(Min ära är min lojalitet)

Kort Historia:

Historien om Waffen-SS, eller snarare SS (SchutzStaffel), börjar 1923 då Stabswache organiseras för att skydda NSDAPs (Nationalsozialistische Deutsche Arbetier Partei) ledare Adolf Hitler. Intressant nog skapades Stabswache inte för att skydda honom mot partiets fiender utan främst för att skydda honom mot partiets egna stormtrupper, SA (Sturmabteilung), som han inte ansåg sig kunna lita på.
Stabswache upplöstes när Hermann Ehrhardt drog tillbaka sitt stöd till partiet, men en tid senare organiserades en ny livvakt, Stosstrupp Adolf Hitler, av Julius Schreck och Joseph Berchtold. Denna enhet upplöstes när Adolf Hitler 1923 fängslades efter sitt misslyckade (och lätt farsartade) kuppförsök i München.
Hitler var dock mycket nöjd med hur enheten agerade under kuppförsöket och gav Julius Schreck i uppdrag att organisera SchutzStaffel (för övrigt tros Hermann Göring ha kommit på namnet, som var en benämning på ekortplan under hans tid i Richthofen skvadronen under Första världskriget) utifrån en kärna av medlemmarna i Stosstrupp.
Medlemmarna i SS skulle vara eliten i det tyska samhället, 25-35 år gamla, ha robust fysik, inte finnas med i brottsregistret och (inte minst viktigt) svära en trohets ed till Hitler personligen och inte till partiet.
Hitler valde märkligt nog att placera SS under SAs befäl, dvs. samma organisation den skulle skydda honom mot.

1929 fick SS en ny Reichsführer SS, den före detta kycklingfarmaren Heinrich Himmler (SS medlem nr 168). Han övertalade Hitler att låta honom införa rasmässiga regler för inträde i SS, dvs. att endast de som kunde visa att de var renrasiga arier tre generationer tillbaka kunde bli medlemmar (undantagna för detta var de som kämpat i Första världskriget), dessutom skulle alla SS-mäns tilltänkta makar godkännas av Himmler. Även om kraven var hårda öppnades ändå en elitistisk organisation för andra än de rika, något som tills dess varit ovanligt i Tyskland och SS växte från 1.000 1929 till 3.000 1930 och över 50.000 1933.
Sedan Hitler 1933 blivit rikskansler, och alla andra partiet förbjudits, ersattes vakten vid rikskanslerbyggnaden med en enhet ur SS, sonderkommando Berlin under Josef "Sepp" Dietrichs befäl som grundats 17 mars. Denna enhet slogs i september samman med sonmderkommando Zossen under befäl av Otto Reich och bildade Standarte Adolf Hitler. Enheten bytte namn till Leibstandarte Adolf Hitler 7 november och till Leibstandarte SS Adolf Hitler 13 april 1934.
SA hade under dessa år utvecklats i en radikal riktning och strävade efter en andra revolution,, vilket var tvärtemot Hitlers önskemål, dessutom ville Ernst Röhm, SAs ledare, att SA skulle ersätta den tyska armén, vilket Hitler var helt emot. SA hade även gjort ett par upprorsförsök mot Hitler, dels 1930 då Berlins SA under ledning av Walther Stennes ockuperade partiets lokaler (polis fick kallas in för att stäva upproret) och dels 1931 när SA enheter över hela riket gjorde uppror (upproret rann ut i sanden eftersom SAs pengar togs slut när partiet slutade betala ut pengar till dem). Under dessa oroligheter hade SS varit fullständigt lojala och Hitler gav Himmler mer makt, bland annat startades SS egna underrättelsetjänst, Sicherheitsdienst (SD).

