Anledningen till att näverluren kom till beror vad man vet på att man i gamla tiders
fäbodväsende behövde ett sätt att höras långt. De flesta fäbodar har idag försvunnit.
De människor som själva upplevt livet på fäbodvallen blir också allt färre. Vår kunskap om fäbodlivet är tyvärr mycket dåligt. Antagligen beroende på att de som levde på fäbodarna hade mycket låg utbildning och sällan kunde skriva ned sina erfarenheter och att vanligt folks intresse för fäbodar varit lågt.
För att göra en näverlur behöver man bandnäver d.v.s. näver som är rivet i så långa remsor som möjligt. Näverremsor har används långt tillbaka i tiden för att binda samman saker.Att riva näver är inte svårt om det sker vid rätt tidpunkt. Den bästa sortens björk för nävertäckt är glasbjörken. Glasbjörken är ett träd med smal krona och vit bark, ofta vitare och slätare än hos vårtbjörken, men som äldre ofta uppsprucken och mörk. Årsskotten är håriga och bladen är ovala, kortspetsade med enkelsågad bladkant Glasbjörk finns i hela landet, företrädesvis vid myrar, kärr och i sjökanter. I södra Sverige och i Norrlands lågland dominerar glasbjörk.Rätt tidpunkt för nävertäkt är när björken savar och det kan variera beroende på var man är.I Mellansverige savar björken som mest kring midsommar. Lite tidigare längre söderut, och lite senare ju längre norrut man kommer. Det bästa nävret finns längre norr ut, därför att det har mindre ojämnheter och svarta "knoxar".
När man ska göra själva stommen för näverluren använder man sig av två halvor som man gröper ur och sedan antingen limmar eller också bara låter själva nävret hålla ihop luren.
Vanligaste materialet att använda till en näverlur brukar vara gran. Granen har kallats "det musikaliska trädet" eftersom det ofta används vid musikinstrumentmakeri. Men också fura och al som är lättare att bearbeta har användts.
Hur fungerar då en näverlur i själva verket? Jo, anledningen till att en näverlur överhuvud taget låter är det vi till vardags kallar ljud. Ljudet uppstår när läpparna börjar vibrera i munstycket och ljudet förstärks i själva luren. Det bästa ljudet får man om man fuktar insidan i luren något, speciellt bör munstycket fuktas.
När jag gjorde min första näverlur märkte jag att den blev oval, det är igentligen bara om luren blir något oval.
Till den sedvanliga packningen hörde näverluren. Näverluren användes till att kalla på korna som man hade på fäboden och kunde höras milsvitt omkring. Luren användes också till att sända meddelanden och signaler till andra fäbodjäntor. Ett annat användnings område för näverluren var troligtvis som förströelse, många vallflickor lärde sig så småningom att spela enklare melodier. Dock har nog lurens största användnings område inte varit som musikinstrument utan som arbetsredskap för att skrämma bort björn, varg och oknytt. Vanligtvis kom korna hem på kvällarna. Under "huvelfjälle" (första fäbodperioden perioden på försommaren) hände det inte så ofta att korna stannade kvar i skogen på kvällen. Men under "höstfjället", då dagarna blev kortare och svampen börjat växa, drog korna längre bort i sitt letande efter "sappen" (soppen). När skymningen började falla, la de sig i skogen för att sova där. Det var då jäntorna behövde ge sig ut för att leta efter dem.
Ofta gick de två och två, helst en äldre och en yngre fäbodpiga i sällskap om så kunde ordnas. Det var vid dylika tillfällen som var sin näverlur kunde komma väl till pass, speciellt om det var en ensam ung fäbodjänta som skulle ut i den stora mörka skogen och leta. Näverlurar förekommer inte bara i norra Skandinavien, de är också vanliga i Karpaterna, Alperna och Pyrenéerna. I Sverige har näverlurar används från Småland till norra Norrland. De har över huvud taget haft stor spridning inom näverslöjdsområdet, men även på andra håll. Nävern har då ersatts med annan bark. Näverlurens toner har gett ett uttryck för hela fäbodlivets ande och själ.
Schlanke!
Det är under den här perioden som ett nytt skikt av näver bildas inifrån och det är då som nävern "släpper". Vädret under försommaren har också en viss betydelse; värme gör att savningen startar något tidigare. Markfuktigheten bestämmer sedan delvis hur länge som nävern släpper.
'
Ibland kan den lämpliga perioden för nävertäkt vara bara några få veckor medan det andra år går bra att ta näver långt in i augusti. Det ska inte regna eller vara blött ute då man tar näver.Det är inte bara på sommaren då björken savar som det går att ta näver. Speciellt under mid- och senvintern kan det gå bra efter en periods kraftig kyla. Man passar på när det har varit en periods töväder då faktiskt nävern kan släppa.
