Vi har varit med i Hemmets Veckotidning

Det är Hans-Peter som tagit alla bilderna och vi är jättestolta över dem...

Journalisten som gjorde ett jättebra jobb är Mikael Svensson

Ur Hemmets Veckotidning 38/2001 
AV MIKAEL SVENSSON 

Jag grät när min lille son rullades iväg... 
... jag var ju övertygad om att det var sista gången jag såg honom i livet! 

De hade väntat länge på sitt älskade barn, Mia och Martin. Ändå kom Samuel alldeles för tidigt. 730 gram stor men fylld av livsvilja som gav hans föräldrar hoppet åter. Till den ödesdigra dagen då marken åter rämnade under deras fötter... 

Mia kände hur glädjen bubblade upp inom henne när graviditetstestet var positivt - det här var ju vad hon och Martin längtat så innerligt efter. 
Men så kom eftertänksamheten smygande. Hon hade inte glömt hur det var sju år tidigare i hennes dåvarande förhållande. Då hade hon känt samma glädje, men i 24:e veckan hade hon fått missfall. 

Efter ytterligare tre missfall fick hon veta att hon led av en ovanlig sjukdom som orsakade havandeskapsförgiftning och som gjorde att barnet hade svårt att stanna i hennes mage. 

Frågorna började surra i huvudet på henne. Hur skulle det gå den här gången? Skulle det gå snett igen? Och hur skulle Martin i så fall ta det? 

Nu har hon svaret på alla frågorna. Samuel far omkring som ett yrväder i sin gåstol. Hundarna Kalle och Falcon hoppar åt sidan när han skrattande försöker springa på dem. 
Han kommer mot oss och försiktigt sträcker han fram sin lilla hand för att hälsa, samtidigt som han avfyrar sitt mildaste leende. 

Föräldrarna Mia Gripenkvist och Martin Bohlin i Karlshamn tittar förnöjt på när Samuel sträcker sig efter allt som kommer i hans väg för att kasta det på golvet. De är inte besvärade av att behöva plocka upp efter honom. 

- När man varit nära att mista honom vid två tillfällen så kan man stå ut med det mesta, säger Mia. 

Nu väger Samuel 9,1 kilo och är 75 centimeter lång - att jämföras med de ynka 730 gram som han vägde när han föddes. 

- Jag fick ha honom i magen fram till den 25 :e veckan och det var precis på håret för att han skulle klara sig, säger Mia, 28 år. 

Hon berättar om våndorna som började redan när hon mötte Martin som är lika gammal. 

Från början bodde de i lägenheterna ovanför varandra och grannsämjan var inte den allra bästa. 

- En gång ringde Mia på och skällde ut mig för att jag spelade gitarr mitt på dagen, berättar Martin och Mia tar sig för ansiktet och skrattar när hon blir påmind om sitt samtal. 

Som grannar pratade de knappt med varandra, det blev bara ett pliktskyldigt hejande i trapphuset. Men så råkade de bli bjudna till samma valborgsmässofest för fyra år sedan. Och plötsligt så upptäckte de varandra och blev kära! Samtidigt var Mia bekymrad mitt i den härliga nyförälskelsen. För hur det än var så måste hon berätta om sin sjukdom och vad det innebar för framtiden. 

- Jag bestämde mig för att göra det så fort som möjligt, men jag var fruktansvärt orolig för hur Martin skulle reagera. Kanske skulle han bara dumpa mig när han fick veta att jag var en tjej som han kanske aldrig skulle kunna skaffa barn med. 

Till sist tog Mia mod till sig och berättade. Glädjande nog fick hon en kram till svar av Martin. 

- Det förändrade inte mina känslor, säger han. 

För att testa om de passade för varandra gav de sig ut på tågluff tillsammans i tre veckor. 

- När vi klarat det och fortfarande var ny kära så förstod vi att det har var något som skulle kunna hålla och bestämde oss för att flytta ihop. 

Efter tolvslaget nyårsaftonen 1999 skålade de och bestämde att de skulle försöka skaffa barn någon gång efter sommaren. 

Den 2 november fick Mia veta att hon var gravid. Martin blev överlycklig, medan Mia visste att mycket kunde hända. 

Hon gick till mödravårdscentralen varje vecka för att kontrollera sina blodvärden. Mia noterade att händerna svullnade och fötterna ömmade, precis som vid hennes tidigare graviditeter. Hon var övertygad om att det var havandeskapsförgiftning, även om proverna på mödravårdscentralen var helt normala. 

Den 22 mars var hon i vecka 23 och skulle på en vanlig rutinkontroll när man upptäckte förändrade blodvärden. Det blev direkt transport till länssjukhuset i Karlskrona. Mia började gråta. 

-Situationen var obehaglig bekant och jag var övertygad om att jag skulle förlora barnet det här gången också. 