Hitler hade 1933 blivit övertygad om att SA nu endast var en belastning och att organisationen skulle offras för att vinna arméns stöd. Han väntade dock länge med att fatta beslutet då Röhm var en av hans äldsta vänner och hade stött honom och partiet från början. 30 juni beslutade sig Hitler till sist för att röja undan SAs ledare och under de långa knivarnas natt mördade SS, på hans order, uppemot 1.000 människor, däribland SAs ledarskap och Gregor Strasser, ledaren för den radikala delen av partiet. SS belöning för detta var att de blev en fristående del inom partiet och alltså inte längre löd under SA.
Under de närmaste åren utökades SS makt till att bland annat inkludera polisen (som delades upp i Ordnungspolizei (Orpo) och Sicherheitspolizei (Sipo) (som i sin tur delades upp i Kriminalpolizei (Kripo) och Geheime Staatspolizei (Gestapo)) och vakterna vid koncentrationslägren (de så kallade Totenkopfverbände).
Hitler meddelade 16 mars 1935 att värnplikten skulle återinföras och att delar av SS skulle bilda SS-Verfügungstruppe (SS-VT), vilka skulle bilda grunden till en SS division. SS-VT hade bildats redan 24 september 1934 men dess existens blev inte officiell förrän 1935.
Under ledning av Paul Hausser (som tog hjälp av Felix Steiner och Cassius Freiherr von Montigny) , började SS utbilda och vid krigsutbrotten 1939 hade man (förutom Leibstandarte) två standarten, Deutschland och Germania (Der Führer bildades efter anschluss med Österrike).
1940 bytte SS-Verfügungstruppe namn till Waffen-SS (de var en tid kallade Bewaffnete SS), sedan dess status i förhållande till armén klarats ut av Hitler. Waffen-SS skulle lyda under arméns överkommando vid krig, något som Himmler tvingades acceptera. Waffen-SS kämpade under kriget på alla fronter och anses vara några av de bästa militära enheterna genom tiderna.
Himmler tvingades under kriget släppa på sina inträdeskrav för att täcka förslutarna och det bildades divisioner av såväl italienska, franska, ryska som muslimska frivilliga, dessutom blev de även vanligare att manskapet i Waffen-SS inte var frivilliga utan värnpliktiga, t.ex. tvångsvärvades poliser när Polizei-division grundades.

Waffen SS Divisioner under 2a Världskriget.

Divisioner med Freiwilligen i namnet innehöll en stor andel germanska frivilliga, medan de med Waffen i namnet innehöll en stor andel icke-germanska frivilliga.

Nedan kommer jag att ta upp de 12 första Divisionera som ingick i WAFFEN SS. Det är dessa 12 man oftast pratar om då de var med vid de viktiga händelserna i 2a Världskriget. Jag har försökt att korta ner deras historia så mycket som möjligt för att göra den åskådbar för de som ej är insatta i ämnet.

Kort Info Divisionerna:

 I SS Panzer Division Leibstandarte SS Adolf Hitler:

SS Panzer Division Leibstandarte SS Adolf Hitler grundades som en livvakt till Adolf Hitler, mer om detta kan ni läsa på sidan om Waffen-SS historia.
Leibstandarte deltog i inmarschen i Österrike 1938 som en del av general Guderians XVI armékår och även vid inmarschen i Sudetlandet. Leibstandarte deltog i invasionen av Polen och vid invasionen av Frankrike och Benelux även om den stor del användes som reserv. Divisionen angrep dock de allierade vid Dunkirk och kämpade vid fronten under andra delen av invasionen av Frankrike. Divisionen stannade kvar i Frankrike för att förbereda sig för den planerade invasionen av Storbritannien, Operation Seelöwe. 1941 skickades divisionen till Rumänien för att delta i invasionen av Jugoslavien och Grekland. Leibstandarte visade sig vara ytterst dugliga under invasionen av Grekland och jagade ut britterna på 18 dagar. Grekland kapitulerade till divisionens befälhavare Joseph "Sepp" Dietrich vilket gjorde Italiens diktator Mussolini vansinnig, då han ansåg att de borde kapitulerat till de italienska styrkorna vars (fullständigt misslyckade) invasionsförsök tvingade Hitler att skicka dit sina trupper för att rädda den italienska äran. Divisionen deltog därefter i invasionen av Sovjetunionen, bland annat i erövrandet av Kiev och Rostov, innan den skickades till Frankrike för att byta material. Leibstandarte skickades sedan på nytt österut där den deltog i slaget vid Kursk innan man skickades till Italien för att bekämpa partisanerna. Leibstandarte skickades återigen till östfronten där den nära nog förintades sedan den inringats av sovjetiska trupper. Efter de allierades invasion kämpade Leibstandarte bland annat vid Caen innan den deltog i offensiven vid Ardennerna. Leibstandarte skickades nu för sista gången österut där de bland annat kämpade vid Budapest och Wien innan de kapitulerade till de amerikanska styrkorna i Österrike

II SS Panzer Division Das Reich:

