En tidig morgon i början på september rullade den tunga flyttbussen med min mamma, pappa och jag in i den lilla byn. Pappa hade månaden innan varit och tittat på lägenheten. Det var en fin lägenhet som låg i det gamla huset. Ägaren hette Jonas och var en storvuxen och kraftfull karl, hans ansikte var fårat av tidens vedermödor och ögonen satt tätt ihop. En före detta timmerhuggare som vid den tiden gått i pension. Han tyckte om att spela kort, svära och dränka sina sorger i spriten. Det sista visste inte mamma och pappa om honom.

Flyttbussen svängde in på uppfartsvägen. Det ser stort ut tyckte min mamma när hon först fick se huset. Jag tyckte att huset såg hotfullt och spöklikt ut. "Huset har tre våningar, Jonas bor på nedersta våningen och vi skall flytta in på andra våningen", förklarade min pappa. "Men översta våningen då "frågande min mamma. "Ja den", svarade min pappa, där bor det ingen, det är vindan där Jonas förvarar gamla kläder.

När vi kom fram till huset fick vi se en bredaxlad man stå och pumpa vatten ur en gammaldags gårdsbrunn. Han vände sig om och flinade åt oss när vi klev ur bussen. Jonas spottade ut snuset och kom emot oss. Jag tyckte inte om honom, han skrämde mig. Han kom fram och hälsade på oss. När han tog min hand tittade han konstigt på mig, det gick kalla kårar utefter min ryggrad och håret ställde sig på ända. Jag drog snabbt tillbaka min hand och ställde mig bakom min pappa. Pappa sa något om att jag var blyg och Jonas nickade. Han följde oss uppför trappan och pratade ideligen, han berättade att året innan hade hans gamla, trötta mor dött.

Min mamma fick först syn på den. Den stora flytvedsfiguren som stod i en av den övre hallens hörnvinklar. Det var inte någon snygg figur vill jag lova. Med sina långa spretiga armar och det utstickande fingret såg det ut som den ville peta på en. Den hade ett litet ansikte och blankpolerat huvud. Hon gick fram för att känna på den, men vände sig hastigt om när Jonas skrek till. Det pekande fingret hade rivit henne på benet så det började blöda. Mitt i uppståndelsen pekade Jonas på vindsdörren, han hade en konstig röst när han sa: "Jag förstår inte, den går inte att hålla stängd, vindsdörren". "Konstigt", mumlade han. Det rann blod nerför min mammas ben. Jonas gick ner för att hämta plåster. När han kom upp igen, och mamma satt plåster på benet, frågade hon var figuren kom ifrån. Jonas berättade att hans gamla mor hade hittat den på sjöstranden, materialet var av flytved. Hon hade tagit hand om den putsat, polerat och vårdat den ömt, hon hade överlåtit en snickare att montera upp figuren i hallvinkeln, där den stått de senaste femton åren.

Mamma gick fram till dörren bredvid flytvedsfiguren och tryckte ner handtaget. Dörren var låst. Jonas harklade sig och tittade i golvet, han sa att det rummet använde han som förråd av möbler och saker som hans mor hade haft. När de andra vände om och gick mot köksdörren, tyckte jag mig se ett leende i figurens lilla ansikte. Min mamma tittade på pappa och sa att hon tog för givet att vi hade hela övervåningen för oss själva. Pappa slog ut med händerna och sa att han hade berättat, att det var tre rum som vi hade till förfogande. "Kom ska du få se", sa han och öppnade köksdörren. Där innanför låg ett stort och trevligt kök. Rakt fram ett fönster som låg mot söder. "Vad fint det är här", sa hon och gick över köksgolvet fram till fönstret. "Oh, vilken fin utsikt", sa hon lyckligt.

Sovalkoven var inte stor. Det var ett långt smalt rum med ett litet fönster som var placerat till höger på den långa väggen mittemot dörren. På högra sidans kortvägg, fanns en garderobsdörr. När mina föräldrar placerat ut sin säng, var där inte mycket plats över för min lilla säng. Jag fick min plats nedanför fönstret på vänster sida om garderobsdörren. Lägenheten blev fin när mamma sytt och satt upp gardiner överallt. Vi trivdes bra med vår lilla lägenhet. Men det fanns ett "men", min mamma tyckte inte om dörren som gick från vårt finrum till rummet bakom som var låst. I låset satt en dyrk, det gick inte att titta in dit. Min mamma sydde ett draperi som hon hängde över dörren, för att den inte skulle synas. Jag försökte många gånger titta in där, men det enda jag kunde se var att rummet låg i dunkel och att gardinerna var fördragna.

