eldorado för båtuthyrare av alla sorter, och ett visst risktagande för de som befar kanalen med båtar som betalts ur egen ficka.. Så sas det oss i varje fall, när vi berättade att vi tänkte gå Canal de Borgogne, men i ärlighetens namn får vi erkänna att de få hyrbåtar som vi mötte skötte sig riktigt bra. Långa sträckor var vi dessutom ensamma i kanalen, och man kan undra hur länge den franska myndigheten VNF orkar hålla den öppen. Många slussportar är mer än hundra år gamla och i starkt behov av reparation, och det går säkert åt mer än hundra personer att betjäna alla slussarna, även om man gjort vissa försök att automatisera en del sträckor.

Vi nådde Canal de Borgogne genom att tränga in i Frankrikes inland via dess ändtarm, Rhone-dalen. Det är inga dåliga brakskitar som åstadkoms här. Mistraler, som de kallas, känner man av både i Italien och på Mallorca. En bit uppströms hittar man också Frankrikes magsäck, det kraftcentrum där en stor del av landets energi produceras. Regleringen av Rhone har gett flera stora vattenkraftverk, men det som skrämmer och skämmer mest är de stora kärnkraftverken. Så länge den enda "säkra" metoden att bli av med kärnkraftverkens uranavfall är att spränga det i atomer, kommer naturligtvis Frankrike att fortsätta denna, ur alla aspekter, förkastliga hantering. Det finns ingen som helst ursäkt för att ett europeiskt land så gruvligt våldtar en annan världsdel, som Frankrike gör på Mururoa-atollen i Stilla havet. Det är väl inte att räkna med att Sveriges representanter i EU protesterar särskilt högljutt, vi tänker ju gräva ner skiten och lämpa över problemen på de ännu ofödda. Fast det kanske är smart, för när den metoden verkligen börjar bli ett problem vid nästa milleniumskifte eller så , så har väl Frankrike och liknande länder sprängt hela härligheten eller i vart fall förgiftat miljön så pass att mänskligheten tvingats utvandra till mars om inte något ljushuvud kommer på det omvända att i stället skicka atomsoporna dit. En ny uppgift för Esrange kanske? Frankrikes cynism i denna fråga tydliggörs på ett synnerligen osmakligt sätt i den monumentalmålning som täcker kyltornet på ett av Rhonedalens kärnkraftverk. Målningen föreställer ett litet barn som sitter och leker med elden.....

Redan efter 2 dagar på Rhone fick vi söka nödhamn. Landet släppte sitt väder med sådan kraft och bravur att vi tvingades till 3 dagars rastlös väntan, mitt ute på landet. Visserligen i det berömda Cotes du Rhone-distriktet och inte långt från det slott där det berömda vinet Chateauneuf de Pap framställs. Vi lyckades emellertid inte ta oss fram till slottet i den starka blåsten, men vår hamnkapten ordnade fram några flaskor av årgång 1996 som vi hoppas kunna spara till Milleniumskiftet.

En mistral uppstår när ett högtryck placerar sig ovanför Lyon, samtidigt som något lågtryck över Medelhavet skriker på tryckutjämning. Vinden, som i bland når stormstyrka, rusar ner utefter Rhone-dalen, åstadkommande gäss på Rhone och självmordstankar hos folket i dalen, speciellt om den blåser i veckor.

Lyon, mitt i mellan Cotes du Rhone- och Beaujoulais-distrikten, just i själva skärningspunkten av Rhone och Saone, är en av Frankrikes stora matstäder. Lyon har i så hög grad bildat en matskola att det över hela landet finns restauranger som serverar mat a la Lyonnes. Efter en god måltid ger vi oss upp på Saone. Den bestämda artikeln före Rhone är "le" medan den för Saone är "la". Skillnaden är lika påtaglig i verkligheten. Saone buktar sig fram i runda kvinnliga former i ett leende trädgårds- och skogslandskap. Rhone uppströms är ett bistert och vresigt maskulinum som man måste övervinna steg för steg.

I staden Chalon sur Saone hinner fotbolls-VM ikapp oss. Tillsammans med besättningen på den tyska motorbåten "Vamos" travar vi upp på stan för att övervara finalen på någon av stadens kaféer. Vilken stämning! och när Frankrikes tredje mål trillar in så formligen exploderar hela staden, bilar tutar, flaggor viftas och Marseillaisen skrålas. Festen pågår hela natten och troligen även dagen därpå, för ytterligare en dag senare är det 14 juli, Frankrikes nationaldag, men det tror jag ingen märker - alla ligger och sover. En regnskur ökar inte på feststämningen, fast vi tyckte faktiskt det var skönt för det var vårt första regn sedan mitten av juni på Korsika.