SS Panzer Division Das Reich grundades 1939 efter invasionen av Polen som SS-Verfügungstruppe-Division och deltog i invasionen av Frankrike och Holland. Dess regementen Germania och Deutschland deltog dock i inmarschen i Sudetlandet 1938 och invasionen av Polen 1939. När regementet Germania bröts ur divisionen för att bilda en ny division (Wiking) bytte divisionen namn först till Deutschland och till Reich. Divisionen stannade kvar i Frankrike för att förbereda sig för den planerade invasionen av Storbritannien, Operation Seelöwe. 1941 skickades divisionen till Rumänien för att delta i invasionen av Jugoslavien och Grekland. Divisionen fick i uppdrag att erövra Belgrad, men hade svårt att komma fram på grund av terrängen och fick order om att göra halt vid Donau. Haputsturmführer Fritz Klingenberg som ledde en motorcykelenhet nådde fram till floden långt före övriga enheter vilka han inte längre hade någon kontakt med och tog sig, tillsammans med 10 frivilliga, över floden och tog sig till den tyska ambassaden där han kallade till sig borgmästaren. Han hotade borgmästaren med flygbombningar om staden inte kapitulerade vilket borgmästaren gick med på, Klingenbergs bluff hade lyckats och Belgrad erövrades av 11 man.
Divisionen skickades därefter till Polen för att delta i invasionen av Sovjetunionen. Divisionen kämpade först på den södra delen av fronten innan de deltog i Operation Typhoon där de kämpade sig fram tills den nådde inom synhåll från Moskva innan den tvingades tillbaka med stora förluster. Divisionen skickades sedan till Frankrike för att bygga upp styrkan, under denna tid bytte den åter namn, denna gång till Das Reich. Das Reich skickades därefter återigen österut där den bland annat deltog i slaget vid Kursk, innan den på nytt skickades västerut efter svåra förluster. Divisionen kämpade sedan mot de allierade efter landstigningen och senare i offensiven vid Adrennerna. Efter dessa strider skickades divisionen på nytt österut där den kämpade vid Budapest, Prag och Wien innan de kapitulerade till de amerikanska trupperna.

III SS Panzer Division Totenkopf:

SS Panzer Division Totenkopf bildades 1939 efter invasionen av Polen av de Totenkopf enheter (dessa enhet hette från början SS-Wachverbände och bestod av f d. vakter från koncentrationslägren Dachau, Sachsenhausen, Buchenvald, Mauthausen, Oranienburg m fl) som deltog i invasionen samt personal ur Allgemeine SS och SS Heimwehr Danzig. Vid invasionen av Frankrike användes divisionen som reserv under den första delen av operationen innan den användes i fronttjänst vid bland annat Dunkrik. Divisionen stannade kvar i Frankrike till 1941 då den skickades österut för att delta i, Operation Barabossa, invasionen av Sovjetunionen. Totenkopf kämpade i Litauen och Lettland innan den nådde fram till Leningrad.
Vid de hårda striderna vid Demyansk, där för övrigt Freikorps Danmark tillfälligt ansluts till divisionen, förlorade divisionen stora delar av sitt manskap och skickades till Frankrike. Under sin tid i Frankrike deltog divisionen i erövringen av Vichy-Frankrike innan den åter skickades österut där den bland annat deltog i slaget om Kursk. Totenkopf kämpade på olika platser i öst för att försöka bromsa den sovjetiska offensiven, däribland Warszawa och Budapest innan de kapitulerade till amerikanska trupper vid Wien. I Totenkopf var andelen skadade/saknade/döda nära tre gånger så hög som genomsnittet bland Waffen-SS. Även de divisioner som kämpade på samma frontavsnitt som Totenkopf, t.ex. Wiking, ligger kring genomsnittet vilket tyder på att befälen antingen ej varit kompetenta eller ointresserade av de egna förlusterna.

 IV SS Panzergrenadier Polizei Division:

SS Panzergrenadier Polizei Division grundades 1939 som Polizei-Division och bestod av personal ur Ordnungspolizei (dvs. vanliga tyska poliser) som tvångsvärvades. Divisionen blev en del av Waffen-SS 1942. Divisionen deltog i invasionen av Frankrike, även om den i huvudsak hölls i reserv. Divisionen deltog i invasionen av Sovjetunionen och deltog bland annat i de hårda striderna vid Luga och senare vid Leningrad. 1944 skickades divisionen till Balkan där den bekämpade partisaner, innan den skickades norrut för att hejda den sovjetiska offensiven. Divisionen blev inringad vid Danzig men kunde evakueras sjövägen och kapitulerade till de amerikanska styrkorna.

 V SS Panzer Division Wiking:

SS Panzer Division Wiking grundades 1940 under namnet SS Division Germania, innan den efter ett par dagar bytte namn till Wiking, utifrån regementet Germania som bröts ut ur SS-Verfügungstruppe-Division (som bytte namn till Das Reich).
Divisionen bestod av regementet Germania tillsammans med de två frivillig regementena Westland och Nordland (som 1943 bildade Nordland). Westland bestod av frivilliga från Holland och Belgien, medan Nordland bestod av frivilliga från Danmark, Sverige och Norge. Wiking stred först i Kaukasus på den södra delen av östfronten, innan den deltog i offensiven mot Kursk 1943. Divisionen utmärkte sig ständigt som en av de bästa inom den tyska militären, och stred främst på östfronten, bland annat vid Warzsawa, Budapest och Wien, men även i Alperna mot de amerikanska trupperna.