Jag fick gott om kompisar och en dag hittade vi på att utforska vinden. Min kusin Benny som bodde ett stenkast från oss manade på mig att gå först uppför trappan. Men jag kände mig feg och vill inte. Vi smög oss uppför trappan. Det gick inte så bra för när vi nått till näst översta trappsteget, öppnade min mamma dörren och ville att vi skulle gå ut och leka, vi fick inte vara inne och springa, vi kunde ju störa Jonas. så det var bara att gå ut igen. Väl ute igen, såg något snille att balkongdörren stod på glänt och från den var det inte långt fram till vindsdörren. Benny klättrade upp först och nådde balkongen, därefter klättrade jag och efter kom grannpojkarna Ante och Nisse. Ante var äldst av de båda pojkarna. Båda hade ljust lockigt hår, och blå ögon. Ante var 11 år och Nisse var 9 år. Nisse var mörkrädd och ville inte gå upp på vinden, men han ville inte stanna ute ensam så han smög tätt intill Ante. Vi smög oss fram till vindsdörren som stod på glänt en aning, Benny backade så jag kom först och för att inte riskera att bli utkörda igen så gick jag uppför trapporna med kompisarna tätt bakom mig. Det var kusligt uppe på vinden, det hängde gamla kläder överallt. Ett smutsigt fönster fanns längst upp mot taknocken, där solens strålar sipprade in, men det mesta i vindsrummet var höljt i dunkel. Dammet kittlade i våra näsor och till vår fasa hörde vi att någon haspade igen dörren där nere.

Alla reste sig samtidigt och rusade nerför trappan och mycket riktigt var dörren låst. Typiskt, inlåsta det var inte roligt längre. Nisse började gråta. Jag bultade på dörren och skrek på mamma men ingen öppnade. Länge stod vi där stela av fasa, vi vågade inte gå upp igen. Vi satte oss ner och viskade till varandra. När vi suttit där ett bra tag, var det någon som tyckte vi var löjliga som viskade. Tänk om vi skulle göra något för att få tiden att gå. Vi leker kurragömma, föreslog jag. "Ja", sa alla på en gång. Jag fick börja eftersom det var jag som kommit på att vi skulle leka den leken. Jag började räkna och hörde hur de andra gömde sig, när jag räknat till hundra smög jag mig på tå fram, som tur var så knakade inte vindsgolvet. Där framme tyckte jag mig se någon som rörde sig. Jag smög dit och sträckte fram handen. Men jag fick mitt livs överraskning. Jag vände mig om och gav upp ett hårresande skri och snubblade bort mot trappan. När jag hade sträckt fram handen, var det något isande kallt som tog tag i min hand med ett sugande grepp. Jag nådde trappan och sprang utför så snabbt jag kunde. Som tur var stod vindsdörren öppen, så jag hoppade sista steget ner i hallen. Där stod mina kompisar bleka om nosen. Eftersom vi befann oss på andra våningen, sprang vi utför nästa trapp och ut på gården.

Senare när vi satt i kojan berättade kompisarna att de hade smugit nerför trappan, när jag skulle räkna till hundra och lämnat mig ensam där uppe på vinden. Dörren hade varit öppen, så de hade gått ner i hallen och ställt sig bakom vinkeln så inte min mamma skulle upptäcka dem. Ante hade då backat bakåt och gjort sig illa på träfiguren. Ante var rätt, han påstod att figuren hade huggit honom i benet. Men det trodde ingen av oss andra på. När de lite senare hörde min mammas fotsteg i trappen hade dörren till vinden glidit igen och hasplats på utsidan utan att någon gjort det. De hade blivit jätterädda och tänke springa, men ångrat sig för de ville inte lämna mig ensam och inlåst uppe på vinden. Min mamma hade tittat sig fundersamt omkring när hon kommit uppför trapporna, troligtvis hade hon hört någonting. När hon gått in, hade Benny sagt att vi måste ju öppna dörren så att jag skulle kunna komma ut. Då i samma veva när de öppnat dörren hade de hört mitt hårresande skrik.

Redan samma kväll när jag kom upp i hallen, smög jag fram till hörnet och tittade på figuren, den tittade på mig med elaka ögon och pekade på vindsdörren. Jag sprang in till mamma i köket.

