Resultat

Jag har under mitt arbete inte kommit fram till någon ny teori angående om min tes att alkoholism är en obotlig sjukdom, utan jag står fast vid det, och detta på grund av att mina undersökningar har pekat ditåt. Vid min intervju med Riita Rask om är drog- och familjeterapeut och jobbat med ämnet under mycket lång tid säger själv att hon aldrig hört talas om att någon som tidigare varit alkoholist lyckats börja dricka normals efter att deras missbruk startat. Hon som även är anhörig har heller där inte sett några som helst tecken på att det kan ske. Däremot kan människor som missbrukat alkohol men ej utveckat sjukdomen kunna dricka normalt, för de är inte insjukna. Men det kan vi säga att det endast är diagnotiserade alkoholister som drabbas av detta att behöva avstå från alkohol resten av livet om de ska hålla sig friska.

När jag ska förklara hur själva sjukdomen fungerar för folk som inte har någon djupare kunskap, brukar jag använda mig att att jämföra den med astma som jag även tidigare i rapporten redovisat. Det ligger till på det viset att människan är allergisk mot alkohol så det sättet att har han tagit ett glas så måste han bara att ha mer, dvs det finns ingen bom, stopp utan de måste bara dricka till sitt behov upphört och det sker dock inte tidigt eftersom alkoholisten har utveckat en högre tolerans. Håller sig alkoholisten nykter så kan han leva som vilken annan människa som helst förutom att han måste helt avhålla sig från alkohol. På samma sätt gäller för den som är allergisk mot hundar, dvs att han kan leva precis som vanligt förutom att personen i fråga måste avhålla sig från att ha kontakt med hundar, för då utvecklas sjukdomen och personen insjuknar i sin astma. Likadant insjuknar alkoholisten om han efter uppehåll provar att ta sig ett glas på nytt. Då blommar sjukdomen upp på nytt och han måste snabbt bara ha mera. Man kan säga att dessa sjukdomar ligger vilande i kroppen och bara väntar på att de rätta ämnena ska tillföras. De kan alltså inte upphöra utan finns alltid där, men man kan genom att avstå från de ämnena klara sig bra och sjukdomen ligger vilande utan inverkan.

Alkoholism är tabu belagt i vårt samhälle. Det är förknippat med så mycket skuld och skam. De alkoholisterna som man pratar om är de som sitter på parkbänken vilket utgör endast tre till fem procent av alla alkoholister i det svenska samhället. Jag tycker att själva sjukdomsbegreppet alkoholism borde få en högre status, för många av oss tycker att alkoholisten borde ta sig i kragen och sluta dricka och det är ju såklart lätt att säga när man inte varit där själv.
Vi måste uppmärksamma att det inte är alkoholistens vilja att dricka utan det är en sjukdom som "tvingar" honom att dricka. Dock den dagen alkoholisten får redan på att han lider av denna sjukdom tycker jag att han har ansvaret helt själv för att sluta. Man kan nämligen inte som anhörig påverka en alkoholist att sluta utan det är ett beslut som alkoholisten enbart själv kan välja. Som sagt, den dagen de får kunskap att de lider av sjukdomen alkoholism anser jag att de automatiskt får ansvaret för sjukdomen och framtiden, eftersom de endast kan hjälpa sig själva. Vi får med denna kunskap att alltfler ovetande alkoholister blir diagnotiserade alkoholister och kan då börja utvecklingen att friskna till i sjukdomen och därmed leva ett nyktert, bättre liv. Detta är önsketänkande, alla där ute är inte lika starka att komma upp på benen, eller kanske inte ens vill. Men som en sista sak på detta specialarbete vill jag endå be dig, läsare, att skänka en tanke på alla de "där ute" som fortfarande inte har kommit till insikt att de behöver hjälp för sin sjukdom alkoholism och till deras anhöriga som lider i tystnad.