Den 15 juli påbörjar vi vår färd på Canal de Borgogne.

Den första veckan bjuder på uppåtslussning, som under de första dagarna resulterar i att händerna blir skinnflådda och vi somnar in på kvällarna vid 9- tiden helt utpumpade, ovana som vi är med hård fysik ansträngning. Den vanliga proceduren vid uppåtslussning i Canal de Borgogne är att försiktigt köra in i slussen, lägga till vid någon stege, och på den klättra upp och lägga tamparna runt en pollare och sedan klättra ner för att hjälpa till att hålla båten när vattnet släpps på. Ligger man ensam i slussen är det som regel inga problem, men oftast är man två båtar och råkar man ligga främst där strömmen är som värst så får man jobba rejält med att ta hem det slack i tamparna som uppstår när båten flyter upp i slussen. Tappar man taget eller är det minsta ouppmärksam så får strömmen tag i kölen och sen kan vad som helst hända inklusive knäckande av mast som vi ju bär med oss på däck, utskjutande både i fören och aktern.

Efter en vecka börjar både kropp och själ vänja in sig med det nya livet som består av någon kilometer stillsam kanalfärd mellan varje sluss. De små samhällena som vi passerar är oftast mycket små, så små så att affären för länge sedan fått stänga, kanske inte så mycket av att kundunderlaget minskat, utan därför att kunderna köpt bil och hellre åker någon mil till den billiga stormarknaden. Jo, så illa ställt är det här i världen att numera köper även fransmännen både baguetten och osten på stormarknad.

Högsta punkten på sträckan är en liten, liten ljuspunkt längst bort i den 3,4 km långa tunnel som för oss över till Gallernas vild land. Tunneln är enkelriktad, smal och obelyst. Den tar ca 1 timme. Innan ögonen vant sig, och motsatta mynningen knappt kan ses, känns det oroligt, en oro som inte mildrades av tunnelvaktens avskedsord: "Är ni inte ute om 1 1/2 timme sänder vi in en räddningspatrull efter er."

Om man går Canal de Borgogne baklänges som vi gör har man fördelen av att man "bara" behöver göra 76 uppåtslussar, resterande 113 blir därmed nedåtgående slussar och att slussa nedåt är på alla sätt mycket behagligare och mindre arbetsamt. På Canal de Borgogne har man som regel att alltid köra ned slussen så fort någon slussat upp, dvs tömma den igen. Vi försöker utröna varför och får det ena underliga svaret efter det andra. Den troliga orsaken är nog att det är en kvarleva sedan den tid när kanalen befors av lastpråmar. De som ska slussa upp skulle inte dessutom behöva råka ut för att behöva vänta på att slussen kördes upp, den väntan får nedåtslussarna ta som straff för att de har så enkelt jobb. Rättvist tycker vi, men gör vad vi kan för att förkorta väntan, genom att Berit tar cykeln till nästa sluss, larmar att vi är på väg, hjälper till med att stänga slussportar och fylla slussen med vattnen. Är det mer än 2 km mellan slussarna brukar jag kunna köra direkt in och vi kan påbörja vår nedåtslussning direkt. Cykeln är ett värdefullt verktyg på Canal de Borgogne, inte bara vid slussning utan för att handla, köpa bröd och göra utflykter. Det är min uppgift att försöka få tag på bröd på morgonen och efter en del kringcyklande brukar det gå att hitta ett boulangerie. Jag har upptäckt att ett av de bästa sätten är att använda sitt luktorgan, nybakat bröd kan man känna på flera hundra meters håll. Så därför far jag fram på vår minicykel, med näsan i vädret, sniffande efter den ljuva doften. Väl inne i butiken tar dagens första språkövning vid: "Bonjuor Madame, un baguette s'il vous plait"; "Bonjuor monsieur, un petit baguette?" oui, un petit baguette" - så långt brukar det gå bra, men när det kommer till hur mycket det kostar spricker bubblan och jag får erkänna mina bristande franskkunskaper genom att hålla fram en hand med växelmynt, där madame kan plocka till sig vad hon anser vara rimlig ersättning för en "petit baguette".