Några dagar senare mitt på blanka förmiddagen, när jag satt vid bordet och drack saft och åt nybakade bullar. Jag hade just tagit andra tuggan på min bulle, när jag vänder huvudet mot finrummet. Där inne bredvid rumsbordet står en stor svart hund och viftar på svansen, han ser så snäll ut att jag vill springa in och krama honom. Jag pekar mot rummet och säger till min mamma att det är en svart hund inne i rummet och att jag vill klappa honom. Men min mamma har en annan åsikt och stänger igen dörren in till finrummet. Jag ligger i min säng på kvällen och hör att mamma berättar för pappa om hunden jag sett i rummet på dagen, men jag hör aldrig vad pappa svarar för då sover jag.

En kväll när pappa arbetar över, sitter jag och min mamma vid köksbordet och pratar. Då hör vi båda tydligt hur det knarrar i trappan. Mamma blir glad och säger; "Nu får vi främmande!". Men knarrandet tystnar och det förblir tyst. Vi tittar på varandra, mamma reser sig och går fram till dörren med mig tätt bakom sig. Hon öppnar dörren försiktigt och tittar ut i den mörka hallen. I ljuset som faller ut i den mörka hallen ser vi båda att vindsdörren är öppen. Mamma drar snabbt igen dörren och låser den. Efter en stund bultar det på dörren och min mor säger; "Vem är det?" Men hon får inget svar. Det går en stund och plötsligt så börjar handtaget att åka upp och ner, i en fruktansvärd hastighet. Efter ett tag så slutar det lika plötsligt som det började. Det kändes ändå olustigt att vara ensam hemma. När min pappa senare på natten kommer hem, är dörren låst. Han bultar på dörren och mamma smyger fram. Pappa ropar då mammas namn. Då törs hon öppna. De ligger länge och pratar den natten om det som hänt med handtaget. Min pappa skrattar, han tror att det är morbror Erik som skojat med oss, för han visste om att min pappa skulle jobba över. Dagen efter frågar mamma om han varit till oss kvällen före, men det nekar han till, och min mamma trodde honom.

Några kvällar senare upprepas samma sak, min pappa är hemma och får själv uppleva det vi varit med om några kvällar tidigare. Han öppnar dörren, fastän mamma står bakom och ber honom att inte öppna. Han tänder lyset och går ut i hallen. Jag står i dörröppningen och tittar efter honom, vindsdörren är alltjämt öppen. Han haspar dörren till vinden och skrattar, han säger medan han drar igen köksdörren och låser den att; "Om nu Erik har gömt sig på vinden, då får han övernatta där".

Det har blivit vårvinter och vi barn åker tefat utanför vårt hus. Jag har döpt mitt tefat till Sputnik, efter rymdraketen Sputnik som åkt sin första resa till månen. Jonas svär och gormar inifrån köket. Han har fönstret öppet i sovrummen, jag och Benny blir nyfikna och sticker in våra huvuden genom det öppna sovrumsfönstret. Där var det rörigt. Det var inte vi vana med, så vi blir stående som förstenade och bara tittar. Tillslut säger Benny högt; "Titta han har en pisspotta full med piss". I samma veva kommer Jonas in i sovrummet och ser att vi står och tittar, troligen har han hört vad vi har sagt. Han svär en ramsa och vi springer därifrån och kastar oss ner på tefaten och åker utför backen. När vi hör att han ropar med hotfull stämma, att vi inte ska vara så jädrans nyfikna. Han drar igen fönstret med en smäll.

Samma lördagskväll har Jonas fyllefest. Det spelas kort och svärs långa ramsor, radiogrammofonen kommer fram och det är allmänt högt sorl i taket. Min pappa går ner och ber att de ska lugna ner sig, men efter ett tag är sorlet lika högt igen. Två karlar blir irriterade på varandra och bråkar, efter ett tag slåss de för fullt. Vi har besök av Bennys föräldrar, de sitter och lyssnar och pratar om vad de har för sig där nere. Min mamma tycker att det är obehagligt. Jag och Benny smyger ut, det har blivit skymning. Vi tassar fram till köksfönstret och ser att karlarna sitter vid bordet och spelar kort, röker och driker sprit. Bakom en av karlarna står en man som inte tycks höra till sällskapet. Han har fina kläder på sig och höghatt, han röker när han går runt och tittar i spelarnas kort. Ibland så flinar han glatt när någon svär högt. Vi tycker det är kusligt. Plötsligt tittar han mot fönstret där vi står och grinar glatt. Vi springer tillbaka till våra föräldrar och berättar vad vi sett. Festen fortsätter långt in på småtimmarna.