 VI SS Gebirgs Division Nord:

SS Gebirgs Division Nord grundades 1940 i Österrike som SS Kampfgruppe Nord utifrån Totenkopf-standarte 6 & 7 och även bestod av frivilliga från Ungern och Rumänien samt norska frivilliga i SS Skijegerbataljon Norge. Kampfgruppen skickades 1941 till norra delen av östfronten (i Finland som även stred mot Sovjet men ej var allierad med Tyskland) för att försöka erövra Murmansk. Nord fick sitt elddop vid Salla där man genomförde två misslyckade angrepp mot de sovjetiska styrkorna och vid ett tredje försök utsattes för ett sovjetiskt motanfall som fick delar av enheten att fly i panik. Enheter ur armén och finska styrkor slog tillbaka det sovjetiska anfallet och soldaterna ur Nord delades efter detta förödmjukande nederlag (tillfälligt) ut bland arméenheterna.
Under denna tid slogs Nord samman med SS Infanterie standarte 9 och uppgraderades till en division. Divisionen kämpade i norr, med varierande resultat, till 1944 då den evakuerades till Danmark via Norge. I slutet av 1944 kämpade divisionen på västfronten i Saar, där den kämpade väl.

 VII SS Freiwilligen-Gebirgs Division Prinz Eugen:

SS Freiwilligen-Gebirgs Division Prinz Eugen grundades 1942 som SS Freiwilligen-Gebirgs Division och bestod främst av kroatiska frivilliga (en relativt stor del av de "frivilliga" var i själva verket värnpliktiga) , men även en del från Serbien, Rumänien och Ungern. Divisionen kämpade endast mot de Tito-ledda partisanerna i Jugoslavien under största delen av kriget och gjorde sig skyldiga till ett stort antal krigsförbrytelser. Divisionen blev i det närmaste helt krossad när den i krigets slutskede stred mot de sovjetiska trupperna för att möjliggöra för 350.000 tyska soldater att undvika inringning. Namnet Prinz Eugen kommer från pris Eugen av Savojen (1663-1736) som reformerade militären i Österrike.

 VIII SS Kavallerie Division Florian Geyer:

SS Kavallerie Division Florian Geyer grundades 1941 utifrån SS Kavalleri brigad (som i sin tur bildats av SS-Totenkopf Reiterstandarte 1 & 2). Divisionen användes främst för att bekämpa partisaner men deltog även i slaget om Budapest där den i det närmaste förintades.
Namnet Florian Geyer kommer från en riddare som ledde en bondearmé i Bauernkrieg (1522-1525).

 IX SS Panzer Division Hohenstaufen:

SS Panzer Division Hohenstaufen grundades 1942 och utbildades i Frankrike, där den var stationerad till 1944 då den skickades till östfronten. I Ukraina hade 1 Panzerarmee blivit omringad och Hohenstaufen skickades tillsammans med Frundsberg för att bryta omringningen vilket också lyckades. Ett försök att bryta belägringen av Tarnopol som divisionen genomförde tillsammans med enheter ur Wehrmacht misslyckades dock.
Sommaren 1944 skickades divisionen Frankrike för att slå tillbaka de allierades landstigning. Divisionen deltog bland annat i de hårda striderna kring Caen och skickades därefter till Arnhem för att vila upp sig. Hohenstaufen befann sig, mer eller mindre av misstag, i Arnhem när de allierade satte igång Operation Market Garden där brittiska fallskärmjägare försökte erövra bron i Arnhem. Honhanstaufen lyckades förhindra att de allierade nådde fram till Arnhem och tvingade fallskärmsjägarna att dra sig tillbaka med hårda förluster. (Läs mer om striderna i Arnhem) Efter denna seger fortsatte Hohenstaufen slåss på västfronten tills den i januari skickades österut för att stoppa den sovjetiska offensiven i Ungern. Sedan de tvingats tillbaka av de sovjetiska styrkorna, dock möjliggjorde divisionen att Wiking och divisioner ur heer kunde dra sig tillbaka, marscherade de västerut där de kapitulerade till de amerikanska styrkorna.
Namnet Hohenstaufen kommer från en ätt tyska kungar, dit bland annat Fredrick Barbarossa (1194-1250) hörde.

