Trettio killar - ur "Under ytan" av Torgny Wiren o. Mats Johansson

Det var en temadag i en gymnasieskola. En barnmorska pratade om könssjukdomar och preventivmedel, min uppgift skulle bli att tala om innersidan.

Den första gruppen jag fick bestod av trettio ganska tuffa killar. Vi började med att tala om vilka egenskaper som var viktigast hos en riktigt fin tjej. Mest handlade snacket om utseende och rundade former, och så fanns en stark förhoppning att tjejen dessutom kunde laga god mat. Vi tycktes inte komma så där väldigt mycket djupare.

Då plockade jag fram ett spel jag brukar ha med mig ibland. Alla killarna fick ställa sig på golvet framför katedern och så la jag ut de åtta första korten på katedern. Där stod namnet på åtta olika tjejer. Killarnas uppgift var att välja vilken av dessa de skulle vilja bli ihop med. En hette Lydia, en annan hette Eva och en tredje Maria...

Efter ett visst tumult hade killarna valt, alla trettio stod i åtta prydligt raka led framför katedern. Då tog jag nästa korthög, blandade dem och delade ut första egenskapen till var och en av de åtta tjejerna. Sari fick långt blont hår, Eva blev mörkhårig, Lydia fick stripigt rött hår och Maria krulligt svart. Reaktionen blev enorm. Mer än hälften av killarna bytte. Sari fick plötsligt väldigt många killar medan Lydia bara hade några få. Jag lät killarna som bytte förklara varför. Alla skrattade åt de svepande formuleringarna.

Sedan blev det dags för tredje omgångens kort. De handlade om kroppsbyggnad och längd. En av tjejerna var medellång och smärt, en annan kort och tjock. Eva var lång och
spinkig medan Sari hade en stor "ölmage". Nu blev reaktionerna om möjligt ännu starkare. Några bytte för att tjejen var för kort, andra för att hon var för lång. Många lämnade Sari för figurens skull, medan en del tyckte den borde kunna bantas bort. Vi drog vidare, kom fram till att Sari gick samhällsvetenskapligt program, Lydia gick verkstadsteknisk linje och Helen omvårdnad. En tjej gick golfgymnasiet och en annan läste natur. På nytt byttes det fast kanske inte lika hejdlöst.

Nästa kort handlade om personligheten. En tjej var snäll och foglig, en annan blev lätt arg, Maria hade bestämda åsikter om allting, Eva var spydig medan Sari nästan alltid verkade positiv och glad. Det var alldeles tyst i klassen när jag delade ut korten. Alldeles uppenbart började man förstå att insida på en tjej kanske trots allt är ännu viktigare än utsidan.

Korten som kom därefter handlade om målsättningar i livet. En av tjejerna trivdes bäst hemma framför TV:n, en annan längtade ut i världen, någon gick helt in för sin karriär medan en annan saknade mål och drömmar. Bytena kom inte lika snabbt längre, men skälen som killarna hade var allvarligare och ganska väl överlagda.

Vi fortsatte. Lydia rökte 20 cigaretter per dag, Helen knarkade, Eva var astmatiker och Sari blev aggressiv och oreglerig efter några öl. Maria drack aldrig någonting och försökte dessutom få andra att avstå.

Omgången efter handlade om hur man bodde. Helens föräldrar ägde en stor lyxvilla, Eva levde med sin mamma och syskon i en trerumslägenhet, Sari bodde i ett radhus och Lydia i en flyktingförläggning.

De sista korten handlade om sexuell läggning, om religion och om politik. Eva blev muslim, Maria nazist, Helen tillhörde Hare Krishna och Lydia var bisexuell. Killarna tjöt av både skratt och förtvivlan. Gång på gång hade de sett hur ett enda kort kunde kasta omkull en tämligen fulländad tjej.

Jag lät killarna sätta sig ner, vi fortsatte prata i en betydligt förtroligare ton. Långsamt insåg vi att spelet vi gått igenom kanske egentligen handlar om en sorts resa in i en annan människa. Det första man ser är självklart utseendet, klädstil och kroppsbyggnad. Allt sådant är viktigt men trots allt bara början på resan. Man måste vidare. Längre fram kan man upptäcka egenskaper som gör de första skatterna tämligen oväsentliga. Det finns saker hos den andre som man kan förändra, annat som man motvilligt måste lära sig acceptera. Men nånstans upptäcker man en gräns för allt detta. Vad som helst går inte att svälja. Där måste man kunna göra slut. Denna långsamma vandring, längre och djupare in i en annan människa är nog en av de viktigaste resorna i livet. Ibland kan det kännas oerhört smärtsamt, ibland är det ofantligt spännande. Men för den som fortsätter resan djupare in, är vandringen sällan bara enformig och trist.

När de trettio killarna reste sig och gick tyckte jag mig se något i deras ögon som inte funnits förut. Jag tror att det hade tänts en längtan hos några av dem att själv få påbörja sin resa.

tillbaka