Läkaren konstaterade att barnet troligen inte skulle kunna stanna så länge till i Mias mage. Hon fick en cortisonspruta för att påskynda utvecklingen av barnets lungor så att det skulle klara en för tidig födsel. För att vara på den säkrare sidan åkte de vidare till BB i Lund där man har bättre resurser för prematurer. 

Där fick Mia bekräftat att hon led av havandeskapsförgiftning. För att ha kontroll över läget tog man blodtryckskontroller var femte minut i början. Havandeskapsförgiftningen innebar fara för hennes eget liv, men samtidigt var det nödvändigt att behålla barnet i magen ytterligare ett tag för att det skulle ha en chans att klara sig. 

I Lund fanns bästa möjliga hjälp att tillgå, men Mia var ledsen och kände sig övertygad om att barnet inte skulle klara sig. 

- Jag hoppades kunna behålla det i magen till 25 :e veckan, då skulle det finnas en liten chans... 

När Mia närmade sig 24:e veckan filtrerades hennes blod och de sjuka antikropparna ersattes med nya och friska. 

Dagarna sniglade sig fram, men Mia nådde den magiska 25:e veckan och var glad. 

- Då satte jag upp ett nytt mål och hoppades få behålla barnet till vecka 27. Jag mådde ju bättre och kände mig förhoppningsfull. 

Men Mias tillstånd svängde på bara några timmar. Blodtrycket steg, hon fick smärtor i magen och i huvudet och hade svårt att andas. 

På kvällen den 2 april började sjukhuspersonalen förbereda sig för akut kejsarsnitt. 

Klockan kvart i tio gjorde förlossningsläkaren bedömningen att de inte kunde vänta längre. Mia skulle omedelbart upp till operation. 

Martin gick jämte sängen och höll hennes hand när de rullade iväg sängen till operationssalen. Nu var Mias förhoppningar som bortblåsta. 
- Jag grät, Martin grät, och ena barnsköterskan grät. 

Vid dörren till operationssalen tryckte hon Martins hand en sista gång innan de skildes. 

Martin fick följa med till sjuksköterskornas rum och vänta. Men det blev en kort väntan, redan efter drygt 20 minuter kom barnmorskan instörtande och berättade att det var över.  "Det blev en pojke", sa hon. Martin rusade upp till operationsavdelningen och såg hur sjukhuspersonalen förberedde det lilla knytet för kuvösen. 
- Det var fullt av slangar runt honom, minns Martin. 

Mia låg nersövd och visste inte vad som hänt. Men vid midnatt kom en sjuksköterska som visade en suddig polaroidbild och berättade att Mia fött en pojke. Hon var fortfarande svårt medtagen. 
"Då blev del en Samuel", svarade Mia utan större entusiasm. De hade bestämt innan att om det en pojke skulle han heta Samuel, om det blev en flicka skulle hon heta Liv. 

Inte ens när Martin kom in och berättade den glada nyheten vågade Mia tro på den. 

- Det var inte förrän jag kom ner dagen efter och själv fick se och mata honom som jag förstod att han levde. Men han var pytteliten. så det var svårt att ta till sig den riktiga glädjen, jag hade ju inte varit med nar han föddes och fortfarande var hans tillstånd osäkert. 

Mia och Martin fick nu bo på patienthotellet och varje dag var ett framsteg för Samuel. 

Men efter två veckor upptäckte läkarna plötsligt att han hade svårt att andas och de blev tvungna att lägga honom i respirator. Det var fel på ett av blodkärlen till lungorna och hoppet slogs åter undan för Mia och Martin. 

- Nu skulle han ändå inte klara sig! Samuel vägde ju under ett kilo och hur skulle en sådan liten människa klara en komplicerad operation? När han rullades iväg grät jag och kände mig övertygad om att det var sista gången jag fick se honom i livet. 

Väntan var olidlig, men efter några timmar fick de tillbaka hoppet när kirurgen kom och berättade att de hade opererat in två små titanclips och allting hade gått bra. 

Samuel blev nu piggare och växte till sig. Några veckor senare flyttades familjen vidare till länssjukhuset i Karlskrona och därmed kom de närmare hemmet. 

Och den 19 juli - efter 109 dagar på sjukhus - kunde de ta honom med sig hem till Karlshamn. 

Sen dess har Samuel växt till sig ordentligt och att han ligger efter på utvecklingskurvan är inte något stort bekymmer. 

- Nej, vi är glada för att vi fick behålla honom. Han kanske inte kan bli maratonlöpare, men för övrigt blir han som alla andra barn. 

Mia kan äntligen känna den där riktiga glädjen över att vara mamma. Dessutom har de fått veta att det finns nya behandlingsmetoder för den ovanliga sjukdom som orsakar havandeskapsförgiftning. Så kanske kan de få fler barn. Men än så länge har de fullt upp med Samuel. 

- Han är ett charmtroll - och vårt underverk!

Ett stort TACK till Mikael och Hans-Peter som gjorde artikeln om oss och låter oss ha den på Samuels hemsida...........

Och givetvis Tack till Hemmets Veckotidning......