Det är mycket jobbigare än om sommaren, eftersom tunna skikt av underliggande lager också följer med fast det gör i gengäld nävret vackert flammigt. Vinternävret är segt och slitstarkt.Ett näverliknande material som också används är rönnbark och lindbark men dessa är hårdare och lite svårare att bearbeta än näver från björken.
Eftersom näver inte är allmän egendom (som t.ex. bär och svamp är) krävs det tillstånd från markägaren för nävertäkt.När man tar bandnäver bör man använda en stege så att man kan börja högt upp på björken. Man använder sig av en kniv och man gör ett ca två cm långt vertikalt snitt på stammen. Man får inte skära så djupt att man kommer ner till tillväxtlagret. Det allra bästa är att ta näver från träd som ska fällas, eller är alldeles nyfällda.Från snittet utgår man genom att köra in kniven under nävret så att man får en flik som man kan börja dra i. Nu drar man fliken nedåt och samtidigt åt sidan så att man tvingar ner remsan nedåt i en spiral, på så sätt hamnar man under det föregående rivna stället när man rivit ett varv runt trädet. Man rullar remsorna till nystan med savsidan inåt.Bra är om man kan få med lite sav med på nävern, då får man mer färg på nävret när man lindar det runt luren.
SLUTA MARKERA!
Det bästa är att själv såga ner en gran och såga till ämnen ur den, så att man kan få en riktigt stor lur. Men problemet är att man inte kan avgöra kvalitén på en stående gran. Så det blir till att åka till närmaste brädgård och leta där, det som jag använde när jag gjorde mina lurar var tvåtums brädor. Det blir en lur med tratt diameter på max nio cm.
Så lite kvistar som möjligt är att föredra, om man har kvistar i sitt ämne så bör de placeras i tratten. Brädorna bör hyvas till så att de är helt raka.
Nu gör man en mall efter hur man tycker att lurens insida ska se ut. Mallen bör vara gjord av ett styvare material, t.ex. papp eller helst plåt.
Den "normala" längden är ungefär 1,3 meter, men man kan göra en mycket längre lur om man vill det.
Den enda egentliga begränsningen torde vara trädets längd, men man kan nog inte räkna att få luren kvistfri. Sveriges största näverlur är t.ex. fyra meter lång, tratten är nio tum i diameter. Denna gigant är gjord av Allan Eriksson som lärt sig hantverket efter sin svärfar som gjort ca 3000 lurar. Korta lurar blir mer svårblåsta än en längre.
Lurens form kan variera mycket allt från en rak kon till en graciöst svängd tratt. Munstyckets form kan också variera mycket, men den bör vara tillräckligt stor för läpparna som ska kunna vibrera i den.
När man gjort mallen är det dax att applicera dennes form på ämnena.
Man lägger mallen på brädan och kontrollerar att det finns ca fem mm tillgodo runt den. Man bör sätta fast mallen på ämnet så att inte mallen kan röra på sig när man ritar av den, häftstift eller tejp kan användas för detta.
Har man ritat av mallen noggrant på det ena ämnet med en vässad penna så vänder man mallen uppochner innan man lägger den på den andra halvan. På så vis blir eventuella skevheter och ojämnheter i mallen parallella när man sedan sätter ihop luren.
När väl mallen är avritad så är det dax att gröpa ur halvorna.
Man måste ha minst ett par skölpar med olika flackhet. Man kan använda en passare för att rita ut hur mycket man ska avverka i ändarna.
För att få djupet på ett givet ställe kan man använda ett skjutmått, man mäter radien (genom att mäta bredden och dela den på två).
Sedan lägger man t.ex. en linjal över samma ställe och sedan mäter om djupet från linjalen är samma som radien (bredden delat på två alltså).
Ytan inuti luren bör vara jämn och slät men man bör för den sakens skull kväva ytan med sandpapper.
Det kan vara bra om man redan nu signerar luren med namn och årtal, eftersom man nu lätt kan komma åt att göra detta. När luren väl är ihopsatt är det betydligt mycket besvärligare att komma åt att skriva inuti luren.
Har man tillgång till en bandsåg så kan man såga ut konturerna.
Man bör spara ca fem mm runt urgröpningarnas kanter.
Har man klarat sig så här långt är det dax att limma om man vill göra det. Vanligt trälimm är det vanliga men om man vill vara mer traditionell så kan man blanda ihop benlim Limmet bör strykas ut ordentligt så att inga droppar bildas när man klämmer ihop halvorna. Det man använder vid ihop fogning av de båda halvorna är skruvtvingar, ju fler desto bättre. Ett jämnt hårt tryck över hela luren är det som ger luren det bästa ljudet.