Ett halvår senare när min pappa arbetade över och vi låst dörren, (som vi alltid gör när pappa arbetar över) och lagt oss för kvällen. Hör vi steg i trappan, min mamma tror att det är Jonas som vill hälsa på, men vi ligger alldeles tysta och lyssnar, vi hör ingenting och tillslut så somnar vi. Efter ett par timmar, vaknar vi att det bultar på dörren. Vi ligger stilla och bara lyssnar. Det fortsätter att bulta på dörren, det låter som om dörren snart ska ge vika. Rätt som det är, tystnar bultandet. Handtaget får istället fart och åker upp och ner i en fruktansvärd hastighet. Det håller på ett bra tag. Innan allt tystnar lika snabbt som det började. Vi är alldelens för uppskrämda för att somna om. Länge ligger vi sömnlös. Efter en hel evighet hör vi knarrande steg i trappan. Vi förstår att det är pappa som kommer hem efter nattskiftet, när vi hör hans ljuvliga stämma. Mamma steg upp och satte sig vid köksbordet. Hon var i upplösningstillstånd. Hon berättade för pappa att vi fått uppleva detta bultande och fladdrande handtag en gång till. Där de sitter och viskar till varandra, börjar plötsligt handtaget åka upp och ner igen, pappa försöker hålla emot men orkar inte och släpper handtaget. Dagen efter hänger handtaget rakt ner, pappa tror att fjädern i handtaget gått sönder, och säger att han ska sätta dit en ny fjäder.

Nästa gång det blev dags att åka in till Vindeln för att handla, köpte pappa en ny fjäder till handtaget. När vi senare på eftermiddagen kom hem, och pappa plockat lös handtaget visade han fjädern för oss. Den var hel.

En månad gick och allt var lugnt. Men en lördagkväll vi djutiden, satt vi och kvällsfikade när handtaget trycktes ner men ingen kom in. Min pappa reste sig för att öppna. Det var ljust i hallen, men ingen var där. Han stängde dörren och låste. Precis när han satt sig vid köksbordet igen, börjar handtaget slå upp och ner med en fruktansvärd hastighet. Vi satt alla och tittade mot handtaget. Lika plötsligt som det började, slutade det slå. Vi satt som förlamade. Vad skulle detta betyda? Varför hände detta just oss? Det var många frågor som vi ställde oss. Dagen efter denna händelse gick min pappa ner till Jonas som var vår hyresvärd, han var inte hemma. Senare samma eftermiddag hörde vi att Jonas kom hem och min pappa gjorde ytterligare ett försök att prata med Jonas om vad som hänt. Jonas berättade att han legat borta under helgen, och att han aldrig hade hört något oväsen från övervåningen någongång. Pappa berättade för honom vad vi barn sett och vad de hört under lördagsnatten. Att det var fullt ståhej nere hos honom, det hade varit ljust i alla rum och karlar som drack och spelade kort. Jonas blev vit i ansiktet och sa bara helt kort att han måste ha sett i syner, för han hade inte varit hemma vid den tidpunkten.

Nästkommande morgon när jag står ute på balkongen och just lagt på locket till frigolitlådan som pappa har ställt ut som frysbox, känner jag att någon tittar på mig. Jag vänder mig om och ser till min fasa att figuren tittar på mig med sina elaka ögon och han har ett obehagligt grin i ansiktet ochpå fingret sitter en fågel spetsad. Runt omkring figuren skimrar ett grönaktigt sken. Jag skriker och springer mot köksdörren. Pappa som hört mitt skrik, öppnar dörren precis lagom så jag slinker förbi honom in i köket. Jag vill ju tro att fågeln kommit in av misstag och på något vis spetsat sig själv på figurens finger. Obehaglig till mods berättar jag vad jag sett. Pappa går ut i hallen och efter en stund kommer han in igen och säger att det inte fanns någon fågel på fingret. Plötsligt hörs ett hjärtskärande skri utifrån hallen. Pappa öppnar snabbt dörren och ryggar tillbaka, där sitter Nils-Martins katt spetsad på fingret och det syns ett grymt leende i figurens ansikte. Men det märkligaste av allt är att figuren har vridit sig och pekar med det spetsiga fingret mot den låsta dörren.