|
|
|
SPOFF om videoteknik v1.0 (nov 2001)
"SPOFF" = Svar På Ofta Förekommande Frågor
- Vad är NTSC och PAL?
NTSC är namnet på det TV-system som används i Japan och USA. (National Television Systems Committee). PAL är namnet på det TV-system som används i största delen av Europa (Phase Alternating Lines). Egentligen är de bara benämningar på själva färgkodningssystemen, men de sammankopplas ofta med resten av TV-systemet. De båda systemen är inkompatibla, och även om videosystemet (VHS) är detsamma, går det inte att spela en NTSC-kassett på en PAL-video (eller tvärtom) eller använda en NTSC-video på en PAL-TV (eller tvärtom). Huvudsakligen skiljer sig dessa system från varandra i bildfrekvens (NTSC: 60 Hz, PAL: 50 Hz), upplösning (NTSC: 525 linjer, PAL: 625 linjer) och sätt att koda in färgerna i bildsignalen (kallas helt sonika för NTSC- respektive PAL-kodning).
De allra flesta PAL-TV apparater idag klarar NTSC-frekvensen samt NTSC-upplösningen, men färgkodningen är det bara s.k. multi-TV-apparater som klarar. Detta får resultatet att det normalt blir svartvitt om man använder en NTSC video på en PAL TV. S.k. NTSC-kompatibla videoapparater har färgkodningskonverterare inbyggd, varför man kan använda de på en helt vanlig TV, så länge den klarar upplösningen och frekvensen. En del NTSC-kompatibla videoapparater kan även hjälpligt justera bildfrekvensen så att det fungerar även på äldre TV-apparater (från början av 80-talet), som inte har någon annan ingång än antenningången. Vissa DVD-spelare idag klarar också av att visa NTSC-filmer med PAL-färger, men TV-apparater som klarar full NTSC, både frekvenser, bildupplösningen och färgkodningen är numer ganska vanligt.
Detta förfarande att skicka en videosignal som har NTSC-frekvens (60 Hz), NTSC-upplösning (525 linjer) men PAL-kodade färger kallas lite halvofficiellt för "kvasi-PAL".
- Vad är Laserdisk?
Laserdisk, eller LD, är ett gammalt system för att lagra film på skiva. Systemet har funnits sedan innan CDn kom, men det tog tid innan det blev spritt. I Europa slog det aldrig igenom förutom i Frankrike, varför få i Sverige någonsin sett LD. I Japan och USA däremot blev LD vanligt. Skivorna ser ut som CD, stora som LP-skivor, rymmer max 1h per sida, och kvalitetsskillanden mot VHS kan grovt ses som den mellan CD och kassettband. LD är dock inget digitalt format, utan analogt och helt opackat. Ljudet kompletterades dock med ett digitalt ljudspår vid ett ganska tidigt stadium. Idag har LD i stort sett helt och hållet ersatts av DVD, men begagnat-marknaden för LD är fortfarande enorm i Japan.
- Vad är DVD?
Denna fråga är nästan meningslös numer, med den spridning som DVD fått...
DVD står för Digital Versatile Disk och är det som efterföljde LD som lagringsformat för film. Systemet går ut på att filmen packas ombord på en CD-liknande skiva som rymmer många gånger så mycket information. På en ensidig DVD får man plats med dryga 2 timmar film, sex stycken ljudspår och möjlighet för textning på 30 språk.
DVD ersatte den lilla LD-kultur som fanns i Sverige ganska snabbt, i USA likaså, och även om övergivandet av LD var långsamt i Japan, har DVDn övertagit så gott som allt nysläpp.
DVD är kodat med landskoder, så att man inte skall kunna spela en film som man köpt i ett annat land. Dock finns det kodfria spelare. Intressant är att Europa och Japan har samma kod, varför man teoretiskt sett kan spela japanska DVDer på en svensk spelare - förutsatt att inte PAL/NTSC-problemet slår till. Dock innehåller sällan japanska DVDer engelsk dubbning eller textning, även om det ibland förekommer. Problemet med PAL/NTSC kvarstår för DVD, men dock är de flesta PAL-spelare utrustade funktion för att spela NTSC skivor, komplett med färgkonverter för att spelas på vanlig (ej äldre) PAL TV. Bildkvaliteten jämfört med LD är omdebatterad, en del anser bättre, en del anser sämre. Att DVD är den tekniskt sett överlägsna är det dock få tvivel om (dessutom är DVDskivor små och lätta - laserdiskar är stora och tunga). Båda är dock skyhögt över VHS, och är i stort sett jämförbara. Mycket i kvalitetsskillnad beror på själva tryckningen mer än på själva formatet.
- RGB? Scart? Y/C? Jag fattar noll!
Observera att nedanstående är en glad amatörs uppfattning av detta problem.
Det viktiga är att skilja på "signaltyper" och "kontaktstift". En viss signal kan förmedlas via ett kontaktstift, men den är inget konstaktstift, lika lite som ett sugrör är lika med milkshake. "RGB", "Y/C" och "kompositvideo" är namn på olika signaltyper, men "scart", "RCA" och "BNC" är namn på kontaktstift.