När limmet torkat kan man försiktigt med en täljbila avlägsna de överflödiga träet på luren. Man bör självfallet vara mycket försiktig när man använder yxa på luren så att man inte hugger igenom den. Speciellt kvistar kan vara besvärliga att yxa till. När man grovt yxat till sin lur går man vidare med en välbrynt kniv.
Tjockleken på kärnan bör ljudmässigt vara så tunn som möjligt. Man brukar kunna se inuti luren var det svagt lyser igenom träet, där är den på gränsen till för tunn (den ska ju trots allt kunna hanteras utan att falla ihop).
En täljd yta kommer att få en personlig struktur i färdigt skick så även här bör sandpapper bannlysas.
För att göra luren mer behändig så kan man sätta dit två metallringar på luren som man sedan kan knyta fast ett band i.
Nu är det då dax för att linda luren med sitt bandnäver som man hämtat. Det man gör är helt enkelt att man kokar nävret i vatten för att det ska bli elastiskt.
Om man har i lite flytande såpa i vattnet blir nävret mörkt, ju längre kok ju mörkare näver.
Vill man så kan man få en batikeffekt på nävret genom att linda ett snöre hårt runt nävernystanet innan man kokar det. När man börjar linda luren startar man i trattänden.
Även om nävret har ett eget sorts lim som fäster den på luren när det torkar så kan man använda lite trälim i varje början och slut för att försäkra sig om att det inte kommer att gå upp.
När man lindar nävret ska man sträcka det hårt hela tiden, när det sedan torkar kommer det att krympa och dra ihop luren ännu mer.
ändarna på bandnävret kan man antingen låta vara eller så kan man pilla under dem under det övriga nävret med en syl eller dylikt. Om man gärna vill så kan man behandla luren sparsamt med linolja, detta är dock ej att traditionellt.
Något man definitivt inte bör göra är att klarlacka luren, det borde finnas en lag mot det. Inget kan som klarlack och sandpapper, ta död på ett träföremåls yta.
SLUTA MARKERA NU!
Företeelsen ljud är i fysikalisk synpunkt förändringar i det statiska lufttrycket. Variationerna orsakas av ljudkällans svängningar (i det här fallet luren), som försätter luftens partiklar i rörelse.
Ljudet utbreder sig i alla riktningar med en hastighet av 340 m/sek.
En näverlurs tonförråd utgörs av naturtoner (upp till högst tionde övertonen). Klangen hos en näverlur kan beskrivas som minst sagt kraftfull.
SLUTA MARKERA GENAST!
Men i mitt fall blev den alldeles för oval, detta p.g.a att jag var för rädd att gröpa ur stommen ordentligt.
Sedan när jag skulle yxa till luren flög en liten kvist ur så att jag fick ett hål i luren. Detta försämrade inte ljudet eftersom jag sedan lindade luren med näver. Fast det är klart, vackert är det ju inte...
Tyvärr så glömde jag att karva dit mitt namn och årtalet i luren medans den var isär.
Så jag fick snida dit det efteråt vilket var "aningen" besvärligt.
Den andra luren gick mycket bättre efter alla erfarenheter efter första luren.
Efter dessa två stora lurar gjorde jag en liten böjd lur som blev mycket svårspelad.
Jag målade den sedan grön vilket gjorde den anskrämlig att se på. Så jag rev helt sonika av nävret på den och lindade om den med nytt näver.
Muppet!
Böcker och sånt att läsa i detta ämne:
Idéer för näverslöjd av Ulla Sundström
Luren av Carl Joha Bernhard
Näver av Henrik Johnsson
Näver - tamp och fläta av Gert Ljungberg
Mer av näver av Eva Nilsson
Näver av Annika Hallinder
Med näver och glödstift av Sune Bergman
Alla tiders slöjd
Hantverkar guiden 1987
I fäbod och timmerkoja av Einar Edström
Finnmark och fäbod av Axel Hambraeus
Gamla hantverk av Bert Olls
Allmoge och hemslöjd 1979
Hemslöjd av Anna-Maja Nylén
Hemslöjd i Sverige av Maj Sterner
Fäbodliv av Rube Lindström
Fäbodar och fäbodliv i Höga kusten av Alvar Nordström
Europas musikhistoria -Folkmusiken av Jan Ling
Näverslöjd av Katarina Ågren & Karin Lundholm
Diverse nummer av tidningen "Hemslöjden"