 X SS Panzer Division Frundsberg:

SS Panzer Division Frundsberg grundades 1943 och fick då titeln Karl der Grosse. Divisionen skickas 1944 till Ukraina där Panzerarmee blivit omringad och Frundsberg skall tillsammans med Hohenstaufen bryta omringningen vilket också lyckades. Frundsberg skickas till Frankrike efter de allierades landstigning och deltar bland annat i de hårda striderna vid Caen där divisionen förlorar alla sina stridsvagnar. Divisionen skickas till Holland där den får ny material och deltar i striderna vid Arnhem (Operation Market Garden). Frundsberg skickas därefter österut där den bland annat kämpar i Polen och Tjeckoslovakien innan den upplöses och soldaterna försöker ta sig västerut för att kapitulera till de amerikanska styrkorna istället för de sovjetiska.
Namnet Frundsberg kommer från George von Frundsberg (1473-1528), en tysk riddare som stred för Habsburgarna.

 XI SS Freiwilligen-Panzergrenadier Division Nordland:

SS Freiwilligen-Panzergrenadier Division Nordland grundades 1943 utifrån SS-Panzergrenadier Regiment 11 från Wiking. Divisionen hade den största blandningen av nationaliteter av alla Waffen-SS divisioner och bestod av frivilliga från Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Holland, Norge, Schweiz, Storbritannien (delar av Britisches Freikorps) samt Sverige.
Efter utbildning i Kroatien kämpade divisionen vid Leningrad och Narva, innan den drog sig tillbaka mot Riga och Kurland. Divisionen evakuerades till Tyskland av Kriegsmarine i början av 1945 och kämpade senare i Danzig, Stattin och slutligen i slaget om Berlin.

 XII SS Panzer Division Hitler Jugend:

SS Panzer Division Hitler Jugend grundades 1943 och bildades som en elitenhet bestående av frivilliga från Hitlerjugend och en kärna av 1.000 man från Leibstandarte SS Adolf Hitler. Divisionen kämpade i Frankrike efter de allierades landstigning där de kämpade tappert och led svåra förluster. De deltog även i Ardenner-offensiven och senare i striderna i Ungern och Österrike.

Waffen SS Kragspeglar:

Här nedanför är dom Kragspeglar som genererlt användes av Waffen SS. De är i fallande ordning. Med högsta först och lägsta sist.

De Svenska Frivilliga i WAFFEN SS:

Mellan 100 och 200 svenskar (olika böcker nämner olika siffror, vissa källor nämner även högre siffror som 300 eller 500) anmälde sig som frivilliga till Waffen-SS, av dessa uppskattas knappt hälften varit medlemmar i eller sympatisörer till något av fascist eller nazistpartierna i Sverige.
På ansökan som de frivilliga fyllde i stod följande:

Heinrich Himmler planerade enligt en del uppgifter att upprätta en bataljon bestående av endast svenskar (och eventuellt Estlandssvenskar) under namnet Tre kronor dock genomfördes aldrig denna plan.

"Den nazistiska övertygelsen var det lite si och så med ute i fält. Vi svenskar var en mycket brokig samling. Jag minns när partisekreteraren i det svenska nazistpartiet besökte oss svenskar ur SS-divisionen Nordland i Auerbach 1943 och Narva 1944. När han gjorde skillnad på partanslutna och icke-medlemmar och försökte tvångsinskriva en del av oss i partiet, fick han en rejäl omgång stryk. Han gjorde för övrigt en ganska slätt figur i fält och återvände snart till Berlin, varifrån han raskt sändes hem till Sverige."

Sagt av Ingemar Somberg (med "svenska nazistpartiet" åsyftas sannolikt Svensk Socialistisk Samling som var det största nazistpartiet i Sverige)

Enligt Sven Olov Lindholm, ledare för Svensk Socialistisk Samling (SSS), det största nazistpartiet i Sverige, stupade 48 SSS-medlemmar under kriget, antingen som Finlands eller Waffen-SS frivilliga. Medlemmarna ur SSS kallade sig Kampavdelning Hans Lindén (döpt efter Hans Lindén som stupade som frivillig) under tjänstgöringen i Waffen-SS. Bland de övriga frivilliga var de största grupperna tyskättlingar och folk som tidigare kämpat i Finland.