RGB, Y/C och komposit är alltså olika sätt att skicka en videosignal. RGB-signalen är en tredelad signal som skickar färgerna rött, grönt och blått separat. Eftersom en bild ursprungligen byggs upp av just dessa tre signaler, vinner man mycket i bildkvalitet, eftersom signalen är i sin ursprungsform. Detta förutsätter givetvis att TV:n kan ta emot en RGB-signal, men det kan de allra flesta TV-apparater idag, oftast genom den så kallade "scart"-kontakten. Dock är det få videospelare som kan skicka en RGB-signal, men många TV-spel kan det. Detta är alltså den videosignal som har allra högst kvalitet. Vissa högkvalitativa DVD-spelare kan skicka en RGB-signal, men det finns så att säga ingen anledning för till exempel en vanlig video att skicka en RGB-signal, eftersom signalen som är inspelad på bandet ändå bara är kompositvideo (se nedan). Omvandla tillbaka till RGB i videon är onödigt när TV:n ändå kan göra det själv (och oftast bättre).
I "Y/C"-signalen har man packat ihop färgerna men skickar luminans (ljusstyrka) och krominans (färgstyrka) separat. Denna standard kallas även S-video, eller super-video. En så kallad "SuperVHS" videobandspelare spelar alltså in signalen på bandet uppdelad i färgstyrka och ljuddstyrka. Det är därför en vanlig VHS inte kan läsa av en S-VHS-kassett. S-VHS-bandare kan alltså skicka Y/C, och i stort sett alla DVD-spelare och LD-spelare också. Detta är den näst bästa videosignalen. De flesta DVD-och LD-spelare skickar Y/C via den typiska Y/C-kabeln, en liten rund kontakt med fyra piggar, men många videoapparater skickar Y/C via den så kallade "scart"-kontakten.
"Kompositvideo" innebär att man tryckt ihop all videoinformation i en enda signal. Givetvis förlorar man lite bildkvalitet på detta, eftersom TV:n måste omvandla tillbaka till en RGB-signal, och de olika signalerna stör varandra. Detta är den vanligaste sättet att skicka en videosignal, men ger bara lite halvtafflig bild. Kompositvideo skickas oftast via en så kallas "RCA"-kontakt. RCA-kontakten för video brukar vara gul, och sitter nästan alltid bredvid en röd och en vit likadan RCA-kontakt, som skickar (eller tar emot) höger respektive vänster ljudkanal. Men många videoapparater i Sverige skickar kompositvideo (och det tillhörande ljudet) via den så kallade "scart"-kontakten. Vissa projektorer har varken RCA- eller scartkontakter utan tar emot kompositvideo via så kallade BNC-kontakter.
Steget under detta är att packa ihop all bildinformation med ljudet också, och köra ut det på en bärvåg i etern. Det är så man sänder TV-program. Denna signal tas alltså emot via antenn, och alla signaler som skickas via antennkabel är alltså grovt ihopppackade. Räkna inte med bra ljud och bild, men det kan bli hyfsat kvalitet om man har bra mottagning.
Det finns även något i dunkel höljt som kallas "komponentvideo", som ett fåtal DVD-spelare och mycket proffsutrustning använder sig av. Det är likt RGB en videosignal uppdelad på tre separata signaler (om jag minns rätt är det rött, grönt och luminans). Många moderna projektorer kan ta emot komponentvideo, men tyvärr få TV-apparater. Komponentvideo tas ofatast emot genom BNC-kontakter.
Så långt om signaltyperna; nu över till kontaktstiften. "Scart"-kontakten är den där breda, 21-piggade kontakten som sitter bak på de flesta TV- och videoapparater (och de flesta DVD-spelare). Här finns både ingångar och utgångar, ljud, bild, synksignal och gud vet allt. De flesta videoapparater i Sverige skickar och tar emot signaler via scart. Ett missförstånd som ofta förekommer är att Scart=RGB, något som inte alls stämmer. Scartkontakten KAN ta emot/skicka RGB, men den kan också ta emot/skicka Y/C och kompositvideo. Med 21 piggar kan man göra mycket. För dokumentation på vilka piggar som är vad på en scartsladd är det bara att se manualen, men det är ju inte säkert att alla är inkopplade i din apparat. Piggarna för "RGB-utsignal" brukar till exempel inte användas i en vanlig videobandspelare, eftersom videon bara bryr sig om kompositvideo. Scart-sladdar från TV-spelsmaskiner är ofta kopplade så att TV-spelet skickar en RGBsignal via scartsladden, medan Super-VHS-apparater skickar Y/C via samma sladd. Ofta skickar videoapparaterna också en synksignal, som gör att TV:n automatiskt byter till videons kanal när man slår på videon. En sak som kan vara bra att veta när man köper en "scart till RCA"-plugg är om det är en UTgång eller en INgång; scartkontakten innehåller ju både och.
Y/C-kabel (hittar inget bättre ord) eller supervideokabel, och dithörande ingång och utgång, har en liten, rund kontakt med fyra små piggar/hål i. De fyra piggarna är luminans, luminans jord, krominans och krominans jord. Själva kontakten är oftast gul.
RCA är namnet på den där röd-vit-gula kontakttrion som många använder för TV-spelsmaskiner. Röd är höger ljudkanal, vit vänster, och gul innehåller kompositvideosignalen. Ett vanligt missförstånd är att folk tror signalen är RGB bara för att de har pluggat in RCA-kontakterna i en scartplugg som de satt in till TV:n. Men så lätt är det inte att omvandla en videosignal; det är ändå bara kompositvideo som kommer in i TV:n.
En BNC-kontakt är en kontakt för gamla datornätverk, men syns vad gäller videoteknik på en hel del projektorer och genlock. De har bajonettfattning (en liten hake man hakar fast) men innehåller bara en signal och jord. Kompositvideo till projektorer är vanligt att man skickar via BNC, men BNC-till-RCA-pluggar är inte dyra.
|
|