På nedfärden får vi bitvis hjälp av slussvakter som åker med oss på moped eller t.o.m. med bil. David kommer ombord. En piggögd 7-åring som hjälper sin far att slussa oss ner i en slusstrappa. Efter några slussar styr han båten in i slussen som om han aldrig gjort annat. Stoltheten i hans blick när han passerar sin slussvaktande far är obetalbar. Nästa följeslagare är en ung tjej med bil. Hon kan för ovanlighetens skull tala en hyfsad engelska, och är dessutom intresserad av att öva sig i språket. Hon berättar om trakten vi passerar, men även om sig själv. Hon är uppväxt i en av de slussvaktarstugor vi passerar. Hennes mor hade varit slussvakt sedan hon var 2 år. Numera var modern en av cheferna i Kanalbolaget "För hon kunde aldrig hålla tyst." Maud som vår hjälpande ängel heter berättar för oss om den antika staden Alesia som vi kan se skimra som en sagostad på en kulle mitt ute på det omgivande slättlandet som vi har under oss. Det var här Caesar, år 52 före Kristus, tog gallerhövdingen Vercingetorix till fånga och förde honom till Rom där han avrättades. Vi hyr ytterligare en cykel och tar oss upp till staden. Den antika staden håller man på att gräva fram, den ligger lite vid sidan av den nuvarande som egentligen heter Alise-ste-Reine, och som är en vallfärdsort. Oavbrutet sedan 866 har folk vallfärdat hit i september för hedra martyren Ste Reine. I jämförelse med det kan Elvis och Graceland slänga sig i väggen! På toppen av kullen lät Napoleon III resa en jättestaty av gallerhövdingen. Man kan klart se att statyn varit förebild för både Asterix och Obelisk. Över huvud taget känner man att man är på en plats där den franska folksjälen sprungit fram.

Den 26 juli kom Anders med flickvän Monica. Med fyra personer ombord blev slussningen en barnlek. Vi skiftade vid roder och cykel och t.o.m. Berit började köra båten in i slussarna. Tyvärr fick vi en hel del regn under de dagar som våra ungdomar var med oss. Det hindrade oss inte från att dricka en och annan god Borgogne och äta en och annan god ost. Kille-leken kom också fram. Det är faktiskt ganska mysigt att sitta under kapellet och dänga kortlapparna under fotogenlampans sken, alltmedan regnet smattrar på taket. Monica visade sig vara en överdängare i att lära sig detta ädla spel, och gav oss garvade Kille-spelare en hård match. Vid Migennes/Laroche, där Canal de Borgogne mynnar ut i floden Yonne, mönstrade ungdomarna av och tog tåget upp till Paris för vidaretransport hem, eftersom deras tågluffarkort höll på att gå ut.

Dagen efter att de lämnat oss sken solen igen från klarblå himmel, och vi slussade ut på floden Yonne.

Yonne är en märklig flod för kanalfararen såtillvida att den har slussar som har sluttande väggar. De sluttar hela 45 grader, så slussningen måste ske med hjälp av båtshakar som man använder för att hålla båten ut från väggen. Det fungerade bra eftersom vi slussade neråt och slusskammaren tömdes mycket långsamt så det var ingen ström att tala om. Hur uppåt-slussning går till begriper jag inte, om man inte kan få ligga utanpå en pråm. Vi försökte ta reda på varför man byggt slussarna så men vi lyckades aldrig få något begripligt svar. Det kanske helt enkelt var så att de konstruerats av något geni som aldrig slussat själv.

Alla städer och byar av någon betydelse i Frankrike har numera rika blomsterutsmyckningar. Här kan man få se i någon slänt, fotbollspelare av pelargoner och tagetes eller stadsvapnet av rosor i alla de färger. Alla broar har någon form av blomsterarrangemang. Staden Sens tillhör de städer som tävlar om att ha mest blomsterutsmyckning. Helt fantastiska och konstrika arrangemang finns på flera ställen i staden. I Sens finns också en stor och vacker katedral från 1100-talet. När vi går in i dess port ser vi att frisen runt porten är smyckad av ett tjugotal figurer, alla med huvudet borthugget. Vi hittar inga noteringar om detta i de broschyrer vi skaffat på turistbyrån, så vi vänder tillbaks och frågar, och plötsligt känner vi vibrationerna av världshistorien igen, och att vi funnit ytterligare en pusselbit av den franska folksjälen: Dessa stenfigurer fick sin huvuden borthuggna under den franska revolutionens allra hetaste dagar. Det var inte bara överhögheten som halshöggs utan även det som symboliserade denna.

Yonne mynnar ut i Seine och strax före Il de la Cité och Notre Dame, mynnar kanal St Martin ut i Seine via en sluss. Strax innanför slussen finns Arsenal Marina. Vi ropar upp Marinan på VHF-en. Med en "emliga armén"-brytning svarar den unga damen som sitter på kontoret i marinan: Allo Second Wind, wellcome to Paris, we will bring down the lock for you

Besättningen på Second Wind