Mörkret känns tungt i januari.
Hormonerna lika så. Orkar inte ända upp till hjärnbarken.
Vindarna som sveper in över oss gör inte det hela lättare.
Inte lättare.
Tur att man hann dit innan det hela for iväg.
Båtförsäkringen hade gjort en lugnare.
Presenningen fick sitta uppe en hel dag.
Sedan var det bara att skära loss fladderskapet.
Allting åldras, även Ros-Marina.
Fast hon har ju några år på nacken.
Vem vill ha med åldringar att göra?
Saker och ting lever sitt eget liv.
Oberoende av ens egna önskningar. Makeuppen släpper.
Presenningen fällde några tårar i decembers ensamhet.
Lasken som vägrar låta bli att släppa in vatten innanför lacken.
Samma visa varje år.
Hur fan är det möjligt?
Som på beställning kommer sprickorna fram.
Vad tänkte jag på?
Eller Vem?
Inspirerande.
Till och med kräken sade sitt!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Man drar efter andan och undrar vart allt det roliga tog vägen.
Ännu ett sätt att lura sig själv?
I tjugo år till?
Knappast!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Men vad fan!?
Inte lät de sig slås ned av gråskalan.
De åkte ut istället.
Det ska jag också snart göra!