Det är riktigt, hösten är nästan här.
Hög luft, vackra färger och allt det där tramset..
här är det stjärnor det gäller.
Kvällen är sen och trots att televisionen lockar så ror jag ut i kylig motvind.
Det ni ser är Alingsås Segel Sällskap eller hur det nu stavas.
Gammalt är det och fint är det.
Vrider man på nacken så ser det genast bättre ut.
Om man gillar gult så att säga.
Det där med rodd är knepigt.
Ena dagen sitter man bara och ror utan några komplikationer.
Allting flyter på och man glider vackert igenom.
Dagen som denna är det tvärt om, årorna hoppar ur klykan, båten girar som den vill
och man hinner knappt utanför bryggan förrän överarmarna skickar in protestansökan.
Att ro mot vinden är en sak, att ha den i sidan är en annan.
Kanske är ekan röten och skev, saken är säker att vågorna vrider den ur kurs.
Resultatet är att man ror dubbelt så mycket med ena armen.
Inte roligt när sjön är bred.
Något slags roder som man kunde styra med fötterna skulle inte vara helt fel.
Jag viker av och styr mot vassen på andra sidan.
Pausar, svär över sakernas tillstånd och blänger på snipan som utforskar mitt förehavande på nära håll.
Efter slitet kommer belöningen, vinden mojnar och det känns skönt att glida genom det lugna mörka vattnet.
Njuter av den lugna viken och parkerar i vassen.
Det gungar och det rör sig på ett konstigt sätt.
Träden sjunger med varm stämma.
Gnuggar ögonen och undrar vad står på.
Hjärtat bultar och blodkropparna rusar.
Sätter mig upp men det blir inte bättre.
Det svajjar och det rör sig.
Den stora illusionens tid är här.
Vem orkar bry sig.
Sjunker tillbaka mot den mjuka filten, blundar och inväntar spektaklet.
Öppnar ögonen och det är där.
Rakt framför mig.
Magiskt.
Trollbindande.
Naturligt eller onaturligt?
Vem bryr sig om deffinitioner när man kan bara ligga där och förundras.
Urtid, framtid.
Fattigmansshow.
Hypnosen släpper och jag tittar till vänster.
Staden i fjärran.
Allt är fortfarande inte som det ska.
Rodden hem är hård och kall dock tjusig.
Vinden in från den andra sidan.
I fjärran brummar det och blinkar.
Skönt dovt ljud från en helikopter som gör sig på bild.
Smugglarna i skyn!
Vinden och vågorna tilltar.
Armen värker men det gör inget.
Lilla oljelampan sprider värme och trygghet.
Ser du mönstren ur ett matematiskt eller konstnärligt perspektiv?
Väl framme gäller det att se upp.
Man ser dem nämligen inte, endast om de skymmer någon reflex i vattenytan.
Äntligen iland.
Ytterligare en illusion, av frost denna gången.
Nu ska jag hem, till värmen och skärmen med tusen bilder i.
Varma smörgåsar och honung i varmt vatten.
Det är skönt med båt.