Något om
laxfiske

Fiske

Laxen fiskas yrkesmässigt i Östersjön. Även i Atlanten fiskas lax som kommer från svenska åar men här minskar fisket genom att rättigheterna till fiskekvoter köps upp av organisationer som vill rädda laxen och ge möjlighet till ett sportfiske i älvar och åar. För Östersjön sker ständiga ändringar i restriktionerna för det yrkesmässiga laxfisket. Fiskebegränsningarna i norra Bottenviken på senare år har lett till ett utmärkt fiske under 1996 i Torne älv.

Sportfiske efter lax sker dels som trolling dels genom fiske med spö och fluga eller drag. Störst utmaning är fiske med fluga som sker med ett spö på vanligen 4,5 -5 m längd, en fluglina med en tafs i änden, som är 0,35- 0,50 mm i diameter. Flugan var tidigare en färggrann historia med kanske 5 eller 10 olika fjädrar från exotiska fåglar men numera används oftast enkla s k hårflugor. Genom förtyngning av flugan eller tafsen (och ibland med hjälp av sjunklina) kan man reglera hur djupt flugan skall sjunka. Huvudregeln är att ju kalklare det är i vattnet dest djupare skall flugan fiskas. Flugan kastas tvärs eller något nedströms över älven och får sedan i en båge svänga in mot stranden. Ofta kommer hugget när flugan stannat invid stranden. laxen har då följt efter flugan en bit innan den biter. Fiskar man flugan högt i vattnet kan man vid lyckosamma tillfällen se hur laxen kommer upp underifrån och jagar ifatt flugan för att bita i den.

Efter tillslaget, som oftast känns som ett litet inte särskilt kraftigt ryck i linan, gör man ett mothugg. Det är ett evigt diskussionsämne mellan flugfiskare om mothugget skall komma så fort som möjligt eller om man skall vänta något så att fisken hinner stänga munnen ordentligt om flugan. Men sedan mothugget är gjort, kort och bestämt så att kroken tränger in med hullingen, kommer oftast rusningen. Fisken blir skrämd och ger sig iväg, vanligen nedströms med en hastighet som en Ben Johnson eller Carl Lewis skulle avundas. Nu gäller det att ge ut lina men samtidigt bromsa något så att fisken tröttas. Har man otur drar fisken iväg flera hundra meter och då gäller det att springa med innan linan och backingen är slut. När fisken så småningom stannar får man chansen att veva in lina. Vanligen upprepas alltihop ett par gånger inna fisken är mogen för landning.

Landningen bör helst ske utan hjälpmedel (håv, tail eller huggkrok) och det är oftast enklast om stranden är sådan att man kan gå i vattnet och komma bakom fisken medan man med spöt vänder fiskens huvud mot stranden. Man tar ett stadigt tag om stjärtspolen och lyfter fisken uppåt och framåt. Vanligen hjälper den själv till när den känner greppet i spolen. man kan också välja att stjälpa fisken på sida när man tar tag i den. Ofta, om den är ordentligt slutkörd, blir den liggande stilla när den välter och kan enkelt föras upp på stranden.