Enligt vissa uppgifter var Wasakärven en vanlig tatuering bland de svenska frivilliga, detta då denna användes som symbol av ett antal olika svenska nazistpartier framför allt av, den till Svensk Socialistisk Samling anslutna, frivilligorganisationen Sveaborg. Tyskland framförde, via sändebudet Karl Schnurre, 1941 önskemål till den svenska samlingsregeringen att man dels skulle ansluta sig till axelmakterna (Tyskland, Italien & Japan) och dels att svenska frivilliga skulle tillåtas ansluta sig till Waffen-SS. Båda dessa önskemål avslogs av regeringen som förklarade att frivilliga endast fick bege sig till Finland och att allt annat saknade regeringens stöd.
Tyskland erbjöd sig att ta emot svenska officerare som i "utbildningssyfte" ville delta i invasionen av Sovjetunionen. Detta erbjudande förkastades inte utan vidarebefordrades till ett 40-tal officerare, men saken självdog på grund av bristande intresse bland officerarna.
Under sommaren 1941 fördes tysk värvningskampanj för att få svenskar att ta värvning i Waffen-SS. Tyskland hade valt att tolka det svenska avslaget till att endast gälla större grupper. Ledare för denna värvning var kapten Bertram Schmiterlöw och andra ledande var Karl Helm-Strand (tidigare medlem av Svensk Socialistisk Samling (SSS) och senare själv frivillig), f d inspektör Göte Wall och den tyske köpmannen Oskar Nordstein. Några andra som figurerade i utkanterna var bankiren A. W. Högman, grosshandlare Olof Edman, direktör John Hultström, ingenjör C. E. Carlberg och greve Ulf Hamilton (senare själv frivillig) som skötte förbindelserna vid den finska gränsen.
När värvningskampanjen började uppmärksammas i pressen förklarade regeringen (uppenbarligen med stöd från kung Gustav V i motsats till vad som ofta påstås) att endast värvning till den finska armén skulle godkännas (med andra ord förbjöds även värvning till de allierades styrkor). Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop meddelade den svenska ambassaden att Sverige svek sin historiska roll vid Tysklands sida i "Europas ödeskamp". Den tyska värvningen minskade kraftigt under hösten och upphörde helt vid årsskiftet 1941/42.
Indirekt fortsatte dock värvningen så till vida att Tyskland underlättade för svenskar att ta sig till Oslo, Köpenhamn och Helsingfors där Waffen-SS hade värvningskontor.

Vissa av de svenska nazistpartierna var dock inblandade i illegal värvning av frivilliga, däribland Svensk Opposition (SO). Journalisten Ola V och Ernst R (som var chef för SOs Göteborgs kontor) arresterades 1941 för att ha värvat ett tiotal svenskar till Waffen-SS.
Illegal värvning avslöjades i juni 1943 i Stockholm. Ledande i denna värvning var Åke Regnell, Kurt Lundin, Stig Liljenroth, Fred Nilsson och N. T. Rosén. Dessutom visade undersökningar på kopplingar till medlemmar ur både Svensk Opposition och Svensk Socialistisk Samling.

Heinrich Himmler försökte vid ett flertal tillfällen få Svensk Socialistisk Samling att värva frivilliga till Waffen-SS, något som de flesta i ledningen inte var intresserade av då de ville hålla en viss distans till Tyskland. Detta innebar dock inte att SSS-medlemmar inte hjälpte till med värvningen eller själva blev frivilliga då det fanns en stor del av partiet som var långt mer Tyskland-vänlig än ledningen.

I Nordland tjänstgjorde ett 50-tal svenskar. De flesta var placerade i pansarspaningsbataljonens tredje pansarskyttekompani och detta gavs namnet Schwedenkompanie, trots att det till största delen bestod av tyskar från Rumänien. Divisionen skickades till Ingermanland hösten 1943 varifrån de tvingades bort av den sovjetiska vinteroffensiven. Kompaniet användes som "brandkår" och placerades hela tiden vid de hårdast drabbade frontavsnitten vilket naturligtvis ledde till svåra förluster. Sommaren 1944 kämpade kompaniet i Baltikum och led åter svåra förluster innan det drogs tillbaka till Kurland. Kompaniet decimerades till 25 man efter hårda strider om en höjd i Lettland. Divisionen tvingades tillbaka mot Tyskland och deltog slutligen i slaget om Berlin.

En del svenskar (8-10 man) tjänstgjorde som krigskorrespondenter i Kurt Eggers där de tjänstgjorde på såväl öst- och västfronten som i Medelhavet.

Ett 40-tal svenskar tjänstgjorde i Wiking och deltog i divisionens strider på östfronten och i Alperna.

Ett fåtal svenskar tjänstgjorde i Leibstandarte SS Adolf Hitler, Totenkopf, Frundsberg, Nederland & Nord.

