Blues med Al(l)var - men med glädje.
Det är smockfullt och det är inte på skoj.
Nej, när Al och hans bluesvänner lirar blues är det musik på allvar; svettigt, själfullt, inlevelsefullt och bländande vackert. Det krävs endast en trevande öppningslåt sen sitter det. Från djupet. Blues with a feeling.
Uppbackat med diskret (jag gillar vispar) men 100%-igt närvarande högoktanigt komp och en Tomas Carlsson som hämtar sången lååångt inifrån och från botten av den långa kroppen.
Till detta ett temperamentsfullt drivet pianospel. Vidöppen mun och snuset rinnande och frenetiskt arbetande fingar på tangentbordet. Kan det bli vackrare?
Nej, blues är på allvar. Det inte bara skapar känslor hos publiken, det förmedlas känslor från aktörerna; äkta och innerligt. Nice.

2:a set. Nya gitarrtoner. Lite rundare och mjukare. Var det svidande i första set så är det mer smekande, återhållet nu. En ständigt leende Åke som sprider sina blueskänslor med hjälp av eget (?) gitarrbygge och ett liv att hämta känslor ifrån. Och när Al får hjälp av Lasse på pianot förblir inte en enda tangent eller enda själ hos publiken oberörd. Tungt.
Och Tomas hittar tillbaks från sina slideutflykter och spänner ögonen i publiken. Detta är inte på skoj. Nä, nu är det allvar.
Blues på Louice är blues with a feeling. Inget att leka med, bara att njuta av och glädjas av. Och att bära med sig ut i natten.
Då är bluesgöteborg aldrig vackrare och livets alla kantigheter aldrig tydligare. Glädje och smärta kristallklart förmedlat i toner fyllda av liv.
Blues - koncentrerat liv.


Claes Adolfsson (2004-04-24)
Vanjas bild från en tidigare Bluesfriendsspelning på Sjöbaren