Utbildning:

När det gäller antagning av rekryter lade Waffen-SS större vikt vid de fysiska kraven än de intellektuella, vilket var motsatsen mot den vanliga armén. Naturligtvis var de rasmässiga kraven på rekryterna hårda då Heinrich Himmler bara ville att germaner skulle strida i Waffen-SS förbanden.
De teoretiska antagningskraven för officerarna var klart lägre inom Waffen-SS, vilket gjorde att helt andra samhällsgrupper en tidigare fick möjlighet att bli officerare. De fysiska kraven för antagning kunde vara tämligen extrema, till exempel antogs man inte till Leibstandarte SS Adolf Hitler om man inte hade perfekta tänder.
De hårda kraven mildrades under kriget för att kompensera de svåra förlusterna och även icke-germanska soldaterna stred inom Waffen-SS. Dessutom möttes Waffen-SS redan från början av kraftigt motstånd från den övriga militären och fick tillfång till så många frivilliga som man önskade fick ta till andra möjligheter som att värva volksdeutsche (dvs. etniska tyskar bosatta utan för Tyskland), tvångsvärvning av ungdomar ur Allgemeine SS (den icke-väpnade delen av SS) och tvångsvärvning av poliser som var en del av SS (detta användes när divisionen Polizei grundades).
Värvningen inom Waffen-SS centraliserades i december 1939 då Ergänzungsamt der Waffen-SS grundades. Den pratiska värvningen sköttes av nygrundade SS-Ergänzungsstelle som grundades i varje SS-oberabschnitte. Motståndet mot denna nyordning inom SS var kompakt då värvningen tidigare sköttes av de lokala SS-kontoren. Som exempel kan nämnas att gruppenführer Kaul i oberanschnitt Südwest hotade med att arrestera alla på det lokala värvningskontoret och inte accepterade de nya reglerna förrän Himmler själv hotat honom med allvarliga konsekvenser ifall han inte gav upp sitt motstånd. Idrott ansågs viktigt och varje dag under utbildningen inleddes kl. 06:00 med ett träningspass. Även om fysiken ansågs viktig och alla typer av idrott uppmuntrades lades naturligtvis den största vikten vid vapenträning. Rekryterna lärde sig ta i sär och sätta ihop sina vapen med ögonen förbundna, utföra enklare reparationer på vapnen och de spenderade väldigt mycket tid på skyttebanorna. När de var kapabla att hantera sina vapen på ett föredömligt sätt tränades de i infanteriangrepp och de tränades för att uppträda väldigt aggressivt med snabba angrepp. Aggressiviteten var någon som var viktigt även vid utbildningen i närstrid, som alla rekryterna tränades i såväl med som utan vapen. Den största skillnaden mellan utbildningen för en Waffen-SS rekryt och en armérekryt var de ideologiska indoktrinering som de först nämnda utsattes för ett par gånger i veckan. Rekryterna fick höra mycket om NSDAPs politik, men framför allt om SS idéer med teorierna om att tyskarna var rasmässigt överlägsna judarna, slaverna och andra "undermänniskor".

Rekryterna till Waffen-SS svor följande ed (med undantag för frivilliga från andra länder som i vissa fall hade något modifierade eder):

"Ich schwöre Dir, Adolf Hitler, als Führer und Kanzler des Reiches, Treue und Tapferkeit. Ich gelobe Dir und den von Dir bestimmten Vorgesetzten Gehorsam bis in den Tod, so wahr mir Gott helfe."

Totenkopfens Historia:

Totenkopfen, dödskallen, gjorde inte sin debut som militärsymbol i Tyskland under Tredje Riket utan det var sedan tidigare en del av den tyska militära traditionen.
De preussiska livgardena, Leib-Hussaren, hade en dödskalle som symbol när de grundades 1741 av Fredrik den store (1712-1786). Schwarzes Korps, hertig Fredrik Vilhem av Braunschweigs (1771-1815) husarer, började 1809 använda svarta uniformer med utsmyckades med en dödskalle. Deras symboler skilde sig åt: den preussiska dödskallen saknade underkäke medan den i Braunschweig var höjd över benknotorna. Båda dessa typer användes under Första världskriget av olika typer av specialförband som pansartrupper och sturmabteilungen (stormtrupper).
Under mellankrigstiden började en del av frikårerna (exempelvis Freikorps Brüssow och Rossbach) använda dödskallar som symbol. Det är knappast förvånande att Stosstrupp Adolf Hitler (ur vilken SS utvecklades) 1923 tog dödskallen som symbol med tanke på att den kommit att symbolisera motstånd mot Weimar-republiken och kommunismen. SS använde den preussiska varianten till 1934 då den fick ett nytt utseende som SS kom att använda ända till Tredje Rikets fall.

Slutord:

Jag då har jag gjort en väldigt kort sammanfattning om WAFFEN SS och lite om dess Svenska Friviliga.

Jag hade väldigt kul under detta arbete och lärde mig själv mycket nytt. Om man nu skall vara objektiv på ämnet så kan jag inte säga att WAFFEN SS var mer krigsförbrytare än några andra soldater under 2a Världskriget. I krig förlorar alla sin mänsklighet, det gjorde tyskarna och dess allierade, men också Amerikaner, Engelsmän och dess allierade. Men jag måste utrycka en respekt för de som slogs för det dom trodde på, på gott och ont.

Dessa människor som idag inte finns annat än på gravstenar eller i omarkerade gravar över hela Europa förtjänar mer än vad vi i efterkrigstidens Europa har get dom. De var alla hjältar och de förtjänar vår respekt.

Marcus Örneståhl

PC – Teknik Hösten 1999.

Källförteckning:

Axis biographical research
Joakim Berglund - Quisling centralen
Stéphane Bruchfeld - Nationalsocialismens symboler
Alan Bullock - Hitler / En studie i tyranni
Holger Carlsson - Nazismen i Sverige ...ett varningsord
Claus Bundgård Christensen (m fl ) - Under hagekors og danneborg
Winston Churchill - The Second World War
Das Reich / 2nd SS Panzer Division
Elite forces of the Third Reich
Peter Englund - Brev från nollpukten
Lars Ericson - Svenska frivilliga
Joachim C. Fest - The face of the Third Reich
Foreign troops in the German Army during World War II
German Armed Forces in WWII (kompletterade information)
Richard Grundberger - A social history of the Third Reich
Lars Gyllenhaal & James F Gebhardt - Slaget om Nordkalotten
Heinz Höhne - Hitlers SS och Gestapo
Hutchinson Encyclopedia, The (1996 edition)
Stig Jonasson - Nazismen i dokument
Robert Lewis Koehl - The Black Corps: The structure and power struggles of the Nazi SS
Kompanie 1.
Richard Landwehr - European Volunteer Movement in World War II
Ole Martin Larsen - Mørke kapitler fra Danmarks krig frem i lyset (ur Aftenposten 1/11 -97)
Brian Leigh Davis - German uniforms of the Third Reich 1933-1945
Jon E Lewis - Giant books of battles
Anna-Lena Lodenius & Stieg Larsson - Extremhögern
Anna-Lena Lodenius & Per Wikström - Vit makt och blågula drömmar
Heléne Lööw - Hakkorset och Wasakärven
Heléne Lööw - Nazismen i Sverige 1980-1997
Roger Manvell & Heinrch Fraenkel - SS & Gestapo: Härska genom terror
John McDonald - Great battlefields of the world
Robert Michulec & Ronald Volstad - Waffen SS: Forging an army (1934-1943)
Antonio J Munoz - Forgotten legions: Obscure combat formations of the Waffen-SS
Erik Norling - ? (ur Siegrunen nr 57)
Penguin Dictionary of the Third Reich
Penguin dictionary of twentieth-century history 1900-1991
Bryan Pettett - Last stand!
Peter J. Potichnyj - Ukrainians in World War II Military Formations: An Overview
Cornelius Ryan - En bro för mycket
Cornelius Ryan - Slutstriden
Filip Rytterås - Frivillig soldat
Armas Sastamoinen - Hitlers svenska förtrupper
Bosse Schön - Hitlers svenska soldater (ur Café november 1999)
William L Shirer - Berlin Diary 1934-1941
William L Shirer - Tredje rikets uppgång & fall
Staffan Skott - Hitlers svenska pojkar (DN 3/8 1986)
SS-Division Wiking - Letters from SS volunteers
George H. Stein - The Waffen SS: Hitler's elite guard at war
Svenska frivilliga i Finland 1939-1944
US War Department - Handbook on german military forces
Michael Veranov - The mammoth book of the third reich at war
Erik Wallin - Ragnarök
Maj Weichselman - De bruna förbindelserna
Lennart Westberg - SS-svenskar deltog i några av de hårdaste striderna (Sundsvalls tidning 5/3 1989)
Lennart Westberg - Svenska krigsfrivilliga i Waffen-SS 1941-1945
Lennart Westberg - Svenskarna i Hitlers Waffen-SS (Tidningen Vi nr 5 1985)
Gordon Williamson - Loyalty is my honour
Gordon Williamson - SS: The bloodsoaked soil
Gordon Williamson - The SS: Hitler's instrument of terror